Jazzentusiasten

Bland Bertils tidiga jazzvänner fanns pianisten Lasse Werner och OJ:s mångåriga redaktionssekreterare Jonna Bergman, och själv etablerade han sig som OJ-skribent 1956. Han påverkades tidigt av musikpedagogen Nils Lindgren, ”Skrammel-Nisse” (som också hade avgörande betydelse för en ung Bernt Rosengren som dennes musiklärare). Lindgren såg musiken som ett naturligt mänskligt uttryck som kringskurits av elitistiska krav på estetik och teknisk färdighet.

I många år kom Bertil att bedriva pedagogisk forskning. Ständigt nyfiken och redo att ta till sig nya perspektiv intervjuade han unga musiker och folk med erfarenheter från områden utanför jazzen, och han pekade på avståndet mellan ungas musikaliska verklighet och den syn på musik, som torgfördes av det etablerade samhället.

Inte minst viktigt var detta under 1960-talet, då en vuxengeneration inte bara var oförstående utan direkt avfärdande inför ungdomars musik. Det gällde även den jazzpublik, som tidigare fått sin musik avfärdad på motsvarande vis. Bertils budskap gällde att i stället lyssna och värdera, vilket han uttryckte i utrednings- och styrelseuppdrag, undervisning, skriverier och debatter – och även i den av många så förkättrade ”poplista”, som fanns i OJ ett par år.

Han intresserade sig särskilt för förskolebarns förhållande till musik och gav ut flera skrifter i ämnet, inklusive ”Barns musikaliska skapande” (1963) och ”Barnets musikaliska värld” (1976).

Efter många år vid Stockholms Högskola blev han professor i pedagogik vid Lunds Universitet. All konst är ”viktiga delar av vårt liv, inte isolerade aktiviteter och dekorationer”, skrev han i ”Musiken i människan” (1988). Och: ”Den kamp mellan olika värdesystem som förmedlas genom olika musikaliska uttryck börjar redan i småbarnsåldern”. I OJ skrev han recensioner med stor nyfikenhet och öppet sinnelag, och som psykolog förmådde han även kritiskt ifrågasätta och omvärdera sina egna reaktioner. Sina läsare gav han många aha-upplevelser.

Radiomedarbetaren

Från sent 1950-tal medarbetade han också i radio i samma anda. Bosse Broberg, under många år hans producent, beskriver honom så här: ”Bertils breda överblick och ingående kunskaper manifesterade sig bland annat i den mångåriga radioprogramserien ’Jazzforum med Bertil Sundin’ där han kanske framför allt inriktade sig på etniska och sociologiska frågeställningar. Brytpunkter av radikal och avantgardisk natur utgjorde för honom ett annat stråk av fascination där han var en superbt inkännande iakttagare.

Bertils inlevelseförmåga var smittande och kryddades genomgående med tänkvärda och noggrant accentuerade musikexempel. I honom fann inte minst det svenska 1960-talets sjudande klangbotten en ojämförligt nyfiken och välformulerad uttolkare. Hans karakteristiska radiostämma var för många lyssnare en entusiasmerande bärare av innebördsrika budskap”

Fotnot: Jazzradions Lars-Göran Ulander minns Bertil Sundin och hans radioverksamhet på Jazzradions webb.Där finns också länk till Bertils programserie 10 spår i jazzen, som sändes säsongen 1994/65.