Jag är inom kort 40 år och har i 20 år jobbat som
jazzsångerska och kompositör. Jag har gått Musikerutbildningen på
Musikhögskolan i Stockholm. Jag är etablerad inom min genre och har turnerat i många
länder under åren förutom Skandinavien samt producerat 13 CD-skivor i eget
namn. Jag har så gott som alltid bokat gig och skött logistik och
administration själv.
Standardgaget på ex. jazzklubb Fasching, som många klubbar i
Sverige refererar till, är idag 2 200 kr på faktura.
De stora jazzfestivalerna i Sverige (Stockholm Jazz, Umeå
Jazzfestival, Swedish Jazz Celebration) betalar samma gage per musiker som dom
gjorde för 15 år sedan det vii säga cirka 3 - 4 000 kr på faktura. Som det är just nu
har jag tyvärr inte råd att tacka nej till ett gig som är för dåligt betalt,
för tusen kronor i handen är bättre än inga alls om man ska betala hyra, mat
och, i alla fall i mitt fall, dagisavgift.
Jag gör cirka 20 - 30 gig per år - det är i genomsnitt cirka 50 000
kr på faktura per år. Vi som har valt ett instrument som inte passar som
"sideman"-instrument har ju också svårare att få göra konserter med
andra band än det egna. All tid som vi bandledare lägger på administration är
ju också av tradition obetald och räknas inte.
Jag får i genomsnitt 30 000 kr från STIM per år, varav
hälften går till skatt och sociala avgifter.
Royalty för sålda skivor uppgick i år till 10 000 kr även
där dras skatt och sociala avgifter.
Lite undervisning på Musikhögskolan som timlärare i ensemble
har jag, cirka 25 timmar per år med en timlön på 618 kr i timmen. Det ger cirka 15 000
kr före skatt.
Min bonus är att jag har tioårigt arbetsstipendium från Konstnärsnämnden
det innebär 120 000 kr per år (minus skatt). Detta innebär att jag inte behöver, som de flesta andra
kollegor, ta ett brödjobb som städare eller inom hemtjänsten.
Jag kan därför skriva denna artikel, eftersom jag har
"papper på" att jag är en seriös musiker och inte bara en obegåvad
gnällspik.
Jag vill understryka att jag i förhållande till de flesta av
mina kollegor befinner mej i en ganska bra ekonomisk situation, men jag är
säker på att folk i allmänhet tror att etablerade musiker tjänar mer än
så.
Notera också att de flesta musiker (inklusive mej själv) jag
pratat med oavsett genre finansierar idag sina skivproduktioner själva och
säljer sedan in materialet till skivbolag som distribuerar det.
Min senaste skiva kostade mej cirka 40 000 kr.
Att folk då kommer och utropar att "Musiken är
fri" gör mej helt vansinnig.
Spotify som är populärt och finns i var och varannan dator
ger 0,0023 kr per låt lyssning, alltså ger 1000 lyssningar 2,30 kr.
Det finns inte längre någon möjlighet för frilansande musiker
att få a-kassa pga. reglerna om deltidsanställning (du blir utförsäkrad efter
75 dagar om du arbetar någon dag i veckan).
Musikalliansen var frilansarnas stora hopp, men musiker med
mindre än 200 konserttillfällen om året göre sej inte besvär. Därför är
också ca hälften av de anställda jazz- och improvisationsmusikerna i
Musikalliansen basister som ju ofta spelar i många band.
Musikhögskolorna där jag arbetat i många år som timlärare
från och till, avskedar timlärarna varje vår för att slippa anställa någon.
Timlönen har inte förändrats nämnvärt de senaste tio-femton åren.
De flesta utlandsturnéer som görs av band som inte tillhör
den kommersiella sektorn och även de mer kommersiella, stöttas idag av
Rikskonserter, Konstnärsnämnden eller Kulturrådet. Trots detta går dessa turnéer ofta back för oss pga. den
stora kostnad det medför. Vi betalar för att få turnera.
I praktiken är alltså musikerna själva de största
sponsorerna av musik i samhället, då vi går med på gager som borde varit minst
det dubbla.
Om en jazzklubb som gör 200 konserter per år plötsligt
skulle betala ut rimliga gager kanske de bara skulle ha möjlighet att göra
hälften så många. Då kanske bidragsgivarna skulle inse att det behövs skjutas
till pengar?
Varför ska ansvaret ligga hos oss musiker? Borde inte
arbetsgivarna också ta ansvar för att betala acceptabel ersättning?
Hur skulle det se ut inom något annat yrke? "Nej kära
arkitekt, du får bara halva lönen för annars går firman omkull".
Jag skulle säga att för en bandledare är ETT gage för EN
spelning ca 10 dagars jobb (och för en "sideman" typ 5 dagars
arbete).
2 200 kr/10 dagar = 220
kr per dag x 30 = 6 600 kr i månadslön. Vad ligger existensminimum på
nuförtiden?
Ekvationen är ohållbar. Jag tror aldrig att musiken kommer
att försvinna och jag skulle aldrig sluta oavsett, men det känns som om det
bland folk i allmänhet finns stora missförstånd om hur våra villkor ser ut.
Dessutom existerar ingen seriös diskussion bland musiker och arrangörer om hur
vi ska kunna förbättra situationen. Detta skrämmer mej, speciellt i dessa tider
när idéer om tillgång och efterfrågan projiceras på kulturlivet.
Det är lite för tidigt att utannonsera, men eftersom Bosse tog upp ämnet utnyttjar jag tillfället.
Jag har skapat www.jazzmecenat.se för att underlätta sponsringen av jazzkonserter.
Jazzmecenat är en plats där sponsorernas insats görs synlig och ska bl.a. fungera som den motprestation som måste finnas för att sponsormedel ska bli avdragsgilla. Tanken är naturligtvis att sponsorerna måste få något för sin insats, och om man så vill kunna skylta med den på ett enkelt sätt.
Själva hanteringen av sponsormedel ska inte skötas av Jazzmecenat utan av exempelvis en lokal jazzförening eller t.ex. Fasching.
Sajten är i sin linda, och min jakt på sponsorer till jazzkonserter i Helsingborg som är min hemstad har ännu inte givit något napp, men positiva reaktioner har inte saknats.
Det finns mer att säga, men jag hinner inte just nu. Jag återkommer, kanske efter lite diskussion i ämnet här!
Ha överseende med sajtens grafiska utseende, det kommer att bli bättre...
Bra och hårt drabbande artiklar om dagens(svenska) jazzdilemma. Emellertid saknade jag en dimension som kanske skulle kunna utvecklas till en kärnfråga. Nämligen den angående ekonomisk SPONSRING. Avdragsgill sådan! Frågan har till och från varit uppe i debatten och ventilerats med jämna mellanrum men har inte förlorat i angelägenhetsgrad. Här ligger, enligt min mening, en möjlighet att delvis knäcka koden till våra ekonomiska bekymmer utan att någondera part behöver tappa ansikte eller plånbok, alltså vare sig bidragsgivare eller – tagare. Jag behöver väl inte (= kan inte) exemplifiera närmare eftersom Du säkert är mer påläst i ämnet.
Förslaget gynnar vårt område men på ingens särskilda bekostnad. Den goda viljan triumferar (usch!) och näringsidkare, företag och besuttna/besjälade privatpersoner får slå sig för sina mer eller mindre håriga bröst. Antalet ”rena mecenater” är idag försvinnande lågt och kan räknas på den vänstra (=minsta) handens vänstra fingerhalva.
Ta till Dig detta som en anspråkslös snickares lätta kritik och klåfingriga försök till komplettering av en Generalfältmarskalks välplanerade fältslag.
Säkert finns det någonstans en dyrk till ovillkorad (obs!) sponsorlösning men var och hur är den beskaffad? Skymd som den är bakom politiker, byråkrater och skattenissar? Internationellt har man dock här och var (t.ex. i USA) nått öppningar på problemet. Om det nu är något problem? Idén bör, vid eventuellt genomförande, givetvis omfatta och gälla fria konstutövare i gemen. (OBS! Idrottsrörelsen skulle självfallet inte komma i fråga i det här sammanhanget.) Om negligerad, torde endast en betydande utbyggnad och förstärkning av det statliga kulturstödet vara det enda rimliga alternativet. Påtryckningsmedel i den riktningen har dock hittills bara haft marginella effekter. Konstnärens frihet ställd mot entreprenörskapets fördömda tvångströja (i F-skattsedelns symboliska förkläde) är för övrigt ett annat problem som separat tål att diskutera. Även om det mer eller mindre självklart har bäring och relaterar till det ovanstående.
(Det allmänna opinionsläget är svårbedömbart, men det torde inte föra för långt anta tiden ännu inte vara mogen att utlösa – STREJKVAPNET!)
M.v.h. Bosse Broberg Talesman för Nogenja-ensemblen
Som ett tillägg till erfarenhetsutbytet här: För mig har det med tiden blivit sant att konstnärskap och ekonomi är helt skilda kunskapsområden/talanger/gåvor och att det ena aldrig (?) är en konsekvens av det andra.
Dessutom, pengar är inte en relevant värdering av konstnärskap. Konstnärskap är som jag ser det ett genuint mänskligt utryck (vars drivkraft kan vara te x kommunikation) . Pengar är en konstruerad funktion med fel och brister i systemet. Jämför konstruktionerna kommunism, diktatur,demokrati inget funkar perfekt. Samhället fokuserar just nu på de ekonomiska värdena, men det finns ju fler.
Det kan visserligen vara skönt att vila i argument av typen " med tanke på hur viktig jag är för samhället borde jag ha mycket högre lön" men som jag ser det leder det till att problemets lösning hamnar utanför min påverkan under tiden jag vilar i detta.
Det verktyg vi har för att fördjupa förståelsen är främst orden, så det gäller att vara noga med dem. Magnus Thuvessons tidigare inlägg om att välja definition: bidrag eller investering, är ett fantastiskt bra exempel på hur ett ord kan förändra och öppna upp för förståelse.
Mycket viktig och bra debatt! (både Lena och Lina) Många kloka ord från olika håll och kanter.Här är några av mina tankar: Denna debatt behöver äga rum i en stor dagstidning för att det ska kunna öppna ögon för folk.Kulturfolk på redaktioner,chefspositioner,radio etc. måste bli informerade om jazzens svåra sits.Vi måste alla höja vår röst om det ska kunna bli någon ändring.Jazzen är idag en i väldigt många sammanhang hårt diskriminerad musik.
Vi som är verksamma inom folkmusik har det precis likadant. Många av våra arbetsgivare är ideella föreningar som inte har några pengar att prata om. Inte ens de stora folkmusikfestivalerna kan betala ut vettiga löner. Utlandsturnéer kan i princip bara gå med (liten) vinst om artisterna får statliga bidrag till resor mm, annars går man back.
Skivorna betalas oftast av artisterna själva och de flesta ges ut på bolag som startats av folkmusiker för att de stora bolagen inte vågar/vill ge ut folkmusik.
Jag har endast ett fåtal folkmusik-kollegor som helt lever på att spela/sjunga. De allra flesta undervisar eller jobbar med något annat för att få ekonomin att gå ihop.
Folkmusiken får extremt lite av den statliga musik-pengen...
Strålande! Och helt galet att du Lina och alla vi andra ska behöva gräva oss fram i skiten. Men strålande att du kastade loss så att debatten kan börja. HÅLL FANAN HÖGT! Återkommer när jag kan skriva nåt vettigt utan att bli varken för arg eller ledsen utan kan kasta mig in i detta med super kraft och bara lite go götet vilja!! HURRA LINA! HURRA LUDVIG OCH ALLA!
Jag koncentrerar mig på ett litet stycke i din första och längsta text, Ludvig. Du kommer genast att förstå vilken.
Efter tre år som medlem i Musikerförbundet avd 10 (Sthlm och Gotland) och ett år i dess styrelse, kan jag konstatera och bekräfta vad du säger: Det är många av ens jazzkompisar som saknas här...
Det som dock gör att jag stannar är följande:
1. Här finns en uppbyggd struktur som i grunden är till för att folk ska kunna organisera sig, en struktur som gör att vi har möjlighet att påverka högsta ort. Sedan är det förstås helt upp till oss vad vi gör av den! Var med och lägg dig i och gör gruppen starkare - eller inte.
2. Jag har bevis på att jag själv kan påverka dels vilka som söker sig till Musikerförbundet - ge mig cred: det var jag som värvade Lina, som är nominerad i år - dels vad som händer i förbundet i form av egeninitierade idéer/projekt och genom att stödja andras.
3. Den första anledningen till att jag gick med, var att SMF hade den bästa och billigaste företagsförsäkringen, där instrumenten ingår. Den gör att jag tjänar in delar av den helt klart kännbara avgiften. I avgiften ingår då också ansvarsförsäkring (om man råkar skada nåt eller nån) och olycksfallsförsäkring på gig. Jag har också gratis juridisk hjälp; jag har fått kontraktsmallar och dessutom fått ett managementavtal synat i sömmarna. Och så en del annat smått och gott i rabattform (nosar just nu på en rabatterad Toscanavecka i sommar). Om man är under 25 år är medlemskapet och således försäkringarna helt gratis.
A-kassan är jag däremot inte med i eftersom jag är företagare. Det är för övrigt nuförtiden en helt fristående organisation. Jag skulle alltså kunna välja en helt annan billigare A-kassa, t ex småföretagarnas eller akademikerna, om jag ville. Men det vill jag inte.
4. Jag får betalt när jag arbetar för Musikerförbundet. En ganska låg administrativ timpeng, 115 kr timmen i lön, men det är en inkomst. Det kan handla om att informera på skolor eller mässor om det jag tycker är bra och mindre bra med förbundet, representera vid olika möten, skriva en artikel i tidningen Musikern etc. Flera av arbetsuppgifterna behöver man inte sitta i styrelsen för att utföra - alla medlemmar som vill engagera sig är välkomna. Man når alla i Stockholmsstyrelsen via tio@musikerforbundet.se.
5. Engagemanget i Musikerförbundet gör att jag känner mig mer ajour i min bransch.
Ett litet förtydligande: Musikerförbundet förhandlar inte fram gageavtal, utan kollektivavtal med miniminivåer. Alltså nivåer som man inte får gå under. Avtal finns med stora jättar såsom SVT, TV4 och Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare. Processen kring SVTs Dansbandskampen är värd att följa, apropå Stinas inlägg om TV4, som ju kör liknande upplägg. För kännedom: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article6076448.ab.
Avslutningsvis är jag, som mattias också helt övertygad om att det lönar sig att tänka större och över gränserna. Detta också för att höja oss över och kunna påverka den relativt pyttelilla del av kulturbudgeten som alla fria musiker idag har att förhålla sig till.
Alltså: Heja min, Linas, Ludvigs, Lena Å-Fs, noicearnas och alla andras musik!
Karin Inde Musiker, sekreterare i Musikerförbundet avd 10 och kassör i Impra
Måste bara påpeka att strejk inte varit någonting som jag främjat. Vi behöver nog inte bruka makt på det sättet, just därför så talade jag mycket om att t.ex. DU måste fortsätta jobba och inte kan vägra spela (Lina). Det vi alla kan göra är att tänka oss för och se hur vi påverkar varandra när vi gör saker som ändrar bilden av hur mycket musik kostar för arrangörer och publik.
Jag har aldrig förespråkat strejk. Tror inte att det blir bättre av att göra så, framför allt mot alla de som inte har någon annan inkomst. Jag tror definitivt på att vi tillsammans kan ta upp problemen med med Kulturdepartementet/Kulturrådet/Arrangörer för att få en starkare röst. Det jag menat är att vi sedan har ett ansvar som utövare. Tar vi alla gratis-jobb och sjukligt låga gager så kommer det att fortsätta så, det är marknadens regler. Om vi sedan förklarar för arrangörer och klubbägare vad som vore skäligt, men inte får jobb... Kanske det är bättre att inte ta jobb. Summan av det jag skrev tidigare var ju att jag inte behöver ta alla jobb.
Jag tar alltså inte jobb som är för dåligt betalt, behöver inte alltid pengarna och just därför så vill jag inte ta dem. Det är inte en rättvis konkurrens gentemot alla de som ska LEVA på att spela. Det är min infallsvinkel, inte att strejka eller bojkotta. Det kommer tack vare de dåliga ersättningarna via t.ex. A.kassa (som alla ändå går ut ur) bara göra att musikerna hamnar på gatan.
Jag hoppas verkligen att NI namnstarka musiker kan få upp intresse hos andra utövare för dethär, och att det sprider sig till alla de där ute som inte sett vad ni sagt men som skulle kunna göra en stor skillnad.
Vinn Monicas hågkomster som ljudbok - inlästa av Z själv!
Minnesparken Zetterlunden i Stockholm är invigd, nära det hus där Monica bodde under sin Stockholmstid. Att hon ursprungligen kom från Värmland står klart för den som hör henne läsa sina hågkomster.
Men i vilken värmländsk stad föddes Monica Zetterlund? Den som vet det har chans att vinna ett ex av Monica Zetterlunds memoarer som ljudbok, eller Hågkomster ur ett dåligt minne som hon föredrog att kalla dem.
Kommentarer
Det är lite för tidigt att utannonsera, men eftersom Bosse tog upp ämnet utnyttjar jag tillfället.
Jag har skapat www.jazzmecenat.se för att underlätta sponsringen av jazzkonserter.
Jazzmecenat är en plats där sponsorernas insats görs synlig och ska bl.a. fungera som den motprestation som måste finnas för att sponsormedel ska bli avdragsgilla. Tanken är naturligtvis att sponsorerna måste få något för sin insats, och om man så vill kunna skylta med den på ett enkelt sätt.
Själva hanteringen av sponsormedel ska inte skötas av Jazzmecenat utan av exempelvis en lokal jazzförening eller t.ex. Fasching.
Sajten är i sin linda, och min jakt på sponsorer till jazzkonserter i Helsingborg som är min hemstad har ännu inte givit något napp, men positiva reaktioner har inte saknats.
Det finns mer att säga, men jag hinner inte just nu. Jag återkommer, kanske efter lite diskussion i ämnet här!
Ha överseende med sajtens grafiska utseende, det kommer att bli bättre...
Mvh Niklas
Bra och hårt drabbande artiklar om dagens(svenska) jazzdilemma. Emellertid saknade jag en dimension som kanske skulle kunna utvecklas till en kärnfråga. Nämligen den angående ekonomisk SPONSRING. Avdragsgill sådan! Frågan har till och från varit uppe i debatten och ventilerats med jämna mellanrum men har inte förlorat i angelägenhetsgr ad. Här ligger, enligt min mening, en möjlighet att delvis knäcka koden till våra ekonomiska bekymmer utan att någondera part behöver tappa ansikte eller plånbok, alltså vare sig bidragsgivare eller – tagare. Jag behöver väl inte (= kan inte) exemplifiera närmare eftersom Du säkert är mer påläst i ämnet.
Förslaget gynnar vårt område men på ingens särskilda bekostnad. Den goda viljan triumferar (usch!) och näringsidkare, företag och besuttna/besjälade privatpersoner får slå sig för sina mer eller mindre håriga bröst. Antalet ”rena mecenater” är idag försvinnande lågt och kan räknas på den vänstra (=minsta) handens vänstra fingerhalva.
Ta till Dig detta som en anspråkslös snickares lätta kritik och klåfingriga försök till komplettering av en Generalfältmars kalks välplanerade fältslag.
Säkert finns det någonstans en dyrk till ovillkorad (obs!) sponsorlösning men var och hur är den beskaffad? Skymd som den är bakom politiker, byråkrater och skattenissar? Internationellt har man dock här och var (t.ex. i USA) nått öppningar på problemet. Om det nu är något problem? Idén bör, vid eventuellt genomförande, givetvis omfatta och gälla fria konstutövare i gemen. (OBS! Idrottsrörelsen skulle självfallet inte komma i fråga i det här sammanhanget.) Om negligerad, torde endast en betydande utbyggnad och förstärkning av det statliga kulturstödet vara det enda rimliga alternativet. Påtryckningsmed el i den riktningen har dock hittills bara haft marginella effekter. Konstnärens frihet ställd mot entreprenörskap ets fördömda tvångströja (i F-skattsedelns symboliska förkläde) är för övrigt ett annat problem som separat tål att diskutera. Även om det mer eller mindre självklart har bäring och relaterar till det ovanstående.
(Det allmänna opinionsläget är svårbedömbart, men det torde inte föra för långt anta tiden ännu inte vara mogen att utlösa – STREJKVAPNET!)
M.v.h.
Bosse Broberg
Talesman för Nogenja-ensemblen
Jag är amatörmusiker med intresse för jazzens villkor i Sverige.
För några år sedan blev jag deltagare (tror jag att man säger) i några projekt på http://artistshare.com .
Där kan man sponsra artisters projekt med på olika nivå. Det kan röra sig om en inspelning, komponering e.t.c.
Jag är nyfiken på er inställning eller erfarenheter av detta?
Det verkar fungera för i alla fall vissa (Maria Schneider är ett exempel)
Det sprudlar ju inte av konstruktiva idéer på temat hur man kan förbättra situationen för våra erkänt duktiga jazzmusiker, inget lätt ämne.
Mvh Niklas
Som ett tillägg till erfarenhetsutby tet här:
För mig har det med tiden blivit sant att konstnärskap och ekonomi är helt skilda kunskapsområden /talanger/gåvor och att det ena aldrig (?) är en konsekvens av det andra.
Dessutom, pengar är inte en relevant värdering av konstnärskap. Konstnärskap är som jag ser det ett genuint mänskligt utryck (vars drivkraft kan vara te x kommunikation) . Pengar är en konstruerad funktion med fel och brister i systemet. Jämför konstruktionern a kommunism, diktatur,demokr ati inget funkar perfekt. Samhället fokuserar just nu på de ekonomiska värdena, men det finns ju fler.
Det kan visserligen vara skönt att vila i argument av typen " med tanke på hur viktig jag är för samhället borde jag ha mycket högre lön" men som jag ser det leder det till att problemets lösning hamnar utanför min påverkan under tiden jag vilar i detta.
Det verktyg vi har för att fördjupa förståelsen är främst orden, så det gäller att vara noga med dem. Magnus Thuvessons tidigare inlägg om att välja definition: bidrag eller investering, är ett fantastiskt bra exempel på hur ett ord kan förändra och öppna upp för förståelse.
Många kloka ord från olika håll och kanter.Här är några av mina tankar:
Denna debatt behöver äga rum i en stor dagstidning för
att det ska kunna öppna ögon för folk.Kulturfolk på redaktioner,che fspositioner,ra dio etc. måste bli informerade om jazzens svåra sits.Vi måste alla höja vår röst om det ska kunna bli någon ändring.Jazzen är idag en i väldigt många sammanhang hårt diskriminerad musik.
Vi som är verksamma inom folkmusik har det precis likadant. Många av våra arbetsgivare är ideella föreningar som inte har några pengar att prata om. Inte ens de stora folkmusikfestiv alerna kan betala ut vettiga löner. Utlandsturnéer kan i princip bara gå med (liten) vinst om artisterna får statliga bidrag till resor mm, annars går man back.
Skivorna betalas oftast av artisterna själva och de flesta ges ut på bolag som startats av folkmusiker för att de stora bolagen inte vågar/vill ge ut folkmusik.
Jag har endast ett fåtal folkmusik-kollegor som helt lever på att spela/sjunga. De allra flesta undervisar eller jobbar med något annat för att få ekonomin att gå ihop.
Folkmusiken får extremt lite av den statliga musik-pengen...
Jag koncentrerar mig på ett litet stycke i din första och längsta text, Ludvig. Du kommer genast att förstå vilken.
Efter tre år som medlem i Musikerförbunde t avd 10 (Sthlm och Gotland) och ett år i dess styrelse, kan jag konstatera och bekräfta vad du säger: Det är många av ens jazzkompisar som saknas här...
Det som dock gör att jag stannar är följande:
1. Här finns en uppbyggd struktur som i grunden är till för att folk ska kunna organisera sig, en struktur som gör att vi har möjlighet att påverka högsta ort. Sedan är det förstås helt upp till oss vad vi gör av den! Var med och lägg dig i och gör gruppen starkare - eller inte.
2. Jag har bevis på att jag själv kan påverka dels vilka som söker sig till Musikerförbunde t - ge mig cred: det var jag som värvade Lina, som är nominerad i år - dels vad som händer i förbundet i form av egeninitierade idéer/projekt och genom att stödja andras.
3. Den första anledningen till att jag gick med, var att SMF hade den bästa och billigaste företagsförsäkr ingen, där instrumenten ingår. Den gör att jag tjänar in delar av den helt klart kännbara avgiften. I avgiften ingår då också ansvarsförsäkri ng (om man råkar skada nåt eller nån) och olycksfallsförs äkring på gig. Jag har också gratis juridisk hjälp; jag har fått kontraktsmallar och dessutom fått ett managementavtal synat i sömmarna. Och så en del annat smått och gott i rabattform (nosar just nu på en rabatterad Toscanavecka i sommar). Om man är under 25 år är medlemskapet och således försäkringarna helt gratis.
A-kassan är jag däremot inte med i eftersom jag är företagare. Det är för övrigt nuförtiden en helt fristående organisation. Jag skulle alltså kunna välja en helt annan billigare A-kassa, t ex småföretagarnas eller akademikerna, om jag ville. Men det vill jag inte.
4. Jag får betalt när jag arbetar för Musikerförbunde t. En ganska låg administrativ timpeng, 115 kr timmen i lön, men det är en inkomst. Det kan handla om att informera på skolor eller mässor om det jag tycker är bra och mindre bra med förbundet, representera vid olika möten, skriva en artikel i tidningen Musikern etc. Flera av arbetsuppgifter na behöver man inte sitta i styrelsen för att utföra - alla medlemmar som vill engagera sig är välkomna. Man når alla i Stockholmsstyre lsen via tio@musikerforb undet.se.
5. Engagemanget i Musikerförbunde t gör att jag känner mig mer ajour i min bransch.
Ett litet förtydligande: Musikerförbunde t förhandlar inte fram gageavtal, utan kollektivavtal med miniminivåer. Alltså nivåer som man inte får gå under. Avtal finns med stora jättar såsom SVT, TV4 och Sveriges Hotell- och Restaurangföret agare. Processen kring SVTs Dansbandskampen är värd att följa, apropå Stinas inlägg om TV4, som ju kör liknande upplägg. För kännedom: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article6076448.ab.
Avslutningsvis är jag, som mattias också helt övertygad om att det lönar sig att tänka större och över gränserna. Detta också för att höja oss över och kunna påverka den relativt pyttelilla del av kulturbudgeten som alla fria musiker idag har att förhålla sig till.
Alltså: Heja min, Linas, Ludvigs, Lena Å-Fs, noicearnas och alla andras musik!
Karin Inde
Musiker, sekreterare i Musikerförbunde t avd 10 och kassör i Impra
Kanske kommer en dag då sådana branscher får den uppskattning dessa förtjänar!
Jag har aldrig förespråkat strejk. Tror inte att det blir bättre av att göra så, framför allt mot alla de som inte har någon annan inkomst. Jag tror definitivt på att vi tillsammans kan ta upp problemen med med Kulturdeparteme ntet/Kulturrådet/Arrangörer för att få en starkare röst. Det jag menat är att vi sedan har ett ansvar som utövare. Tar vi alla gratis-jobb och sjukligt låga gager så kommer det att fortsätta så, det är marknadens regler. Om vi sedan förklarar för arrangörer och klubbägare vad som vore skäligt, men inte får jobb... Kanske det är bättre att inte ta jobb. Summan av det jag skrev tidigare var ju att jag inte behöver ta alla jobb.
Jag tar alltså inte jobb som är för dåligt betalt, behöver inte alltid pengarna och just därför så vill jag inte ta dem. Det är inte en rättvis konkurrens gentemot alla de som ska LEVA på att spela. Det är min infallsvinkel, inte att strejka eller bojkotta. Det kommer tack vare de dåliga ersättningarna via t.ex. A.kassa (som alla ändå går ut ur) bara göra att musikerna hamnar på gatan.
Jag hoppas verkligen att NI namnstarka musiker kan få upp intresse hos andra utövare för dethär, och att det sprider sig till alla de där ute som inte sett vad ni sagt men som skulle kunna göra en stor skillnad.
RSS-flöde för kommentarer på denna post.