Vem är vem i svensk jazzhistoria?

För innehållet i denna unika samling av svenska jazzbiografier svarar Gruppen för Svensk Jazzhistoria (GSJ), en fristående grupp forskare som samlat material och intervjuer sedan bildandet 1977 och som sedan dess stått i nära förbindelse med OJ.

Materialet begränsas tills vidare till framlidna musiker, och vi börjar i liten skala och bygger på materialet med jämna mellanrum.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. . Redaktörer är Martin Westin och Lars Westin, GSJ-medlemmar och OJ-medarbetare.

Abeleen, Staffan - pianist, orkesterledare

2 april 1940 – 15 september 2008

Albins (gift Dahlberg), Mabel - sångerska och gitarrist

4 oktober 1912 – 29 november 2005

 

 AlbinsMabelca1935

I OJs julnummer 1935 presenterades Mabel Albintz, ”svensk hotcha-girl, nyss hemkommen från USA, där hon varit över en tid för att lära sig steppa och sjunga, och i övrigt haft det enbart kul”. Hon har provsjungit för flera kapellmästare, sägs det, och ”här i Stockholm fortsätter fröken Albintz oförtrutet sina sång- och danslektioner”.

Mabel Albins som mest stavade sig just så, blev en av de första utpräglade jazzsångerskorna i vårt land men hade en kort karriär och har nästan inte lämnat några inspelningar efter sig.

Född i Jönköping och senare bosatt i Stockholm, for hon 22 år gammal i oktober 1934 till USA för att besöka släktingar i Dayton, Ohio, och i New York City. Tanken var också att studera amerikansk reklam inför en yrkesbana som reklamtecknare. Redan innan hade hon börjat sjunga och bland annat framträtt kort med Jack Harris orkester i Saltsjöbaden. I Amerika fångades hon nu av den jazzbetonade dans- och populärmusik hon hörde, framför allt i radio men också i levande form på dansrestauranger och teatrar.

I New York deltog hon i den legendariska”Major Bowes’ Amateur Hour” och andra amatörtävlingar innan hon i maj 1935 återvände till hemlandet med m/s Gripsholm.

Ombord träffade hon resebyråmannen Nils Hellström, som också hade besökt New York, och som snart skulle bli Orkester Journalens redaktör. Han föreslog henne att bruka sina sångliga kunskaper i amerikansk jazz och erbjöd sig förmedla kontakter.

Charles Redland som ledde orkestern på dansrestaurangen Atlantic, engagerade snart Mabel Albins, som även framträdde med hans band på en omfattande Sverige-turné sommaren 1936 och därefter på Phönix Bar. Hon lanserades i rytmiska, mer jazzbetonade nummer och spelade även gitarr. En kvalitet som skilde henne från de flesta andra var ett gott uttal av amerikansk engelska.

Hon blev snart populär både hos publiken pch bland musiker, och fick erbjudanden från andra håll. Sommaren 1937 var hon med Sven Fors orkester på societetsrestaurangen i Varberg (där pianisten var en knappt 17-årig Charles Norman). Hon kunde också höras i radio och vintersäsongen 1937-38 med Frank Vernons orkester på Bal Palais i Stockholm som ”Miss Mabel”.

1938 var hon med Malte Johnsons orkester på Terrassen i Hälsingborg och under sommaren med Vernon på Hotel Tylösand i Halmstad. Då hade hon mött en dansk manager som ville lansera henne ute i Europa: i september sjöng hon på en dansrestaurang i Budapest och det fanns planer på framträdanden i andra storstäder, men de skrinlades på grund av den tilltagande krigsfaran och hon återvände till Sverige. I oktober 1938 medverkade hon i den första radiosändning som gjordes av Thore Ehrlings nybildade orkester.

I januari 1939 började hon med Miff Görlings orkester på LaVisite i Stockholm, på sommaren var hon åter med Frank Vernon i Tylösand, därefter på Grand Hotell i Göteborg. I Tylösand gästspelade en 15-årig Alice Babs som berättar i sin memoarbok ”Född till musik” (1989) om ”en vänlig sångerska, Mabel Albins, som tog väl hand om mig och mamma som också var med. Hon gav mig en del texter och rättade till andra som jag missförstått.”

I början av 1940 framträdde Mabel Albins med saxofonisten Yngvar Wangs orkester på Regnbuen i den norska huvudstaden, där OJs korrespondent i februarinumret rapporterade om ”den bästa kvinnliga vokalist, om vi bortse från några mörkhyade, som gästat Oslo”.

Under de följande krigsåren sjöng hon bland annat med Vernon i Halmstad och med Ehrling på Skansen, men från 1942 arbetade hon på amerikanska legationen i Stockholm och framträdde alltmer sällan som sångerska. 1948 emigrerade hon till USA fast återvände så småningom till Sverige och bodde i Malmö fram till sin död vid 93 års ålder.

Mabel Albins kom trea bland kvinnliga vokalister i OJs svenska favoritomröstning 1938 och tvåa året därpå; hennes kokurrenter var i första hand Greta Wassberg och Irmgard Österwall. Sin första av bara ett fåtal skivor gjorde Mabel Albins anonymt hösten 1935 med Charles Redlands Atlantic-orkester, ”Gubben i månen”. Året därpå spelade hon under artistnamnet ”Mae Bell” in två nummer med pianisterna Stig Holm och Sten Axelsson, där den senare också steppdansade i tidens populära Fred Astaire-stil: ”You are my lucky star” och ”Vill du vissla på min lilla pekingeser”.

Mest känd är dock hennes inspelning av ”Alexander’s ragtime band” med Sonora Swing Swingers den 28 december 1938, som finns på cd i Svensk Jazzhistoria volym 3 (Caprice).

Alke, Lulu - sångerska

10 juli 1951 – 6 september 1996

AlkeLulu1991 medBjornA ChristerLandergren

När hon framträdde på Folkparksforum 1973 beskrev Aftonbladet henne som "en av de bästa sångerskor som upptäckts här i landet på många år".

Lulu Ulla Alke, född Engdahl, var född i Karlstad där hon gick sex år på musikskola innan hon i tonåren började framträda med att sjunga svenska visor, folkmelodier och blues på klubbar och pubar till eget gitarracompanjemang. Hon sjöng också med olika bluesband och hamnade så småningom i Göteborg där hon bland annat samarbetade med grppen Nynningen.

TV-debuten skedde sommaren 1973 i Cornelis Vreeswijks "Sommarkväll" , och därefter engagerades hon som programledare jämte Sabu Martinez i "Trum-trum", en serie barnprogram om afrikanska rytmer. Hon flyttade till Stockholm där hon började umgås i jazzmusikerkretsar och så småningom etablerade sig som som jazzsångerska i mustig, bluesmättad stil.

Debuten skedde på jazzklubben Fasching 1975, och året därpå medverkade hon i två nummer på LPn ”Fine and mellow” med Björn Alke, med vilken hon gifte sig samma år. De fortsatte sedan att framträda tillsammans; turnerade och gav konserter. 1985-88 var de bosatta i Piteå där båda undervisade; Björn som lektor vid musiklinjen på Framnäs folkhögskola och Lulu som lärare i jazzsång ock ledare för sommarkurser.

1989 utsågs Lulu att göra det årets "Jazz i Sverige"-skiva med åtföljande turné för Rikskonserters skivmärke Caprice, och fick ett överväldigande mottagande, bland annat i OJ. ”Det är svårt att erinra sig någon annan svensk jazzskiva med så överrumplande sensuell kraft och utstrålning” skrev Albrekt von Konow.

Officiellt skilde sig Björn och Lulu den 5 november 1992. Då hade Björn Alke som pianist med kvartett just givit ut en CD vars titelmelodi hette "Forever Lulu", inspelad hösten 1991(utan sånginslag). Sina sista år var Lulu Alke borta från estraderna på grund av den sjukdom, som så småningom ändade hennes liv.

Artikel:

"Det är det enkla som är det svåra" (intervjuad ab Bertil Mollberger) DN 31 oktober 1990

CD

Jazz in Sweden '89 (Caprice)

Alke, Björn - basist, pianist, jazzpedagog

15 april 1938 – 31 oktober 2000

 

AlkeBjorn ChristerLandergren

Hans sjungande, gungande baskomp och fantasifulla, melodiska solon med stråke hördes i många grupper och han vann genom turnéer och skivin­spelningar ryktbarhet även utanför Sverige. 1965 var han etta bland basisterna i OJs nordiska favoritomröstning.

Björn Alke föddes i Sundsvall och började studera violin vid nio års ålder. I tonåren medverkade han somsom basist och pianist i olika orkestrar i hemstaden. 1960 kom han till Stockholm för att studera soloviolin vid Kungliga Musikhögskolan.

Som basist blev han snabbt känd i Stockholms jazzkretsar och avbröt 1964 studierna för att ägna sig åt jazzmu­si­k på heltid. Han spelade i grupper ledda av bland andra Eje Thelin, Staffan Abeleen, Lars Sjö­sten och Lars Gullin, med vilken han spelade i 15 år.

Ofta var han också också ackompanjatör till gästande amerikanska solister som Dexter Gordon, Kenny Dorham, Johnny Griffin, Lucky Thompson, Ben Webster med flera. Under 1960-talet skrev han också musik till ett par svenska långfilmer.

1973 bildade Björn Alke en kvartett som året därpå fick göra en turné och skiva för Rikskon­ser­ter. Han var gift med sångerskan Lulu Engdahl, och hon medverkade på hans andra skiva ’Fine and Mellow’, gjord för EMI 1976, och de fortsatte sedan att framträda till­sammans.

Sedan Björn i början av 1980-talet utbildat sig till jazzpedagog vid Kungliga Musikhögskolan bodde de några år i Piteå, där de un­der­visade vid Framnäs Folkhögskola och Musik­högskolan i Piteå. Under många år var han också verksam som privatlärare.

Paret Alke gjorde turnéer och gav konser­ter tillsammans och Björn medverkade även i en rad andra grupper. Under åttiotalet började han framträda som pianist, både solo och som ackompanjatör till Lulu, bland annat på skivan ’Jazz i Sverige ’89’, som gjordes sedan Rikskonserter utsett henne till det årets jazzartist. 1991 gjorde Björn Alke en instrumental kvartett­skiva, ’Forever Lulu’, där han själv spelar piano och Palle Danielsson är basist.

1994 medverkade han som basist på albumet ’Late Date’ där han och de öv­riga kvarvarande medlemmarna av Lars Gullins sista grupp (Bernt Rosengren saxo­fon, Lars Sjösten piano, Fredrik Norén trummor) spe­lar Gullins kompositioner. På grund av sviktande hälsa framträdde han under senare delen av 1990-talet endast vi ett fåtal tillfällen.

Artiklar:

Gillar att spela starkt, Björn Alke, OJ juli/augusti 1973

CD:

Late Date – A tribute to Lars Gullin (Mirrors)

Almstedt, Gunnar "Ankan" - kontrabasist, orkesterledare

23 september 1926 – 5 november 2002

Senaste numret

Nummer 3/14 ute!

Omslag3-14 140px

Prenumerera på OJ ...

                                                                                             

Annonser