panorama-annons ny

På scen

Universalgeni på Fasching

Akira Sakata / Johan Berthling / Paal Nilssen-Love
Fasching, 19 maj 2015

Altsaxofonisten Akira Sakata ser inte bara ut som en zenbuddhistisk munk, han låter som en när han släpper saxen och låter strupsången eller ett liturgiskt recitativ ljuda över den för kvällen märkligt öde jazzklubben. Det lugn han utstrålar på scenen är outstanding. Inte nog med det, karl'n är dessutom marinbiolog, skådespelare och essäist. Ett universalgeni helt enkelt.

Sakata är ett toppnamn inom frijazzen. Likt en Miles Davis, Bill Laswell, Björk eller Beck förnyar han sig för varje sekel: på 1970-talet turnerade han världen över med pianisten Yosuke Yamashita och trumslagaren Takeo Moriyama. På 1980-talet med Last Exit som inkluderade Peter Brötzmann och Bill Laswell (som också "proddade" flera av Sakatas följande skivor). På 1990-talet organiserade han en turné i Uzbekistan, Mongoliet och Kina med Mijinko Flying Band, 14 medlemmar från tre kontinenter samt musiker från de besökta länderna. Ett musikaliskt brobygge.

På 2000-talet har han sökt samarbeten inom electronican, som med DJ-Krush och Chikamorachi. Och han är en sann Skandinavienvän. Han har lirat med såväl Nacka Forum som med gitarristen Ketil Gutvik och batteristen Paal Nilssen-Love. Med Arashi – Johan Berthling, kontrabas; Paal Nilssen-Love, trummor – går han tillbaka till början men bryter ändå ny mark. Som en zenbuddhistisk koan. Den "nordiska" trion debuterade på Molde jazzfestival 2013, gick in i studion strax därefter och spelade in plattan Arashi – ej att förväxla med det japanska pojkbandet – varifrån huvudparten av kvällens konsert hämtas.

Arashi betyder storm och det är en träffande beteckning. Musiken improviseras och trevas fram. Den är ömsom rik på aggressivitet och explosivitet, som på plattans titelspår och konsertens första röjiga stycke, ömsom på kontemplation och lågmäldhet. Men alltid späckad med energi. När Sakata greppar klarinetten och Berthling stråken och Nilssen-Love vispar och smeker batteriet blir det genast en kammarmusikalisk upplevelse.

Det är skivans sista spår, den innerliga Fukushima no ima ("Fukushima nu"), som självklart handlar om kärnkraftsolyckan 2011, som ger oss besökare en mild behandling jämfört med den stråldos de i området boende drabbades av. Då känns det skönt att vi är så få på Fasching. Och slipper skål och skrål.

Rikard Rehnbergh

Högtidsstund med McLorin Salvant

Cécile McLorin Salvant
Nefertiti 15/5
 
Stjärnskottet Cécile McLorin Salvant har gedigen musikutbildning och uppträder med stor självsäkerhet på scen, trots att hon bara har en skiva på meritlistan. Vad arrangörerna rubricerat som vårens jazzhändelse i Göteborg, gjorde näppeligen ingen av de dygt 160 andäktigt lyssnande besviken. Den skeptiska uppmaningen ”don’t believe the hype” byttes här till sin motsats. Damen från USA - med fransk mamma och pappa från Haiti - har vunnit den mest prestigefyllda tävlingen inom jazz, fyra utmärkelser i Down Beat och har således redan blivit en omtalad röstkonstnär. Hon omformar gärna mindre känt material till ett eget uttryck. Det blir därför ganska missvisande att jämföra med legendariska namn, sådana som Sarah, Dinah, Abbey, Betty och Carmen. Arrangemangens lekfullhet i kombination med ett dramatiskt utspel påminner om Cassandra Wilson.

Hennes excellenta pianotrio startar flyhänt och nyanserat i mediumtempo. Sedan kommer McLorin Salvant i sina karaktäristiska vitbågade glasögon.  Öppnande sången ”I never kissed a man before”, kommenteras med att inledningen var i avtantgardistisk anda. I en ballad av Blossom Dearie demonstrerar vokalissan sitt enastående register. Bara undantagsvis fokus på skönsång, däremot gestaltar 25-åringen textens innehåll, med en stämma pendlande mellan starkt och vasst till mjukt och betagande. Annorlunda takt och rytmer förför i ett stycke från musikalen Askungen, vars sång ”Stepsister’s lament” har betytt mycket för den artist som nästan dragit fullt hus på anrika Nefertiti. Den gälla rösten moduleras på ett synnerligen begåvat sätt.

McLorin Salvant vill något mer än att stryka medhårs och lyckas osannolikt väl att lagom utmana publikens öron. John Henry (från kommande skivan) har ett rullande beat med udda takter, vilket avslutas acapella utan mikrofon. Helt enkelt bedårande!  Andra set fortsätter kvartetten fira triumfer i kompositioner från ”Porgy & Bess”, Blanche Calloway och Nancy Wilson. Vid ett minnesvärt tillfälle bjöds på upphackade rytmer och en mäktig stämma i afrikansk-amerikansk spiritual-stil tryfferad med growling.

I perfekt symbios med henne spelar en mycket njutbar spännande trio under ledning av kapellmästaren Aaron Diehl, vars stride piano var en extra krydda   I några instrumentala partier märks hur kolossalt samspelta de är.  Affischnamnet påpekar själv vilka underbara musiker hon förfogar över samtidigt som hon gläds över att vara i Sverige för första gången. Den ofta diskret tassande trummsien Larence Leathers var ett under av känslighet. Paul Sikivie på bas lånad från lokal musiker, hade ett par snygga solon. Snappade efteråt upp ett passande omdöme om konserten från Nefertitis huspianist: ”Otroligt följsamt och dynamiskt!”.

Mats Hallberg

Fire! Orchestra i ny form på Orion

Orion on Fire!
Oren Ambarchi, Guds söner, Fire! Orchestra, Refused
Orionteatern, Stockholm, 25 april 2015

Samtidigt som Kulturnatten faller över Stockholm har Orionteatern avslutning inne i den före detta verkstaden. Lördagen den 25 april var den sista dagen för såväl pjäsen Det flygande barnet som den vidhängande klubben Orion On Fire!.

Först ut Oren Ambarchi från Sydney, en del av ambientensemblen Sunn O))). En musikalisk experimentator som samarbetat med storheter som Tony Conrad, Phill Niblock, och inte minst Jim O'Rourke. 2012 spelade Ambarchi och Fire! in skivan in the mouth – a hand och drog på turné tillsammans. Hans musik bygger dels på atmosfäriska drones och reverbs, dels på vassa riff och dissonanser: noise möter ambient. En processad gitarr och ett fett mixerbord – det är allt. Och resultatet blir tjocka och tunga, fluffiga och isiga ljudlandskap. Det typiska aprilvädret utanför Orion – het dagssol och kallt kvällsregn – blir en bra meteorologisk illustration till Ambarchis musik.

Konstnärerna Kent Tankred och Leif Elggren bildar tillsammans performancegruppen Guds söner. De arbetar ofta med återkommande teman som maktförhållanden och -symboler. På Orion On Fire! genomför de en noisebetonad perfomance med något som liknar andebesvärjelser i sina skakningar och konvulsioner. En slutlig k(r)amp som tycks ledsaga en alltmer stigande van/makt.  

Därefter Fire! Orchestra i ny konstellation och med nya stycken. Inte 30 pers den här gången utan blott 17; fast då är tunga danska saxofonisten Lotte Anker ny medlem i blåssektionen. Med andra skandinaver i line-upen börjar Gustafsson göra en nordisk all star-orkester av Fire! Och det är främst i blåset det låter nytt om dem: lättare, luftigare och roligt nog hälften kvinnor. Sveriges mest flexibla och högljudda jazzensemble gör som alltid ett minnesvärt gig.

Fire! Orchestra i all ära. Det är ändå akten efter som stjäl all uppmärksamhet. Ryktet gick att några Refused-medlemmar skulle förena sig med bandets batterist David Sandström – som också medverkade i pjäsen som aktör och sångare – på dennes utannonserade spelning. Det var bara halvsant. Hela hardcorebandet går på scen en bra bit efter midnatt tillsammans med gitarristen Mattias Bärjed, mest känd från Göteborgsgruppen Soundtrack of Our Lives, men som även gjort filmmusik till regissören Mikael Marcimains produktioner. Tidigare i år tilldelades han och Jonas Kullhammar en bagge för bästa filmmusik i Gentlemen.

Den utsålda kvällen blir krönt av ett band på spelhumör. Umeås stoltheter har en del nytt material att presentera. Första plattan på 17 år släpps i sommar, producerad av Johan ”Shellback” Schuster och Nick Launay som jobbat med Nick Cave. Fastän nya låtar som Elektra, Françafrique och Dawkins Christ låter tunga och fuzziga är det ändå ett snällare, såväl musikaliskt som lyriskt, band i dag än för 20 år sen då de var vegan-, djurrätts-, straight edge- och anarkiströrelsens frontfigurer. Ta det från en som levde i Västerbotten i slutet av 90-talet.

Fastän de drar av klassiker som The Refused Party Program och The Shape of Punk to Come är det ändå slagsida åt det nya materialet. Men med tanke på att Dennis Lyxzén inte säger ett vettigt ord mellan låtarna – hallå, romers läger brinner, inkomstskillnaderna bara ökar och ökar, folk flyger och äter djur som aldrig förr – och flera av medlemmarna ser ut att bära läderskor (hoppas det var imitation) och att den nya plattan heter Freedom och är inspelad i ett USA där unga svarta män mördas av vita snutar så ger det inte mersmak direkt.

Som avslutning på avslutningen drar de av två Stooges-covers: T.V. Eye och  Fun House tillsammans med Fire! Orchestra. Då först blir det riktigt roligt och bröligt, vildsint och våldsamt, så som Orion varit under hela våren.

Rikard Rehnbergh

David Sanborn på festival i Finland

Vi fick en rapport av Esa Paavolainen från April Jazz Festival i Finland. Den är på engelska, men vi tänkte att vi kör den ändå.

The largest jazz festival in the Helsinki Metropolitan Area “April Jazz Festival” was arranged for the 29th time in Espoo during 21–26 April 2015. The event presented some of the most prominent Finnish and international artists including interesting rising stars. Espoo Cultural Centre in Tapiola and Sello Hall were the main venues. In addition to the concert program there were also organized jazz clinics which were run by the visiting masters and children’s events among others. As in the previous years, April Jazz was  hosted by the Espoo Big Band.

At the Festival the major international and Finnish attractions were among others: David Sanborn (USA, sax), Ruthie Foster (vocals, guitar USA), Antonio Sanchez & Migration (MEX/USA), Artist clinic: Antonio Sanchez (drs), Diane Schuur (USA), Master class for singers: Diane Schuur (voc), Tapiola Sinfonietta & Tim Ries (sax USA) played ”The Rolling Stones Project”, Ana Moura (fado POR), Anna-Mari Kähärä Orchestra, Manuel Dunkel Quartet feat. Anders Bergcrantz (trumpet, SWE), Espoo Big Band 35 Years Anniversary Concert, Featuring Junnu Aaltonen, Gerard Presencer & Conductor Marzi Nyman, Artist clinic: Felix Zenger (beatbox), Children’s Jazz Event,  Oregon (USA), Jukka Perko & Iiro Rantala, Artist clinic: Ralph Towner (gtr), Grégoire Maret Quartet (CH/USA) Artist clinic: Grégoire Maret (harmonica), Soweto Kinch (UK), Elektro GT, Tapiola Big Band, Ebeli in Concert and Akseli Gallen-Kallela 150 Years Anniversary Concert.

David Sanborn & Band
(David Sanborn, sax; Ricky Peterson, keys; Nicky Moroch, guitar; Andre Berry, bass; Chris Coleman, drums)
At the opening concert of April Jazz Festival performed the famous alto saxophonist David Sanborn, who has since the sixties played in many different casts and music genres. David Sanborn performed various pieces from his career time, among others gospel type Brother Ray dedicated to Ray Charles, and various rock and funk colored pieces, many of which were composed by Marcus Miller. Also he played a ballad dedicated to his wife Sofia. David Sanborn and his band had a good performance for the listening audience.

Manuel Dunkel Quartet feat. Anders Bergcrantz                                                        
(Anders Bergcrantz, trumpet; Manuel Dunkel, saxophone; Alexi Tuomarila, piano: Antti Lötjönen, bass; Teppo Mäkynen, drums)
Saxophonist Manuel Dunkel has been among the most prominent musicians in Finnish jazz scene since the mid-1990s. In 2011, Dunkel received the Yrjö prize, which is the most highly-regarded jazz accolade in Finland. The quartet led by Dunkel also includes pianist Alexi Tuomarila, bassist Antti Lötjönen and drummer Teppo Mäkynen. The concert featured music from the band’s third album “Meeting Point”, which was released in April. One of the most distinguished jazz musicians in Sweden, Anders Bergcrantz, who also played on the album, made a guest appearance at the concert. Dunkel has developed beautiful sounds on both tenor and soprano which are captured perfectly on this album.
 
Diane Schuur
(Diane Schuur, vocals, piano; Benjamin Wolfe, bass; Adam Pache, drums; Julan Siegel, saxophone)
Diane Schuur, considered one of the best female vocalists of modern jazz, returned to April Jazz for the first time in 25 years. The two-time Grammy winner’s new album “I Remember you” ( released in June 2014) was to honour to two of her heroes – Stan Getz and Frank Sinatra.

Espoo Big Band
Espoo Big Band (EBB) is one of the best jazz big bands in Finland. At their 35th anniversary concert, the EBB ensemble were taken to new heights by the English trumpeter Gerard Presencer, whose previous employers included Ray Charles, James Brown and Incognito. The concert featured premiere performances of new pieces by Jukka Linkola and Marzi Nyman, along with Mikko Innanen’s piece dedicated to Juhani ”Junnu” Aaltonen, with the nearly 80-year-old maestro himself as the soloist.
EBB has been ambitious in their efforts to promote Finnish jazz music, and they are especially known for their productions of new Finnish music. The band has raised many Finnish top musicians, such as Iiro Rantala, Lenni-Kalle Taipale, Jukka Eskola, Jarmo Saari and Marzi Nyman, who currently leads the orchestra.

Esa Paavolainen

For more information on April Jazz Festival see http://apriljazz.fi

Jan Lundgren Trio på Metropol i Härnösand

 

Jan Lundgren trio, Metropol, Härnösand

 

 I onsdags spelade Jan Lundgren trio på Metropol. Det är inte varje jazzkväll som bjuder på så berömda och skickliga musiker även om Öbacka Jazz och blues haft osedvanligt många svenska och internationellt kända musiker som gäster denna vår. Jan Lundgren är en av vårt lands mest erkända pianister såväl i Sverige som utomlands.

 

Med snart ett femtital egna skivor och flera fina utmärkelser kunde han lägga en till i fjol för soloplattan All By My Self som utsågs till årets skivetta av brittiska tidskriften Jazz Journal. Jans trio har den klassiska sättningen piano, bas och trummor. Pianot trakterade han själv mästerligt även om ljudbilden i början av konserten behövde justeras. Trions basist är Mattias Svensson som spelat med Jan under snart ett par decennier. Hans basspel var både snabbt, melodiskt och rytmiskt medryckande. Mattias själv formligen dansade med sin bas vid flera av de solon han under publiken gillande spelade under kvällen. Bakom trummorna återfanns bandets tredje medlem Zoltan Csörsz. Han trumspel var distinkt varierat med väl valda kombinationer av hi hat, cymbaler, virveltrumma och pukor. Allt efter som kvällen fortlöpte tog Zoltan tydliga initiativ till Mattias och Jan gillande.

 

Jans pianospel då? Jodå, ingen lämnade Metropol denna afton utan att uppskattande prata om Jans varierade anslag i ackorden och aldrig sinande förmåga att variera fingerspelet i mängder av solon och tempobyten i låtarna. Låtvalet var blandat med en del egna kompositioner och av storheter som Oscar Petterson och Duke Ellington och den svenska visskatten med låtar som Visa vid vindens ängar klingade lika väl i jazzton som For once in my life – Konserten arrangerades i samarbete med Estrad Nord.

 

Text: Anders Olofsson

 

Annonser