Hitta rätt
Ner med alla kulturgangsters!
- Publicerad söndag, 13 mars 2011 19:00
- Skriven av Mats Werner
Är de verbalt begåvade och utåtriktade jazzmusikerna ett minne blott? Är Statens Musikverk en stalinistisk skapelse? Läs och kommentera Mats Werners inlägg på OJ:s debattsida:
Dagens Nyheter anordnar något de kallar Kulturdagen och puffar för arrangemanget med stora helsidesannonser och ett späckat dagsprogram.
Men inte en blå ton! Inte en jazzmusiker så långt ögat kan nå! Jag skrev till Jazzriksförbundet (SJR) och FSJ och frågade: Finns det inte längre några verbalt begåvade och utåtriktade jazzmusiker? Hänger alla introvert över klaviaturer och bassträngar? Vem säger "Ner med alla kulturgangsters" idag?
Men också idag får jazzen kämpa för sin överlevnad. Tack vare Lasse Werner och hans generation blev jazzen ett undervisningsämne ända upp på högskolenivå. Men det har fått till följd att vi istället utbildar en massa ambitiösa, engagerade och musikaliska ungdomar till arbetslöshet. Det finns inte jobb för så många musiker som vi utbildar. Därför blir det också fortfarande ett låglönejobb där utövarna många gånger tvingas jobba svart ”på dörren” eller motsvarande. Problematiken som Lasse och hans generation upplevde med svårigheter att få spelmöjligheter är om möjligt ännu större idag än då p.g.a. den större mängden musikanter.
Vi har en regering som, istället för att ”sprida” och decentralisera, i än högre grad än någon socialdemokratisk dito gjort sig skyldig till, centraliserar och slår ihop.
Vem har någonsin hört något mer stalinistiskt än ”Statens Musikverk”!
Ska det innebära mer pengar till jazzen? Knappast!
Det finns en sund tanke i botten - att varje kulturyttring ska betala sig själv. Att således människor som gillar jazz också är beredda att betala vad det kostar att få njuta av jazz.
En tanke vars realism dock omgående faller då Kgl. Operan kommer på tal, eller just alla de ungdomar vi utbildar inom musik trots att vi vet att en betalande publik inte finns för dem alla.
Vi lär också i framtiden vara hänvisade till en mixad finansiering av såväl jazzen som många andra kulturyttringar, där det alltså är viktigt att tillse att dessa inte drunknar i en koloss som ska rymma allt - ”Statens Musikverk”! Huh!
Jazzen liksom annat är starkt beroende av entusiaster. Inte bara inom musikerkåren utan i minst lika stor utsträckning inom arrangörs- och publikleden. Ett jättelikt oavlönat arbete läggs idag ner i massor av kultur- och musikföreningar runt om i landet. Där eldsjälar ser till att jazzkonserter och teaterföreställningar anordnas. Att lokaler hyrs, att biljetter säljs, att kaffe serveras, att lokalen städas o.s.v.
Men jag vågar påstå att den absoluta majoriteten är 40-talister och möjligen en och annan 50-talist. Men hur tänker man sig med ett ”Statens Musikverk” att allt som görs av dessa eldsjälar, vilka håller igång stora delar av svenskt kulturliv, ska utföras när den generationen faller ifrån?
För det står fullständigt klart att de unga, de som nu kastar sig ut i musiklivet saknar den vilja och förmåga som tidigare generationer hade med sig från barnsben, att organisera sig, att bilda föreningar och att driva verksamhet i dessa. Det finns ingen återväxt i våra jazzklubbar. De flesta medlemmar är idag just 40-talister.
Var är de som kan tänkas komma fram på samma sätt som musikerna bakom t.ex. Emanon? Musiker som förmådde attrahera publik ur många åldrar och samhällsskikt. Som genom just humor och entusiasm, nytänkande och provokation kan locka nya publikskaror till jazzklubbarna?
Vi upplever idag en kris inom läraryrket. Där vi alltför länge utbildat duktiga ämneslärare. Lärare som behärskar sitt ämne men som fullständigt saknar förmågan att överbringa denna kunskap till andra.
Jag upplever att vi har samma kris inom jazzmusiken - och säkert också inom andra fält. Vi utbildar musiker som blir fulländade på sina instrument men som ofta saknar förmågan att lyfta blicken från notpappret och kasta en glimt på sin publik. Som saknar den spontana spelglädjen och smittande entusiasmen. Som inte förstår vikten av att också själv kunna ta ansvar för sitt liv och sin musik.
Musikerna på den tiden skapade i stor utsträckning sina egna speltillfällen. Får de nya musikerna den kunskapen och förståelsen med sig från våra fina högskolor?
Dåtidens unga arga jazzmusikanter skrek på mer pengar från staten. Man skulle omgående villkorat sina kontakter. Mer pengar från staten innebär per definition mer byråkrati och mer lustförkvävande intrång i den frihet som ligger i jazzens natur.
Jazzen som musikalisk form är rebellisk och provokativ till sitt ursprung.
Släck inte dess låga genom att inlemma musiken i ett syrefattigt statligt mastodontkonglomerat. Släpp ut Jazzen och befria "kulturgangstrarna"!
Mats Werner
Annonser
Kommentarer
En avgörande skillnad jämfört med det kulturklimat som rådde då din bror Lasse och hans vänner var i farten, är att väldigt många av dagens högt begåvade (och för all del välutbildade) yngre jazzmusiker gärna lierar sig med de mer gångbara formerna av nutida musik.
Ingen skugga över Rock-Ragge eller Olga, men jag har en känsla av att det inte var ett riktigt rumsrent sätt för en progressiv jazzmusiker att tjäna sitt levebröd i början av 60-talet.
Man kan i dag inte i något avseende betrakta det som någon form av eftergift att turnéra med Robyn, Ane Brun, Loney Dear eller någon annan av de artister vars musik ställer lika höga och meningsfulla krav på kreativitet som mycket av dagens jazzmusik.
Det finns alltså för den strida ström av studenter som lämnar det du lite raljant beskriver som ”våra fina högskolor" en stimulerande arbetsmarknad även bortom jazzklubbarna.
Visst är det en mycket tuff arbetsmarknad som väntar den som väljer musiken som yrke, och hur många som bör högskoleutbilda s, med allt vad det medför ifråga om studiemedelssku lder, kommer alltid att vara föremål för diskussioner. Vår gemensamma uppgift blir inte att stävja den entusiasm och skaparglädje som söktrycket till högskolorna är en effekt av, utan att hitta andra och nya sätt att uppenbara för en så bred massa som möjligt varför jazzmusik gör livet meningsfullt.
Blir vi duktiga på det skapas fler arbetstillfälle n, om jag får uttrycka mig en aning naivt.
”För det står fullständigt klart att de unga...saknar den vilja och förmåga som tidigare generationer hade med sig från barnsben, att organisera sig, att bilda föreningar och att driva verksamhet i dessa."
”Vi utbildar musiker som blir fulländade på sina instrument men som ofta saknar förmågan att lyfta blicken från notpappret och kasta en glimt på sin publik. Som saknar den spontana spelglädjen och smittande entusiasmen. Som inte förstår vikten av att också själv kunna ta ansvar för sitt liv och sin musik.”
Jag känner inte riktigt igen dessa beskrivningar.
Den som orkar lyfta blicken kommer att slås av hur lite oro det finns anledning att känna inför graden av engagemang. Många av de vitalaste musikscenerna har etablerats och hålls igång av unga musiker, man driver i kollektiv form skivbolag och startar föreningar, organiserar festivaler och kurser.
När det gäller myndigheten med det olycksbådande namnet ”Statens Musikverk” så återstår att se vilken roll den kan spela i vårt musikhörn. Det handlar trots allt om ganska blygsamma resurser som i första hand är tänkt att möjliggöra en viss typ av samarbeten.
Jag vet inte hur mycket du snappat upp ifrån den väldigt livliga Facebook-debatt (°°Statens Musikverk. Vad händer?°°) som initierades av bl.a. Lina Nyberg, och där ett flertal jazzmusiker var aktiva i den opinion som lyckades vända på ett läge som såg väldigt dystert ut. Ett av många tecken på att det finns en sund återväxt inom den stolta jazzmusikertrad ition som högljutt ifrågasätter ”Kulturgangster s".
Hoppas Du har rätt betr. musikersidan som Du absolut känner bättre än jag. Men hur beter vi oss med arrangörssidan? De åldrande jazzklubbarna? I Sörmland försvann förra året två klubbar och en tredje lever på håret. Hur möter vi detta? Storstäderna klarar sig säkert men småstäderna och landsbygden?
Jag har nu jobbat först i Jazzriksförbund et och nu Svensk Jazz i sammanlagt fem år. Återväxten i arrangörsledet har varit ett hett och återkommande tema i olika sammanhang.
Ofta har det, i brist på yngre närvarande, diskuterats över huvudet på dem det handlar om och det har slagits fast att ”Ungdomar engagerar sig inte” eller ”de vill bara ha betalt”.
Mats Werners konstaterande i OJ nr 3 2011 kan sägas vara representativt.
Mats Werner slår med styrka fast att ”det står fullständigt klart att de unga, de som nu kastar sig ut i musiklivet saknar den vilja och förmåga som tidigare generationer hade med sig från barnsben, att organisera sig, att bilda föreningar och att driva verksamhet i dessa. Det finns ingen återväxt i våra jazzklubbar.”
Mats Werner är absolut inte ensam och detta är inget påhopp på honom utan mer ett lätt citerbart exempel på ett generellt förhållningssät t som är ett problem för vårt jazzsamhälle. Förutom det oerhört vanskliga i att jämföra den försvinnande lilla tidsperioden ”nu” med den betydligt mycket längre perioden ”tidigare” kan man också konstatera att problemet tillskrivs den icke-närvarande skurken
– ungdomarna.
Våra äldsta jazzföreningar är runt 50-60 år och under den tiden står de överlevande jazzföreningarn a för ett årligt tillskott på ca två jazzklubbar per år. Under 2011 har Svensk Jazz fått 16 nya jazzklubbar och åtta av dem har en medelålder i styrelsen på under 30 år.
Hur många av dem som överlever 50 år återstår naturligtvis att se, men jag hoppas att siffrorna kan nyansera bilden. Svensk Jazz var en av huvudarrangörer na på workshopdagen Check! i Göteborg som riktade sig till unga konsertarrangör er. Nästan 90 deltagare under 30 år och den bäst representerade genren var jazzen. Det pratades konsertadminist ration, ansökningsförfa rande och annat byråkratiskt som ”de unga” så ofta påstås vara ointresserade av.
Bilden av att unga inte engagerar sig för jazzen hoppas jag därmed kan vara raderad. men en sak stämmer i den bild som Mats Werner här har fått exemplifiera: Återväxten i existerande jazzklubbar är ett problem.
”De vill bara ha betalt.” Poängen med ideellt arbete avslöjas lite av ordet, lönen är inte i pengar, utan lönen stavas att förverkliga en (egen) idé. Parentesen här är nyckeln. De flesta deltagare på Check! ingår i nystartade föreningar där de alltså också varit med om att formulerat idén.
Ett favoritcitat från en föryngringsdisk ussion på en jazzriksdag exemplifierar motsatsen. ”Vi har haft några ungdomar som hjälpte till att flytta stolar och affischera, men de tröttnade snabbt eller så ville de ha betalt.” Belöningen i att förverkliga en egen idé i förhållande till lön i form av pengar förklarar den flykten.
Jag hoppas att även de äldre generationerna säger nej till gratisarbete när man inte har inflytande över, eller minst delar, syftet med det.
Återväxten i de existerande föreningarna handlar i första hand om att våga släppa in nya idéer, helst innan det flyttas stolar och affischeras.
Ansvaret för återväxten ligger alltså inte bara hos de där unga som inte gör som vi säger utan det handlar faktiskt lika mycket om att våga släppa taget.
Och vill man inte det så är det faktiskt helt okej. Det är sällan någon som säger det, men varför måste allt föryngras? Ibland kanske man ska uppskatta det som är och det som varit och parallellt med detta bereda plats och skapa strukturer för nya idéer. Lönen för ideellt arbete, tillfredsställe lsen av att förverkliga en idé, gäller ju i alla åldrar.
Det händer då och då att en jazzförening läggs ner och i ett ganska aktuellt fall i en medelstor svensk stad fanns det inom ett halvår en helt ny yngre förening med en (egen) idé och så flyttades det stolar igen.
Magnus Thuvesson
Förbundssekreterare i Svensk Jazz
No offense taken, Magnus!
Det var intressant att läsa Magnus Thuvessons debattartikel som uppföljare till min egen. Magnus artikel har också ett något annorlunda och intressant fokus. Den tar t.ex. upp den bristande idealiteten hos de unga idag jämfört med tidigare generationer. Han citerar någon (annan än mig): ”De vill bara ha betalt”. Och det är nog helt rätt.
Visst finns idealiteten också hos dagens unga, men den har en helt annan inriktning. En internationell solidaritet, en idealitet som inte så sällan kräver ett visst geografiskt avstånd.
Att skotta skridskobanor för kvarterets småbarn verkar inte längre lika lockande som att delta i afrikanska utvecklingsproj ekt. De nära behoven ”får väl kommunen fixa”. Och jag är rädd för att dit kommer de gamla jazzklubbarna och teaterföreninga rna att höra. Idrottsförening arna är nog de som kommer att överleva längst.
Magnus påpekar särskilt att hans artikel inte var något påhopp på mig men att den inställning jag gav luft åt skulle bero på den ”icke-närvarand e skurken - ungdomarna”.
Jag vänder mig mot den formuleringen. Ungdomarna är varken frånvarande eller skurkar i sammanhanget. Heller inget jag påstått. Min udd var riktad mot den frånvarande kulturpolitiken !
En politik som istället för att centralisera alla kulturformer till en introvert byråkratisk jätteorganisati on ur vilken ingen aktiv kultur lär sippra ut, borde aktivt gripa tag i det problem jazzmusiken – precis som många andra kulturformer – står inför när en yngre generation med helt andra utgångspunkter i livet ska ta sig an hur den nya jazzmusiken – liksom för all del den gamla – ska kunna spridas i framtiden.
Kanske är inte jazzklubben framtidens arrangörslösnin g! Kanske är det överhuvudtaget inte stolar som ska flyttas.
Kanske är det istället så att den byråkratiska statliga, regionala och kommunala insatsen istället för att pytsa ut bidragspengar till överlevande jazzklubbar, skulle inrätta subventionerade managementkonto r hos vilka framtidens unga musiker med karriärdrömmar men utan administrativt intresse, kan registrera sig och få hjälp med allt det praktiska kring skatter, moms och annat nödvändigt ont. Kanske är det just det nu så vanliga nätverkandet som i lösliga och ständigt förändrade former ska kunna stå för de praktiska möjligheterna att sprida musik.
Jag är inte ett dugg orolig för jazzmusikens överlevnad hos de unga uppväxande musikanterna. Men jag är orolig för deras möjligheter att få utöva jazzmusik och kunna leva på det. En oro som förvisso inte är någon nyhet. Men återigen, det är kanske inte gårdagens lösningar som gäller för framtiden. Att möta unga flexibla nätverkare med den statiska klubben är kanske inte det framtiden kräver.
Det är här jag hade önskat att kulturdeparteme ntet lagt ner mer möda än att just bara vara fortsatt byråkratisk.
MATS WERNER
RSS-flöde för kommentarer på denna post