panorama-annons ny

På scen

Bernt Rosengren tolkar Monk

Bernt Rosengren är ett unikum i svenskt jazzliv. Efter provspelning inbjöds han 1958 att medverka vid Newport Jazz Festival i USA. Allt sedan detta ungdomsäventyr i jazzens hemland har Bernt Rosengren tillhört den yppersta kretsen av jazzutövare.

Läs mer: Bernt Rosengren tolkar Monk

Lars Jansson trio med Veronica Mortensen

Lars Jansson                                                                                      Foto: Lasse Seger 

 

Stardust

 Lunds Nations Gillestuga 27 mars

 Lars Jansson trio med Veronica Mortensen/ Lars Jansson p, Jesper Lundgaard b, Paul Svanberg dr, Veronica Mortensen vo.

 En tät, samspelt och energisk trio bjuder på högkvalitativ musik inför en, som vanligt, välbesatt källarlokal på Lunds Nation. Anförd av en gammal bekant, pianisten Lars Jansson, numera jazzprofessor i danska Aarhus. Inte fy skam. Lars har varit i farten ett trettiotal år nu, och utvecklat en personlig stil som tagit intryck från två av jazzens klavergiganter: Både Keith Jarretts dynamiskt rytmiska uttryckssätt och Bill Evans lyrik kan jag spåra i Janssons spel, kryddat med några nypor råa bluesackord.

 En sådan här så kallad stafettkväll skall man ha med sig minst två musiker från broderlandet i väster, det vill säga Danmark, och denna afton undfägnas vi av den icke helt okände basisten Jesper Lungaard samt ljuvliga vokalissan Veronica Mortensen. Kompletterat med unge trumslagare Paul Svanberg, för övrigt son till Lars Jansson. Lars Jansson inleder med ett stycke av ”den store jazzmusikern Bach” – inte så tokigt som det låter, Johan Sebastian Bach var ju också en framstående improvisatör.

 

Veronica Mortensen                                                                          Foto: Lasse Seger

 Veronica Mortensen klarar det svåra konststycket att sjunga med både lätt beslöjad och samtidigt distinkt stämma, hon uttrycker sig ytterst känslosamt, låter ibland fraserna mynna ut nästan som en viskning – jag anar att hon lyssnat en hel del på Norah Jones. Jesper Lundgaard känner vi ju som en av de danska fantombasisterna och han besitter en hart när överjordisk teknik – eller som en dam i publiken utbrast: ”Fingrarna fladdrar ju som fjärilsvingar över strängarna!” Så sant. 

Utropstecken för trummisen Svanberg som ligger på oavbrutet och utnyttjar trumsetets alla delar, utan att det för den skull blir slamrigt. En percussionist med stor musikalisk känsla. Under kvällen bjuds det på idel originalnummer, mestadels ballader, från Janssons och Mortensens pennor, alltså alls inga ”covers”, originellt nog. Men en fullödig upplevelse fick vi likväl. 

Per Wikén

Jernberg i högform i modern opera

Folie à Deux
Mahogany Opera Group, Sofia Jernberg, Finnur Bjarnason.
Kulturhuset, Stockholm den 14 mars.

Läs mer: Jernberg i högform i modern opera

All Included, spirituell friform på Rönnells

Foto: Lars Jönsson

All Included

Rönnells Antikvariat, Stockholm, 10 mars.

Martin Küchen – saxofoner, Niklas Barnö ­ trumpet, Mats Äleklint – trombon, Jon Rune Strøm – kontrabas, Tollef Østvang – trummor.

Fragmentarisk och fri, men med ständiga återkopplingar till teman. Kvintetten All Includeds musik rör sig över breda fält när de spelar på Rönnels Antikvariat vilken utgör en kongenial scen för ny spännande jazz med sin intima inramning. All Included spelar låtar från nyligen utgivna skivan Satan in plain clothes. Martin Küchen leder kvintetten i spirituella tongångar vilket öppnas i ett stillsamt och sorgset stycke. När kompet sedan kommer in kokar det i bakgrunden och driver musiken i en framåtrörelse där Äleklint tar över och spelar ett inspirerat solo.

Det är intressant att ser hur gruppens medlemmar interagerar. De ger plats åt varandra och alla tar initativ till ledarrollen. Efter ett tag bryts det upp och ledaren får aldrig tala till punkt, då är ”kollektivet” på plats och pulveriserar initativet eller kommenterar och förstärker uttrycket. Musiken är på samma gång extatisk/spirituell som fri/sönderhackad. Kompet med basisten Jon Rune Strøm och trumslagaren Tollef Østvang är lyhört och ständigt närvarande när de bygger upp och förtätar stämningar och känslolägen. Trots detta så hamnar de ändå något i bakgrunden en kväll som den här, då fokuset mest hamnar på de tre starka karaktärerna i blåssektionen.

Gruppen för kvällen är en sammansättning med personer som har flera gemensamma nämnare i projekt som Küchens Angels 9 ( Küchen, Äleklint), Je Suis (Äleklint, Barnö) och Fire! Orchestra (Küchen, Äleklint, Barnö). Niklas Barnö har för kvällen ersatt den ordinarie trumpetspelaren Thomas Johansson. All Included spelar frijazz där teman och kollektiva melodier utgör en viktig byggsten i kompositionerna. Musiken rör sig med rötter i frijazz, blues, balkan och klezmer. Det finns gott om solistiskt utrymme men improvisationerna är i första hand kollektiva. Blåssektionens roll är rörlig när den tar på sig olika roller att kommentera, accenturera, spräcka upp och stämföra med solisten.

När andra set börjar känns kvintetten mer fokuserad. Första låten Free Courdes är ett stycke med punkterad rytmik från hela ensemblen och ovanpå det flyter Küchen ut i ett fritt solo som utforskar altsaxofonens register. Trummisen och basisten bygger upp en polyrytmisk vägg för solisterna att jobba emot. Basisten Jon Rune Strøm tar sedan över kommandot i ett extatiskt solo där han ömsom spelar på hela greppbrädan, slår och vrider ut alla tänkbara och otänkbara ljud samtidigt som ljud från munnen används som en extra dimension i solot. I slutet av solot fyller trummisen Østvang ut bassolot i en drömliknande rytmisk sekvens. Explosiviteten och närvaron i ensemblen är tät och sammanhållen.

Setet rundas av med Satan in plain clothes som har ett mer traditionellt rockbeat i trummorna. Küchen har nu bytt till tenorsax och spelar alternerande basgångar på saxen tillsammans med basisten, vilket han senare lösgör sig från genom explosiva stötar och kommentarer. Som extranummer spelar kvintetten War in a Child från förra skivan Reincarnation of a Free Bird och när Äleklint sedan tar över kommer kvällens höjdpunkt i ett fantastiskt och själfullt sordinerat trombonsolo, som blandar lika delar blues, balkan och voodoo magi.

Tommy Lindström

Sensationellt storband i tecknad seriekonsert

Brussels Jazz Orchestra "Graphicology" på  Palladium i Malmö den 11 februari.

Min kunskap om belgisk jazz sträcker väl sig ungefär till Toots Thielemans, Django Reinhardt och tenoristen/flöjtisten Bobby Jaspar (flerårigt knuten till Jay-Jay Johnsons kvintett i slutet av 50-talet). Nu har den utökats med ett storband som tillhör den absoluta världstoppen – Brussels Jazz Orchestra. Under namnet "Graphicology" spelade BJO originalkompositioner i unika arrangemang med fabulös precision, känsla och kollektiv som solistisk dynamik. Unikt nog så är "Graphicology" baserad och i symbios med grafiska berättelser i seriemagasinsformat med pratbubblor utförda av Philippe Paquet – en illustratör och berättare från Antwerpen. Hans grafiska partitur har sedan tonsatts av ett antal tonsättare (Dieter Limbourg, Michel Herr, Pierre Drevet med flera). BJO spelade den extremt fysiskt krävande musiken live medan bilderna/pratbubblorna projicerades på en filmduk bakom bandet.

Det handlade bland annat om Miles Davis minnen av Charlie Parker ("Jag tyckte inte om honom som person men älskade hans musik och utspel"). Inte minst skildrade den tuffa hippa NY-jargongen mycket om "dopeusing" vilket fick namn som Philly Jo Jones, Sonny Rollins, Tadd Dameron, Babs Gonzales, Fats Navarro, Walter Bishop och naturligtvis Bird själv att passera revy ifråga om avverkad fängelsetid. Men även Birds kärleksaffär och senare äktenskap med Chan (Anderson) berördes med öppenriktighet, inte minst rasförtrycket de utsattes för.

Rent jazzhistoriskt markerades även Louis Satchmo Armstrongs liv och betydelse för jazzens utveckling från New Orleans-åren till världsmusiker. I samma anda skildrades swingstilbildaren Fletcher Hendersons New York-liv, karriär och "ringar på vattnet".
Även bluesens näring för jazzyttringar – destruktiva som progressiva i sprit- och knarkkantade musikerliv – stod på agendan, ytterligt skickligt animerat och musikaliskt beledsagande. Men den största upplevelsen var självklart BJO som tveklöst måste räknas som ett av de bästa storbanden – likt de främsta upplagorna av Stan Kentons, Maynard Fergusons, Buddy Richs band. Men allra mest liknar det Francy Boland och Kenny Clarkes historiska Big Band. Det är detta man mest tänker på när det gäller såväl BJO:s framtoning som dess inspirationskälla. Speciellt som Clarke/Boland kom till uttryck i albumet "Felliini 712".

För BJO handlade det om sektioner som startade i furiösa tempon med stor skicklighet. Vilket är extremt glädjande när man tänker på dagens tynande storbandsscen. Därtill ska altsaxofonisten Frank Vaganée prisas. Han startade BJO 1993 och ledde nu bandet till stordåd via sin Cannonball Adderley-påverkade altsax i många häftiga konstruktiva solon. I brasset fanns två smått otroliga trumpetare som typ Kenton/Ferguson med förkärlek snabbt införlivat i sina dåtida organisationer – Nico Schepers och Pierre Drevet. Båda med en ambis som aldrig svek i styrka trots över två timmars "tryck". Schepers solon i Louis Armstrong-storyn var stor konst och ljuvlig  "hörselmat". BJO-projektet  "Graphicology" hade tidigare gjort en bejublad USA-turné. Nu var det Musik i Syd (och tack vare sin jazzproducent, basisten Ulf Rådelius) som lyckliggjorde Malmö som enda plats i Sverige.

Jag är fortfarande skönt bedövad av detta unika storbands bombastiska kapacitet som parades med lätthet och nyanserad smidighet, makalös instrumentkapacitet och möjligheter utan tekniska "snubbeltrådar". Någon jazzfestivalarrangör borde åter ta hit detta storband (Jan Lundgren för Ystads Jazzfestival till exempel?). Vi som hade lyckan att hörsamma Malmögästspelet lär för evigt bära med oss detta vittnesbörd med oförglömligt intryck.

Christer Nilsson

Gyllene Skivan

guldcd neutraltext 
2014

Resultatet presenteras i OJ #2 2015

Annonser