Från bitar till block - går Jazzradion rätt väg?

jazzradion

Jazzradion har möblerat om, och serverar nu huvuddelen av veckans utbud i ett tretimmarsblock på sena söndagseftermiddagen. Skillnaden är tydlig mot den bild som Lasse Seger nedan tecknar upp av kortare program med en tydlig idé bakom.

Har utvecklingen gått mot det bättre eller det sämre? Så här tycker OJ:s medarbetare Lasse Seger: 

"Jag har räknat mig som storkonsument när det gäller Jazzradion, och minns Jan Olsson/Inge Dahls Jazz-å-du på söndagskvällarna varvat med Räftegårds Bebop spoken here, Uffe Flinks Jazzens Mecca samt Jens Lindgrens Jesses Jazzbar, Gunnar Lindqvists Oerhört fina jazzspår med flera mycket fina och underhållande jazzprogram – det var något att se fram emot.

På vardagar hördes Lars Westin med Jazzmagasinet, Summertime och Jazzarkivet (nyligen utrotat) samt Bertil Sundins pedagogiska program Jazzforum, som blev ett universitet i Coltrane, Davis, Ellington och Mingus för mig.  

Jazzmakarna med Gert Palmcrantz och Millroths Musikaliskt Varjehanda minns jag också med glädje. Dessa program var radiomässiga, dvs fantasirika, underhållande, lärorika och välprofilerade. Även Jazztoppen, Stardust, Jazzkrönikan, Django och Jazznytt speglade jazzen smakfullt.

Programledare som Hans Fridlund, Lars Resberg, Alexander Agrell, Martin Hansson, Olle Helander och Leif Smoke Rings Anderson (P1,P3,P4) har gått till jazzradiohistorien med stort kunnande. I min text finns några feta nyckelord, som ofta är bristvara i dagens jazzradio. Tillbaka till verkligheten och ny tablå.

Jazzradion har nu fått ny tablå. Varför? På söndagar (17.00-20.00) trenne timmar mastodont jazzmaraton med blandad kompott i en salig röra. Eller som en form av jazzreservat, där budskapet lätt förlorar sitt syfte. Vem sitter tre timmar klistrad vid radion en söndagskväll?

Lyssningströttheten brukar infinna sig efter en timme. Jazzarkivet, som jag tyckte bäst om, är puts väck - sorgligt nog. Varför? Naturligtvis skall man kunna ändra, men ändringen får inte vara självändamål, som det verkar vara med Jazzradion. Däremot är P2 Live en god idé med olika konserter alla dagar utom söndagar. På tisdagar lär det bli jazz och folkmusik där.

Blues med till exempel Leadbelly och Big Bill Broonzy hörs sällan eller aldrig numera i radion, liksom gospel och kampsånger. Varför? Visserligen blir det utmärkta Rendezvous en räddning ibland, men ……

 Lasse Seger"

Vad tycker du?

 

Kommentarer   

 
+1 #1 Stig Linderoth 2013-02-19 20:15
Är det verkligen inte fler (dvs just nu ingen) som tycker detta ämne är viktigt? Eller har Lasse Seger inget på fötterna?
Citera
 
 
0 #2 Lars-Erick Forsgren 2013-05-08 11:06
Visst har Lasse Seger rätt!
Kan tillägga att den som mest hör på radio dagtid, och sällan på kvällarna, så är det inte mycket jazz man numera hör i radion.
Har man dessutom familj, med barn som ska sova i tid, då är det inte helt lätt att lyssna på radiojazz sent på kvällarna, efter teven, heller.
Faktum är ju att det var via radion som jag en gång i tiden kom i kontakt med jazzen. Då först genom familjeprogram, där det var jazzmusik som spelades mellan de talade inslagen. Det gav inspiration att leta mera, t ex efter Claes Dahlgrens jazzglimtar etc. Liksom efter OJ och Estrad och efter skivor. Jag tror nog att radion är den kanal som kan och ska ge fördjupning av jazzintresset. Men att det är teve som ska/kan ge de första kontakterna. Men där är jazzen svårfunnen, liksom i det övriga mediabruset och melodifestivalh ysterin.
Citera
 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

                                                                                             

Annonser