JACKY TERRASSON Push

JACKYTERRASSON Push

Recenserad i OJ 5-12

JACKY TERRASSON    
Push

Gaux girl – Beat it / Body and soul – Ruby my dear – Beat bop – ’Round midnight – Morning – My church – Say yeah – You’d be so nice to come home to – Carry me away – O café, O soleil
Concord Music Group/Universal/tid 57 min

Jacky Terrasson p keyb voice, Ben Williams b, Jamire Williams dr, Gregoire Manet (3,8) harm, Jacquet Schwarz-Bart (6) ts, Matthew Stevens (8) g, Cyro Baptista (8,10,11) perc. Insp 2010.

Betyg 4: ••••

Efter flyktig bekantskap med Jacky Terrassons musik har jag upplevt honom som en smula manierad och i längden tröttsam att lyssna på. Jag inser nu att jag borde lagt ner mera tid på att studera honom. Han var ju trots allt vinnare av det prestigefyllda Thelonious Monk Award 1993. Efter hans framträdande vid Jazz en la Costa 2012 fick jag följdaktligen anledning att radikalt revidera min uppfattning om honom.

Trioformatet verkade passa honom bra, där han integrerade sina medmusikanter på bas (Burniss Travis) och trummor (Justin Faulkner) på lika villkor till en kollektivt skapande gruppmusik. Och alla för honom typiska effekter (spel på strängar, repetitiva diskantklanger, dynamiska ytterligheter) fann jag nu både väl motiverade, fantasifulla och just effektfulla.

För att ta reda på om detta främst hade att göra med det visuella intrycket, införskaffade jag mig en av hans senaste skivor, Push från 2010, som visserligen innehåller andra medmusikanter och dessutom delvis en utökad numerär. En senare produktion är för övrigt på gång med diverse gästmusiker att ges ut på franska Universal Jazz och det albumet kallas Gouache.

Några spår på Push har partiellt en gospelprägel (Gaux girl, My church, Say yeah) och påminner om vissa av Keith Jarretts liveinspelade soloimprovisationer. Det är en smått extatisk musik, som Terrasson för sin del utför i trio- (1,7) respektive kvartettformat (8). Mycket stämningsfull och vacker tribut till Monk ges i Ruby my Dear (fint munspelssolo av Manet) och ’Round midnight.

Ett exempel på variation i en och samma låt är Body and soul, som inleds stilla med vad som förefaller vara en fri improvisation, men fortsätter med allt högre dynamik och avslutas med ett rockigt komp. Det percussiva spelet i You’d be so nice to come home to ger faktiskt associationer till Cecil Taylor och resultatet är originellt och inte särskilt ”balladaktigt”.

Enda spåret med solopiano är Carry me away, ett stämningsfullt stycke. O café, O soleil är ett medryckande stycke latin jazz, som påminner om Chick Corea i Return To Forever.

Som torde framgå är Terrassons musik mycket väl varierad här och det är sammantaget musik en bra bit över medelmåttan. Av någon anledning når ändå denna skiva inte helt upp i full paritet med den femstjärniga liveupplevelsen. Det kan bero på det visuella intrycket och/eller på den  sällsynt kommunikativa och integrerade trio med Travis-Faulkner som framträdde på festivalen Jazz en la Costa i somras.

P-O Larsson

Lägg till kommentar


Annonser