På scen

Sofie Hellborg med Hellskotta

Mejeriet Lund 13.11

Jag tog skydd en ogästvänlig torsdagskväll, undan blåst och regn och fann min tillflykt inne i Mejeriets resaturang. Ryktet hade nått mig att altsaxofonissan Sofie Hellborg skulle framträda med band, och jag såg fram emot en gungande afrojazzafton – Sofie har ju starkt profilerat sig inom detta gebit.

Men ack vad jag bedrog mig! Sofie och hennes unga medmusiker, på trummor, keyboard, gitarr och trombon, bjöd på tungt, rockigt, offensivt tunggung. Och visst var det ösigt värre, med ett dundrande komp under envetet återkommande blåsriff.

Sofie Hellborg på Mejeriet i Lund

Samtliga låtar var original från Sofies och basisten Erik Skotts pennor och hade titlar som t ex ”Söråkern” och ”Talk Walk” - en tung storstadsfunk med tätt ensemblespel och vilt utagerande solister. ”Trolls” var dedikerad bluesgitarristen James ”Blood” Ulmer, som tydligen en gång i tiden försökt förföra en ung Sofie. Men nu glömt och förlåtet. Och melodien ville uppenbart framkalla visioner av den djupa svenska trollskogen.

Några fläktar kom det i alla fall från österlandet och den afrikanska kontinenten, och tankarna kunde någon gång även föra en till Duke Ellingtons ”Djungle music”.

Sofie och co darrar verkligen inte på manschetten, dessa ungdomar besitter en påträngande energi som inte lämnar någon oberörd. Så jag gick hem i natten, ganska nöjd och uppiggad, även om föreställningen inte riktigt var vad jag förväntat.

Text & foto: Per Wikén

 

Finurliga kontraster genererade lyckorus

Nefertiti, Göteborg, 14/11

Utgår från att det var utsålt därför att trion, som är one of a kind, gjort sig ett namn efter tidigare besök i Göteborg.  Bortsett från Ethan Iverson vars läckra pianospel hördes på Nef i våras i Billy Harts grupp, var jag varken bekant med musiken eller musikerna från Minneapolis.

Genreövskridande The Bad Plus har med täta utgivningar byggt en ansenlig katalog, sedan debuten på större skivbolag 2003.  Konserten över två set i Göteborg tillägnas främst nya CD:n Inevitable Western.

Trion som kallats postmodernister inleder med att spela extremt långsamt. Pound för pound är så oemoståndlig att ögonen fuktas. Den åtföljs av en rytmiskt tilltalande figur i mediumtempo betitlad Wolf out. Efter denna makalösa rivstart tar talesmannen basisten Reid Anderson vid med en underhållande presentation.

The Bad Plus När de på scen och vi den entusiastiska publiken är uppvärmda, är tiden mogen för mer otyglade kompositioner. Av de många covers från andra genrer som de respektlöst omformar, bjöds vi endast på en från Aphex Twin. Anmärkningsvärt är att alla tre är lika flitiga med komponerandet. Extra stora guldstjärnor delas ut till kvällens liveversioner av The empire strike backwards, Seven minute mind och titelmelodin från Inevitable Western. Ljudet var förresten närmast perfekt balanserat, vilket kan vara helt avgörande  när  många nyanser trängs om utrymmet.

Hur beskriva deras sound? Vore missvisande att likna det vid en pendelrörelse, skiftningarna av uttryck kommer med samma hastighet som en blinkning. Oerhört tillfredställd och uppmärksam lyssnar publiken på såväl de fartfyllda fladdriga taktförskjutningarna som de eftertänksamma meditativa inslagen.

Naturligt nog spreds en varm atmosfär i lokalen.Till sin grundstruktur kan låtarna påminna lika mycket om en fuga som pulserande bebop. The Bad Plus signum är att ideligen  genom bländande samspel hitta nya infall, improvisera avvikelser från temat.  En befriande attityd i stil med EST på sin tid. I fenomenal samverkan uppnår gruppen fullödigt resultat.

The Bad Plus

Medlemmarna har gjort mycket vid sidan om, men det är bara David King bakom sitt spartanska trumset som jag skulle vilja beteckna som virtuos. Den beräknande urkraft och rytmkänsla som finns i hans trumstockar och vispar är häpnadsväckande. I första extranumret var hans duell med basisten hisnande när de plockade fram ett underbart groove. 

Annars fanns en kvalitet i att det inte var några längre solon som annars är brukligt, istället  prioriterades  instrumentens gemensamma klangbild. Trion som skapat ett eget territorium gjorde som framgått succé med sin lyssnarvänliga variant av avant garde. Efteråt i samband med skivköp, fick jag en pratstund med sympatiske Reid Andersson.
 

Nefertiti, Göteborg 14/11 2014

Ethan Iverson – p, Reid Anderson - b, David King - tr.

 

Vykort från Tolgs kyrka, 31 oktober 2014

Bach på svenska. (Himmel och Pannkaka!*)
Lisa Rydberg, violin och Gunnar Idenstam, tramporgel.

Smålands Kulturfestival arrangerar.

Gunnar Idenstam - konsertorganist, kompositör och folkmusiker - är känd världen över för sitt virtuosa spelsätt, sina halsbrytande improvisationer och sin nyskapande attityd till orgelkonst. Gunnar har egen tramporgel med sig, men hittar en undangömd klenod i Tolgs kyrka, som visar sig vara ett guldkorn.

Riksspelmannen Lisa Rydberg har flera år spelat med Sofia Karlsson och Ale Möller, men med Gunnar Idenstam får hennes färgstarka violinspel helt klart en mer framträdande roll.

Kyrkan i den lilla idylliska byn Tolg visar sig vara en lämplig konsertlokal för denna ytterst välljudande musik, som presenteras lärorikt och med underfundig humor av de båda musikanterna.

L1003156-version3

Här vandrar Bach hand i hand med svensk folkmusiktradition, liksom Jan Johansson en gång gjorde med sin Jazz på svenska. March ur Anna Magdalenas notbok - Ur kantat nr 147, Choral: Jesus bleibet meine Freude - Polska efter Hinders Jerk är exempel på musik från det omväxlande programmet. Kyrkstöten kom därför aldrig till användning! Duon bjuder på ett klockrent samspel med ändamålsenlig ögonkontakt. Stämningen blir gemytlig när Gunnar jazzar upp den gamla tramporgeln till oanade höjder och Lisa är verkligen med på noterna.

369-version2

Jag hör någon säga när vi går ut: ”Så här makalöst fint svängde inte den gamla tramporgeln när min lärarinna spelade!”.

*Himmelska höjder når vi i kyrkan, men pannkaka serveras efter konserten på byakrogen Pannkakshuset!

Lasse Seger

 

 

Folkmusik i Alvesta?

Alvesta Jazz & Blues lördag 8 november 2014

Det går verkligen inte att klaga på bredden i det musikaliska programmet hos Alvesta Jazz & Blues. Nutida jazz och blues naturligtvis. Svenskt, danskt, norskt. Ibland någon amerikansk musiker. Och nu även folkmusik! Eller var det verkligen folkmusik vi hörde i lördags? Ska försöka räta ut detta frågetecken.

Bakgrunden är följande: För ett år sen när Alvesta-klubben fyllde 20 år så spelade en trio som bland annat innehöll slagverkaren Petter Berndalen. Övriga i den trion var Örjan Hultén (sax) och Mattias Welin (bas). En fin trio och en fin konsert, där många i publiken noterade Berndalens fantasifulla trumspel. En viktig anledning, tror jag, till att klubbens bokningsutskott nu bokat in Berndalen med sina ”vanliga” medspelare i trion BLM. En grupp som spelat tillsammans i tio år. Och med rottrådar till den svenska folkmusiken.

Petter Berndalen i BLM

 OLodf Misgeld och Olle Lindvall i BLM

 

 

 

 

 

 

 För det är nog där som BLM:s musik börjar. Men frågan är om den också slutar där? Konserten började i någon polska, sedan vidare till musik skriven av mest gitarristen Olle Lindvall. Och via tre låtar från Orsa-spelemannen Jösse Anders, som trions medlemmar framförde som varsitt solonummer, ut i något som ibland lät som blues, ibland som rena rock-riffen, ibland som jazz. Främst var det Olle Lindvall som slet och drog i gränserna för musiken och där Berndalens blixtsnabba trummor följde med, samtidigt som Olof Misgelds fioler försökte hålla kvar en folkmusikalisk grund. En kreativ motsättning som skapade fantastisk musik under kvällen. Något som publiken helt klart både uppfattade och uppskattade! En kommunikation mellan musiker och lyssnare som bidrog till både spel- och lyssnar-glädje.

BLM

Det blev en lång och innehållsrik konsert som inte slutade förrän trion spelat två extranummer! Varmt blev det, inte minst för Berndalen som hade på sig en nyinköpt islandströja. Men också en emotionell värme som alltid uppstår ur bra musik.

Fin musik fick vi också från förbandet Albatross, elever från S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö. En något ovanlig kvartett, med fiol i sättningen.

Klara Elmdahl i AlbatrossAlbatross

Man spelade bland annat en finstämd ballad av McCoy Tyner och Horace Silvers Tokyo blues. Speciellt den senare blev rolig och lättsamt funkig med kombinationen piano-fiol. Återigen nya elever på folhögskolan som vi gärna hör som förband fler gånger!

Text: Jan Strand

Foto: Bo Granefelt

Alvesta Jazz & Blues lördag 8 november 2014:

Albatross: Klara Elmdahl fiol, Kevin Nguyen p, Julius Ekvall b, Albin Fållbäck dr.

BLM: Olof Misgeld fiol altfiol, Olle Lindvall g, Petter Berndalen dr perc.

 

Jazzmusik för själen med Persson-Danielsson-Sundby på Metropol den 29/10

Bandets trummis, Terje Sundby, härstammar från grannlandet i väster men är uppvuxen samt har sin utbildningsbakgrund i Göteborg. Från samma stad kommer Anders Persson som är trions pianist och sammanhållande person. För bandets tredje medlem, Palle Danielsson på bas, var det andra gången denna höst som publiken erhöll möjligheten att lyssna till hans erkänt skickliga basspel.

Persson-Danielsson-Sundby på Metropol

Var och en av bandmedlemmarna spelade subtilt skickligt och trion tillät varandra verkligen att visa sin sina förmågor på respektive instrument. Tillsammans gav de en musikalisk upplevelse man sällan får vara med om. Alla tre bidrog till repertoaren med egna låtar och publiken blev allt mer upprymda av den vackra och melodiskt svängande jazz bandet bjöd på.

I såväl pausen mellan första och andra set som vid utgången efter konserten hördes lågmälda röster som upprymt pratade om vilken fantastisk upplevelse kvällens konsert var och varit. - Kombinationen Persson-Danielsson-Sundby på jazzscenen är som en lisa för själen och har du inte möjlighet att lyssna på dem live så köp The Second Time Around med trion, en CD som spelades in 2012 i Umeå.

Text & bild: Anders Olofsson

 

 

Annonser