Två kvintetter av världsklass samma kväll – det kändes flott, och flott blev det.

Amerikanska Vandermark 5 inledde. Tim Daisy slog en stenhård rockrytm på trummor, Ken Kesslers ståbas pumpade in kraft, och ovanpå flög Fred Lonberg-Holms elektriska cello. Mina associationer gick direkt till Jimi Hendrix Band of Gypsies, med gitarren utbytt mot cellon. Bäst var Vandermark5 just när man verkligen lät en stenhård groove bygga musiken, och hela tiden var det dessa tre som intresserade mig: Kessler hade ett väldigt fint bassolo som faktiskt byggde på tvekan och svaghet, Daisy gjorde sken av att vara fullständigt utpumpad efter varje låt, men kom alltid tillbaka med ny kraft.

Mer problematiska var blåsarna: Ken Vandermark själv valde en tillbakadragen roll, men gjorde några fina klarinettinsatser, medan unge saxofonisten Dave Rempis tog huvudrollen. Men hans spel tenderade lite till tekniska uppvisningar i spräckjazz. Och jag hade ibland svårt att få tag i låtarnas helhet, de gick ibland lite för abrupt i oväntade riktningar utan att ändå överraska. Men det tog sig, det blev allt bättre – och har man Lonberg-Holm i bandet så kan man inte gå fel.

Samma kunde man säga om svensk-norska samarbetsprojektet Atomic. Det tog sig – och som det tog sig. Men först måste jag gnälla på Faschings usla ljud: det är oerhört frustrerande att på sju meters håll se hårt arbetande musiker – men inte höra ett ljud av vad de gör. Här drabbade det bas och piano: när bandet spelade för fullt var det omöjligt att höra dem där jag satt. Och Atomic är om något en utpräglad grupp. Här innebar det att varje musiker, när man väl hörde dem, imponerade, men också att helheten är större än delarna.

Ändå började det, för att vara Atomic, lite matt, utan riktig energi: snyggt, prydligt, men inte riktigt vad man vill ha av bandet. Men man är så samspelade och så rutinerade att man vet att besegra tröttheten, och som alltid har Fredrik Ljungkvist en nyckelroll i sin förmåga att driva på. Och jag blir alltid imponerad av Magnus Broos trumpetspel: det är så avvägt och så precist i uttrycket.

Paal Nilssen-Love hade en bra kväll: hans spel är helt annorlunda det tungt drivande spel som Tim Daisy bjöd på, Nilssen-Love sprider ut sig över hela setet, undviker ibland puls, lägger klangmattor, fogar små detaljer till sitt spel, skapar klanger, slår den enklaste, helt raka takt – och det blir magiskt. Och så bryter han loss som bandets kärnkraftverk…

Sista låten var en triumf, extranumret än mer så. Ja, en flott kväll på Fasching!

Ulf Olsson

Vandermark5 och Atomic
Fasching, Stockholm 7 september 2010

Primadonnornas primadonna, Birgit Agda Holmberg som hon egentligen hette, men som av Karl Gerhard förärades det rikskända artistnamnet Git Gay, har egentligen inte ett dugg med jazz att göra.

Men såhär ligger det ändå till:
Denna glittrande paljettklädda primadonna assoluta avled i Malmö år 2007 86 år gammal. Då beslöt hennes trogne vän, artistvärden vid Sveriges TV i Malmö, Gert Tornberg, att utdela ett årligt stipendium på 100.000 kronor till artister som verkade i Gits anda. Allt under en jazzigt showig afton.

Första stipendiet gick till Eva Rydbergs artistdotter, Birgitta, och året därpå till Barbro "Lill-Babs" Svensson samt "Babsan" Lars-Åke Wilhelmsson.
Den 4 september i år var det åter dags för de sistnämnda med flera på Malmö Stadsteater/Hipp. Där fick Skånes hetaste dansare i höst fram till mitten av oktober - Rennie Mirro och Karl Dyall (ett succépar i musikalen "Singin´ in the rain" på MalmöOperan) dela på priset. Som tack bjöd de på ett hisnande dansnummer, "Vilken dag!" (från Fred Astaires/Gene Kellys enda gemensamma film) förutsägbart perfekt i varje knyck och häftig stepp.

Men det  hade inte suttit lika perfekt utan Malmötrumslagaren Roger Bergs eminenta storbands uppbackning. Prydligt smokingklädda och drillat spelsugna till max gick det redan i starten av "I can´t stop loving you" som en elektrisk stöt genom den utsålda teatersalongen i en orkesterklang som var så nära Basie´skt 80-tal man kan önska sig. Inte minst för Bergs Butch Miles-inspirerade och beundrade utspel.

Den jazziga temperaturen gjorde ytterligare knyck då Malmöbosatta sydafrikanska sångerskan Lady Lynette Koyana med härlig rytmkänsla, personlig diktion fick alla i gungning till Frank Fosters "Shiny stockings" och gamla "Cow Cow Boogie". Den senare har jag inte hört i storbandstappning sedan Mel Tormé sjöng in den med Rob McConnells storband i slutet på 80-talet.

Malmövibrafonisten Bengt Ahlcronas dotter, Sara, tog chosefritt och charmigt över i Marylin Monroe-intimiteten "I wanna be loved by" och som röstlik ung Ella Fitzgerald i "A-Tisket A-Tasket". Understrykande all motivering varför hon erhöll Harry Arnold-stipendiet på Malmös Pildammsscen för ett antal år sedan.
Andra överraskningar var koloratursopranen Hannah Holgersson, verksam i Österrike. Denna näktergal från Höör kunde sadla om från dockan i operan "Hoffmans äventyr" till en karismatisk sensuell Helen Merrill-påverkad version av balladen "The very thought of you". Det är alltid våghalsigt att bryta sig ur sin vanliga genre men Hannah bottnade verkligen i texten som minst sagt gav den manliga publiken rejäl "ståpäls".

Roger Berg drev sitt storband mot vidare övertygelser som ett Nordens bästa i bland annat "Sing, sing, sing" där han själv fick generösa ytor för skickligt hantverk med stockar, pukor och cymbaler. Inte så lite erinrande om den musikaliska överklass man kan finna hos anonyma Las Vegas-storband. Solistiskt space bjöds även applådretande trombonisten Calle Lindberg, Lund, med bländande utspel i ett överraskande fyndigt arrangemang av gamla "O sole mio".

Apropå gammal så visade även Barbro "Lill-Babs" Svensson inte oväntat upp sin kända men sällan uppvisade jazzfeeling i "Nobody does it like me" med härlig studs i både röst och välbevarad fysik.
- När man som jag har hållit på i 50 år, vad gör man? Jo, då kör man, annars dör man! poängterade hon med karakteristiskt patos.

Det gör däremot inte Git Gay-galan som efterlängtat kommer tillbaka - samma tid, samma plats och med Roger Bergs förträffliga storband som stomme till nya artister även nästa år.

Christer Nilsson

Git Gay-gala
Malmö Stadsteater 4 september 2010
Rennie Mirro, Karl Dyall, Lady Lynette Koyana, Sara Ahlcrona, Glenn Wish (Åhstedt), Siw Malmqvist, Ann-Louise Hansson, Barbro"Lill-Babs" Svensson, Hannah Holgersson, Roger Bergs storband med flera

Rösten är så klar och ren, alldeles lycklig, den studsar som en flicka som just släppts fri och springer ut på gräsmattan och hoppar omkring, några barn rusar skrattande ut i vattnet, stänker kiknande det friska vattnet på varandra, en fågel, en fågel lämnar sjungande, skriande sitt bo. Men så drar ett stråk av kyla in, ett fräsande ljud ilar förbi, något skrapar och knastrar. Ett obehag smyger sig in, idyllen råkar i oordning, något hotar, skuggar.

Allt är bara tillfälligt, allt är oss givet till låns, lyckan är aldrig beständig. Men åh, hur jag längtar efter den rösten, efter den frihet den sjunger ut, men den svarta jorden drar mig till sig, sliter i mig: döden väntar.

Amerikanske cellisten Fred Lonberg-Holm (intervjuad i OJ för ett par år sedan) framför sina ”valentines” med musiker ur den yngre generationen av improvisatörer. Sofia Jernberg sjunger, och som hon sjunger: melodier som är så söta och lena, hennes röst smeker våra öron. Runt fågelrösten virar sig Lonberg-Holms kärva men varma cello – men han får henne aldrig. Han kan uppvakta, längta och tråna – men hon studsar vidare på sina egna röstvågor. Emil Strandbergs trumpet lägger sig i, vill också uppvakta, men ligger där som ett fysiskt, kroppsligt hot mot den pastorala scenen.

Patrik Thorman ger puls, stadga, respektabilitet åt scenen – och desto större blir effekten när han slutar pulsera, och istället skrapar, han stör, bryter upp. David Stackenäs gitarr, den som i början klingar så vackert, han spelar en serenad för röstfågeln – men strax hörs konstiga ljud, han sticker nålar i musiken. Och i Jernbergs sång skymtar, och växer till påtaglighet, ett stråk av vanvett, som rösten ur natten i Marguerite Duras India Song.

Och sakta dras musiken mot vansinnet: allt är ur led, kärleken förlorad, bedjande, vädjande sjunger Jernberg ”don’t tell me that I’ve lost my mind” – men det är just vad vi hör henne göra. Och vi med henne: vi förlorar oss i en musik som upplöses, och som löser upp oss. Den börjar smäktande vackert, bygger helt på melodi och puls, den spelas helt utan ironi. Vilken musiker som helst kunde kanske börja där – men det är bara den improviserande musikern som kan förflytta musiken ut i vansinnet på detta sätt.

Kammarmusik: försiktig, nästan blyg i sin förförelsekonst, men sakta tar den över ljudrummet. Och Lonberg-Holm tycks ha fingrar som kan trolla med musiken - och locka fram det bästa ur de han spelar med.

Ulf Olsson

FRED LONBERG-HOLM ”SEVAL”
Hotell Hellsten, Stockholm 2 september 2010, första set
Fred Lonberg-Holm cello; Sofia Jernberg röst; Emil Strandberg tpt; Patrik Thorman bas; David Stackenäs git

ELM Trio, the trio formed by now 25-year-old bassist/singer Esperanza Spalding, the pianist Leo Genovese and drummer Francisco Mela, were on tour in Europe and performed on August 4th at Jamboree Jazz Club, Barcelona, on August 8th at the Jardins do Palacio de Cristal in Porto, Portugal and August 10th and 11th at the jazz club Birdland in Helsinki, Finland.

Esperanza (hope in English) filled fully the music expectations and hopes of the audience at the Birdland Jazz Club in Helsinki and witnessed her amazing talents as an instrumentalist, vocalist and composer.

The ELM Trio played among others Elm Two (Esperanza Spalding), SP (Francisco Mela), Limbo (Wayne Shorter), Pinocchio (Wayne Shorter), "Signs of Transcendense" (Leonardo Genovese).

The young audience welcomed with great applause these pieces which were performed with skill and lightness, joking and scatting. These performances were real music  without any imago tricking and still good for  mainstream jazz and freejazz for everybody - and for younger real music lovers.

Esa Paavolainen

Birdland Jazz Club in Helsinki
10-11th August 2010
ELM Trio with Esperanza Spalding 

Att jazzmusik inte längre är enbart en amerikansk angelägenhet vet ju de flesta vid det här laget. Bara i Sverige dräller det ju av jazzstjärnor av högsta kaliber. Också Europa i övrigt har garanterat många artister  värda att uppmärksammas i större omfattning än som nu är fallet.

Chanserna för att vi  här i Sverige skall få möta till exempel  italienska jazzmusiker är väl inte så stora. Men våra egna musikers nu omfattande resor och framträdanden  världen över skapar möten som i sin tur skapar andra möten och som kan bjuda på oanade resultat. Som italienaren  Paolo Fresus konsert  i söndags på Ystad Teater. Vår egen Jan Lundgrens möten med Fresu på dennes jazzfestival på Sardinien har lett till gemensamma skivprojekt och så nu till detta festivalframträdande i Ystad som ju är Lundgrens hemmaplan. Med andra ord fruktbara möten mellan två festivalproducenter.

Fresu var ny för mig och jag hade prickat för hans konsert i programmet för jag var nyfiken. Och jag var inte ensam, teatersalongen hade så vitt jag kunde bedöma inte många lediga stolar.

Nu till de ibland ofrånkomliga jämförelserna. Fresus sordinerade trumpet ledde förstås tankarna till Miles. Men det gör ju nästan allt sordinerat trumpetspel. Också Fresus kroppsställning med ibland klockstycket nästan i golvet kan man förknippa med  Miles Davis. Så var det gjort för där slutar alla likheter.

Paolo Fresu är så personlig man bara kan begära och har utvecklat sitt spel, också på flygelhorn, till fulländning. Men konserten var framför allt en förnämlig uppvisning i gruppspel. Inte så mycket av tema- solon- tema som ju annars är ett beprövat upplägg. Först efter ungefär en timma med spännande, fräck och nyskapande musik av Fresu och hans medmusiker, ingen nämnd och ingen glömd, var det dags att avsluta med ett par vackra vaggsånger. Jag tycker mig för övrigt dessförinnan ha hört lite Autumn Leaves och lite av Chick Coreas Spain. Rätta mig gärna om jag fel!

Precis när alla var på väg att under publikens ovationer lämna scenen, rullades Lundgrens stora flygel in på scen och konserten avslutades nu på riktigt av Fresu –Lundgren kvintett i den svenska folkvisan Vårvindar friska.

Inte förrän jag var halvvägs hemma efter konserten satte det hela sig och jag förstod att jag varit med om festivalens förmodligen mest unika konsert! Definitivt jazzmusik för 2000-talet. Musik i jazzens framkant utan att vara otillgänglig.

Allra sist så presenterades festivalens tredje ambassadör, trumpetaren Håkan Hardenberger. Under föregående dagar begåvades ju festivalen med ambassadörerna trumpetaren Bengt Arne Wallin och skådespelaren Krister Henriksson . Säkert ett smart grepp, detta med jazzambassadörer !

STIG LINDEROTH

Ystad Sweden Jazz  Festival
Ystad Teater 8 augusti 2010
PAOLO FRESU DEVIL QUARTET

Paolo Fresu tp, Bebo Ferra g, Paolino Dalla Porta b, Stefano Bagnoli tr

Det är ganska sällsynt med motiverade musikanters munväder i att fånga upp publikt spontana skratt. Visst finns undantag (t.ex. Putte Wickman, Charlie Norman och inte minst Gugge Hedrenius) men oftast presenterar man bara torftigt titel och möjligen även kompositör. I fallet med trumpetaren Peter Asplund får man revidera detta. Inte minst sedan han (ihop med XL Big Band, Kristianstad) blåste in Ystads första jazzfestival på ett sätt "man kommer att tala om  i framtiden".

Lögnen har korta ben och sanningen blir därför (nästan) aldrig omsprungen. Men i det här fallet berättade Peter förtroendeingivande om bland annat sina samtal med kollegan Bosse Broberg. Speciellt undrade Peter hur Bosse kunde ständigt ha en så hållbar ambis, attack och flyhänt teknik - trots ibland långa scenbortovaron.
–Jo, såhär är det: Tag luren - invänta ton!

Bosse berömde å sin sida Peter för hans senaste cd som upptar Leonard Bernstein-kompositioner. Något besviken över att Bernsteins (i hans tycke) vackraste komposition Lucky to be me inte fanns på skivan.

Men Peter påpekade att den fanns med i hans turnérepertoar. Där sjunger han texten.
–Sjunger du texten? Så smaklöst, utbrast Bosse och la på luren.

Ett omdöme den annars så vänlige Bosse hade fått ta tillbaka. Det vill säga om han befunnit sig på Per Helsas gård med kullerstenar och röda korvirkeshus i Ystad. Med start från klockan elva (!) på förmiddagen, uppvisade Peter inte bara ett förutsägbart obesvärat trumpetspel i världsklass. Med ständig utveckling i fantasi, harmoniska delikatesser och en musikantisk påtaglig spelglädje. Verifierat i sina egna The Prawler, Overseas till Bernsteins Some other time och Magnus Lindgrens dynamiska arr av A Night in Tunisia. När han sånghyllade sin förebild Mel Tormé i Marty Paichs klassiska arr av Lulu´s back in town, med självklar pondus och effektivt närvarande stilkänsla i varje sångfras, fick han välförtjänt ett enormt publikbifall i den knökfulla gården. Då var det, för att citera Olle Adolphson, "skönt att leva". En känsla som fortsatte i Peters festliga sångutlevelse i Dizzys Gillespies Oo-sho-be-do-be.

–Detta är en helt "riktig" jazzfestival!" återkom Peter berättigat gång på gång under sitt set med XL Big Band. Säkert underförstått på grund av publikuppskattningen inte bara för hans enorma trumpetspel kommer det bli en fortsättning även under nästa års jazzfestival i stan.

Ja, det kändes nästan som en tradition fötts med kostellationen Peter och XL Big Band.

Christer Nilsson

Ystads Jazzfestival
Per Helsas gård
Peter Asplund med XL Big Band, Kristianstad, under ledning av Lars Beijbom.