panorama-annons ny

På scen

Pianisten Jason Moran fick publiken på fötter när Fats Waller hyllades på Copenhagen Jazz Festival

JasonMoran2

 
 Jason Moran´s Fats Waller Dance Party, Kulturhuset Islands Brygge, Copenhagen Jazz Festival,Köpenhamn 7 juli 2015

Pianisten, kompositören, sångaren och orkesterledaren Fats Wallers (1904-1943) låtar ansågs originella och ibland bisarra, ofta innehöll de en stor dos ironi. Waller var en virtuos och en entertainer på en och samma gång. Flera populära artister lät sig influeras av Waller, här hemma bl a Charlie Norman och Povel Ramel, men även Beppe Wolgers var en stor beundrare. Den nu 40-åriga amerikanska pianisten Jason Moran har också han låtit sig inspireras.

På Morans senaste album på Blue NoteAll Rise: A Joyful Elegy For Fats Waller (se rec. OJ nr 2 2015) hyllar Moran den färgglada legenden genom att bryta ner, förnya och stöpa om låtarna och ge dem en ny, fräsch, modern dräkt.

JasonMoran1

 Wallers låtskatt är en perfekt grogrund för Morans musikaliska idéer. För att hylla ikonen Waller kom Moran till Kulturhuset Islands Brygge i sällskap med sångerskan Lisa Harris, trumpetaren Leron Thomas, basisten Tarus Mateen (från Morans trio The Bandwagon) och trummisen och slagverkaren Charles Haynes.

Waller var känd för att kommunicera med lyssnarna medan han framförde sina nummer – det lyckades även Moran med under sin konsert. Redan i andra låten förvandlades hela ytan framför scenen till en dansbana för danslystna, jitterbuggälskande par. Kapellmästaren själv klev vid ett flertal tillfällen i ren eufori ner från scenen och deltog i dansen. Fats Waller Dance Party-projektet startade redan 2011 som en föreställning där pianisten Jason Moran och sångerskan Me'shell N'Degeocello samarbetade och där dans var en viktig ingrediens.

Utomhus

Musikaliskt rörde sig kvartetten – precis som på plattan – i en vibrerande och effektiv mix av blues, swing, modern jazz och neo-soul som gjorde sig ännu mer levande i livesituationen. Resultatet blev dock lite skiftande: även om musiken hela tiden var rytmiskt laddad och framförd med en avancerad harmonik i botten, infann sig ändå ett slags rutin i spelandet.

Den avväpnande nerv som genomsyrar skivan var mer eller mindre ohörbar. Kanske berodde detta på att studioversionerna från albumet var betydligt mer utdragna nu när de framfördes live. Variationsrika omtolkningar av evergreens somHoneysuckle RoseLulu's Back In Town ochAin't Misbehavin' framfördes, men det var först i slutet av andra set i konserten som Moran fick visa prov på vilken enastående pianist han är.

På mästerliga solopianostycket Handful of Keys utgick Morans virtuosa spel från Wallers välkända pianostil stride som han skapade på 20- och 30-talen. Här fladdrade även en annan av Morans inspirationskällor, Maurice Ravel, förbi i tankarna. En ytterligare höjdpunkt på Islands Brygge var Yacht Club Swing vars komplexa, polyrytmiska touch steg i intensitet och mynnade ut i en snabb rumba som understöddes skickligt av Moran på Fender Rhodes och Leon Thomas på läcker, sordinerad trumpet.

Sångerskan Lisa Harris mer soulbottnade röst fungerade bra i denna formation, såsom i en funky tolkning av Honeysuckle Rose.

 Det var som det oftast är med Moran – oavsett om han jobbar i duo med pianokollegan Robert Glasper eller med mångåriga samarbetspartnern, saxofonisten Charles Lloyd – att han lyckas ta en repertoar som annars pekar i många olika riktningar och göra om den till en sammanhållen helhet.
 Text: Patrik Sandberg Foto: Lasse Seger
 PS. Fler scenrecensioner från Copenhagen Jazz Festival publiceras i kommande nummer av OJ!
 

Hannah Svensson & XL Big Band glänste under Sommarjazzen i Smygehuk

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hannah Svensson & XL Big Band. Foto: Jan Olsson

Jazz i Smyge, Smygehuk, 25 juli.

Trots de olika väderlekstjänsternas under dagen idoga försök att skrämma bort publiken från Sommarjazzen i Smygehuk så misslyckades man, åtminstone den andra festivaldagen då OJ:s utsände fanns på plats.

Kvällen blev alltså varm och skön och utlovade oväder inskränkte sig till en enstaka, men häftig regnskur. Köpmansmagasinet var följaktligen fullt av en förväntansfull publik

Festivalens andra dag inleddes med ”A touch of Sinatra” en hyllningskonsert med Sinatra Memory Band bjussandes på en rad evergreens ur Sinatrarepertoaren, från My Way till New York, New York.

Allt framfördes med stor entusiasm och med god hjälp av en allsångssugen publik! Men hur lät då detta ambitiösa festivalinslag? Nja, jag tycker att denna Sinatrahyllning kunde haft sitt berättigande som underhållning på en sidoscen medan man gjorde i ordning för bandbyte på ”stora scenen”.

Efter en del sladdtrassel och omstarter kom dom så äntligen i gång, kvällens huvudattraktioner , XL Big Band med sångerskan Hannah Svensson. Det blev en verkligt generös två-setare med god storbandsjazz och en chosefri och skönsjungande Hannah som naturligtvis borde varit i final denna kväll. Då hade ju Alf Evergreen Band sluppit den otacksamma uppgiften att avsluta inför en publik som så här långt förmodligen fått sitt behov av jazz mer än tillgodosett.

XL Big Band visade åter att dom hör till eliten i storbandsgenren, åtminstone i vår del av landet. Tacka skicklige ledaren, altsaxofonisten och arrangören Claus Sörensen för det!

Kvällens andra hyllningskonsert, ”Billie Holiday 100 år” stod pianisten Mats Nilsson trio med Sara Ahlcrona för. I rollen som Billie Holiday möter vi här Sara med en rad ”Holidaynummer” fint sjungna och fint presenterade. Och precis som Hannah Svensson tidigare under kvällen möter Sara sin publik med ett avväpnande sätt som många sångerskekollegor säkert avundas dem. Dags så för Mats Nilsson att utöka sin trio med två gäster. Först vibrafonisten och pianisten Bengt Ahlcrona, som ju också gett oss Sara Ahlcrona. Bra exempel på vad en artists uppväxtmiljö kan betyda! Ett exempel till på detta har vi i Hannah Svensson, vars pappa ju är gitarristen Evan Svensson.

Mats Nilssons gäst nummer två i kväll var för mig en helt ny jazzartist, saxofonisten Tomas Jonasson vars muskulösa tenorspel gav mersmak. Denna tuffa lirare vill vi höra i många fler sammanhang framöver. Jag måste också nämna en annan nykomling, basisten Kristian Rimshult som trakterade sin stora fiol med en oväntad självsäkerhet och musikalitet.

Sammanfattningsvis och baserat på lördagskvällen är årets upplaga av Sommarjazz i Smygehuk ett bra exempel på hur man med ganska lokala ingredienser kan bjuda på jazzunderhållning av faktiskt riktigt hög klass.

Text: Stig Linderoth. Foto:Jan Olsson

Ecaroh bäst när Bangen firade 25 år

Bangen Jazz & Bluesfestival24–28 juni i Sandviken

De sista dagarna i juni drog Sandviken Big Band Bang i gång för 25:e gången. Det stora tältet i Stadsparken i Sandviken var välbesökt alla dagarna. Årets upplaga av ”Bangen” var späckad av jazztoner av allehanda slag. Inledningsvis en rivstart på torsdagen av Peter Asplund Big Band. Här satt eliten av svenska jazzsolister och det var en lagom blandning av standards som On the Trail och I Hear Music samt Asplunds egna underfundiga kompositioner och arr. En utmärkelse utdelades i form av ”Muggenstipendiet” som gick till trombonisten och musikläraren från Västerås, Kent Olanderson som även var medlem i Asplunds band. Det var Mats Werner som delade ut priset instiftat 2014 i samband med att hans bok om sin bror pianisten Lasse Werner kom. Lasse hade ju alltid en mugg på pianot när han spelade.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bangen var för jubileumsåret utökad till hela fem dagar och redan på onsdagen framträdde Rigmor Gustafsson tillsammans med gitarristen Matias von Wachenfeldt i Sandvikens kyrka. Här bjöds det på finstämd sång av viskaraktär och vi fick också höra bland annat Bill Evans Waltz for Debbie på svenska och Farfars vals.

Torsdagen presenterade också Ciwan Haco ensemble en något frånvänd jazzmusik av världsmusikkaraktär med förutom Haco sång, Joakim Tromark trumpet och Rasmus Diamant bas, båda vanligtvis hemmahörande i Sandviken Big Band. Mahir Lazgin spelade synt och Peter Diamant slagverk. Därefter Kristian Persson egenartade musik av popjazz med stänk av soul.

På fredagen startade sedvanligt Sandviken Big band och i år var det gästsolisten Nils Landgren som visade upp hela sin formidabla teknik på trombonen. Repertoaren var utsökt. The Nearness of You var riktigt bra liksom I’ve Got You Under My Skin. Man spelade Tommy Dorseys signatur I’m Getting Sentimental Over You mycket bra men man missade att berätta att den på sin tid så populäre Tommy Dorsey skulle ha fyllt 100 år i år om han levat. Nils Landgrens sångröst har en mycket personlig framtoning och han har verklig känsla för bra melodier.

Sånggruppen Stockholm Voices sjöng finstämt och bra och Manhattan Transfer torde vara deras förebild. Gruppen med Gunilla Törnfeldt, Maria Winther, Jacob Sollevi och Alexander Lövmark inledde sin avdelning med Gigi Gryces fina komposition Social Call. Sedan gick det av bara farten. Den ena pärlan efter den andra och de vi minns bäst var Louis Primas Sing Sing Sing. Man hade också fint komp i Daniel Tilling piano, Svante Söderqvist bas och Calle Rasmusson trummor. Som extra krydda förgyllde saxofonisten Klas Lindquist det hela med ypperliga soloinslag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bangens bästa inslag var den fenomenala gruppen Ecaroh. Horace baklänges. Alltså en hyllning till pianisten Horace Silver (1928–2014). Sandvikens egen Nils Janson på trumpet, vältalige Björn Jansson tenorsax, Carl Orrje piano, Kenji Rabson bas och Daniel Fredriksson trummor. Som sig bör inledde gruppen med just Silvers komposition Ecaroh. Ur den digra kompositionsfloran finns det en hel del att välja av. Vi fick höra Senior Blues, Strollin’, Tokyo Blues och den snabba Room 608, Björn Jansson hade ett fantastiskt bra solo i Filthy McNasty och i Nils Jansons fina trumpetsolon märktes faktiskt influenser av Kenny Dorham och kompet smälte bra in. Horace Silver skulle nog ha blivit glad om han hört sina kompositioner så här briljant framförda. Ändå saknade man The Outlaw och Silvers mest berömda komposition The Preacher som var så populär att Siw Malmkvist sjöng in den på svenska under namnet Jazzbasillen. Senare på fredagen blev det musik av helt annat slag när Dirty Loops hårdföra rockjazz tog sin början. Tekniskt drivet med hög volym.

Lördagen inleddes redan på eftermiddagen med pianisten Lars Jansson som solist med Gävleborgs Ungdoms Big Band (GUBB) Under ledning av Bertil Fält och han får verkligen bandet att lyfta och klinga väl. Bangengeneralen Peter Fredriksson hyllades också på scenen en hel skrälldus medarbetare som under 25 år sett till att Bangen fungerat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Därefter var det dags för lördagens begivenhet Bernt Rosengren kvartett utökad med tenoristen Krister Andersson. Som sig bör inledde man ett "tenor battle" med Blues Up And Down och därefter en rad standards som Alone Together, What's New, My Shiny Hour och How Deep Is The Ocean. Det var inte utan att de båda tenoristerna hetsade varandra tidvis och kompet Daniel Tilling, piano, Hans Backenroth bas och Bengt Stark trummor skötte sig utmärkt.

Bobo Stenson svarade för den svåra och aningen ovana formen av jazz som betecknas som ”freeform”. Publiken tycktes ändå uppskatta den spontana uppfinningsrikedom som präglade hela trions avdelning. Stensons pianoklink, Anders Jormins malande bas och Jon Fälts accentuerande trumrytmer vävde som en matta av toner och infall. Unikt i sitt slag.

Mot slutet av den 25-åriga Bangen spelade Kristin Korb och därefter Lisa Lystam. Korb sjöng och spelade bas mycket personligt. Dessutom hade hon ett obesvärat sätt att framföra sin musik både i ord och ton i sällskap av Steen Hansen trombon, Magnus Hjort piano och Snorre Kirk trummor.

Behaglig stämning blev det när Lisa Lystams gungande grupp gav sig i kast med låtar av genuin blueskaraktär.

Hela festivalen avslutades med Nils Landgrens egen grupp Funk Unit som förra året kunde fira sina 20 år. Söndagen ägnades åt Sandviken Small Band och en rad barnaktiviteter. Bangens organisatör Peter Fredriksson kände sig nöjd med festivalens tillströmning av hängiven publik.

Text och bild: Lennart Lundkvist

Danish Jazz Quartet bjöd upp till skönsväng på Jazzcup

Danish Jazz Quartet

 
 

Copenhagen Jazz Festival 2015

The Danish Jazz Quartet

Jazz Cup, Köpenhamn 4/7 2015.

Det första jag brukar besöka i Köpenhamn är Jazz Cup på Gothersgade 107, (ett drygt stenkast från Montmartre). Händelsevis skall The Danish Jazz Quartet spela just här på Jazz Cup idag.Temperaturen närmar sig kokpunkten när den 80-hövdade publiken bänkar sig en dryg timme före konserten. Den för mig okände klarinettisten Leif Juul Jørgensen, gör comeback på jazzscenen. Han har spelat med t ex Wild Bill Davidson, Vic Dickenson, Bud Freeman, Thies/Nygaard  samt ingen mindre än Edmund Hall - ett cv som heter duga.

Nu har jag svårt förstå att Leif Juul Jørgensen varit okänd för mig. Hans klarinettspel är verkligen lysande med sin angenäma och trygga ton i klarinetten. Mästertrummisen Alex Riel spexar hej vilt och bjuder på fantasirika och kraftfulla trumsolon till publikens jubel, så visst märks att bandet är folkkärt. Jesper Lundgaard spelar även elbas dagen till ära och pianisten Søren Kristiansen visar än en gång prov på sitt mångsidigt mästerliga pianospel. Jag tycker han är Danmarks bästa jazzpianist. Vi glömmer lätt den tropiska hettan och värms i stället av het jazz.

Med låtar som t ex Lady be good, Summer leaves (i stället för Autumn leaves), Bohemia after dark blir det en briljant och minnesvärd konsert av The Danish Jazz Quartet i intim jazzmiljö!

Text & Foto: Lasse Seger

 

Merit Hemmingson på Gröna Lund

Merit Hemmingson
Gröna Lund, 29 juni

Duor med orgel och batteri tycks vara något av en svensk paradgren: Hansson & Karlsson, Mats/Morgan Band, Sagor & Swing, Trummor & Orgel, och nu Merit & Ola. Fastän egentligen är det Merit Hemmingsons hårda Hammond B3, av årsmodell 1958, som står i fokus och Ola Hultgrens följsamma batteri som ackompanjerar hennes säregna orgelvisa.

Merit Hemmingson har alltid gått sin egen väg. Redan i mitten av 1950-talet spelade hon piano i olika jazzorkestrar i Jämtland. Efter examen flyttade hon från Östersund till Stockholm och spelade då ofta på Nalen. Under en USA-resa bildade hon en egen kvintett, Merit and her Girl Stars, med fyra svarta kvinnliga musiker som följde med till Sverige.

Vid mitten av 1960-talet övergick hon helt till hammondorgel och blev ledare för orkestern Meritones. 1971 kom albumet Huvva! – svensk folkmusik på beat, på vilket hon blandade folk- och rockmusik, beats och ett onomatopoetiskt, ordlöst nynnande. Hon hade funnit sin nisch. Albumet blev med rätta uppmärksammat och prisat. Det följdes upp av Trollskog (mer svensk folkmusik på beat) 1972 och Bergtagen 1974. Tillsammans bildar de en epokgörande trilogi i svensk musik. Därefter har det varit långa stunder av tystnad från Hemmingson.

Hösten 2002 gick hon in på Svensktoppen med låten Ack du min längtan med Ola Magnell på sång och 2005 utkom samlingsalbumet Merit – Queen Of Swedish Hammond Folk Groove. Tystnad igen. Tills i fjol, då hon nyss fyllda 74 så egenartat lade sin hand vid framlidne jazzpianisten Jan Johanssons (1931–1968) folkmusiktolkningar. Plattan Hommage till Jan Grammisnominerades och bidrog till en revival för Hemmingson som nu givit sig ut på sommarturné.

Merit Hemmingson inte bara spelar som ett jämtskt skogsrå, hon ser ut som ett när hon äntrar Gröna Lunds lilla scen en något kylslagen afton i juni. Platsen känns väl vald. På omvägen till Grönan har jag tagit en cykeltur över Rosendahls trädgård där odlingarna är ekologiska och bilarna frånvarande, där ekarna får växa sig stora och fåren beta fritt.

Hon betar av en folkmusikalisk karta över Sverige: visor från Medelpad, Dalarna, Härjedalen, Hälsingland, Gotland – där hon numera bor – och inte minst Jämtland får ett härligt groove. Jazz möter vals, folk möter funk, progg möter visa. Ibland är det stilla som på en kvav sommaräng, ibland stormigt som på en hög fjälltopp.

Men vemodet lurar alltid under ytan. Vilket späs på då duon blir en trio: gitarristen Johan Lindström – från Tonbruket och Per "Texas" Johanssons band – kommer in och smeker strängarna på sin pedal steel. Halvvägs in i konserten tänder det äntligen till. Vid trions tolkning av Jan Johanssons "Gånglek från Älvdalen" vaknar publiken till och börjar nynna, stampa och gunga på huvudena.

Att hon nuförtiden får hjälp av yngre musiker som Lindström, Hultgren – som även jobbat med Ane Brun, First Aid Kit och Lonely Dear – och producenten Tobias Fröberg, känd från SVT:s serie Sápmi Sessions, har tillfört ytterligare en dimension i hennes musik. Hon ber också teknikern, till Hultgrens förvåning, att höja ljudet på trummorna. 

Hon inleder med en "nationalsång" (Ack Göta konungarike) och avslutar med en annan (Jämtländsk brudmarsch) och säger lite skälmskt: "Ni vet väl att det finns en fri republik uppe i norr?" Jo, Merit, det gör vi. Och den har fostrat stora musiker (som dig). Huvva!

Rikard Rehnbergh

Annonser