panorama-annons ny

Här återger vi över 600 av de skivrecensioner som varit publicerade i OJ de senaste åren. Recensionerna läggs ut kontinuerligt, med början efter tidningens utgivningsdatum. 

Lista i alfabetisk ordning

Lista i kronologisk ordning (senaste först)

Malin Wättring 4 & 8: Glöd

 

 

 

 

 

 

 

Malin Wättring 4 & 8

Glöd

Havtorn HR020 / www.havtornrecords.com / Tid: 59 min.
Malin Wättring ss, ts, Naoko Sakata p, Anna Lund tr, Donovan von Martens b, Signe Dahlgreen ts, bcl, Isak Hedtjärn cl, bcl, Karin Veerban v, fl, Stina Larsdotter, cello. Inspelad i Göteborg den 1–2 juni 2014.

När den Göteborgsbaserade saxofonisten Malin Wättring debuterar i eget namn sker det i både kvartett- och oktettformat. En skiva var med vardera sättning, på en fint utformad dubbelvinyl där Wättring själv har målat omslaget. Musikaliskt är det en ganska vemodig jazz de presterar med kvartetten medan oktetten har mer av filmiska kvaliteter och med Karin Verbaans röst även inslag av pop och rock, om än den bottnar i jazz.

Pianisten Naoko Sakata sätter stor prägel på kvartettinspelningen. Hennes klara, tonrika och böljande klangrörelser smälter in i de ganska svävande kompositionerna, alla signerade Wättring. Wättring själv spelar både sopran- och tenorsaxofon. Hon är som bäst när hon sätter tryck i spelet. Ibland är hon dock lite för tillrättalagd, inte minst på sopranen, och flyter ut i ett ganska intetsägande sound. Överlag har hon ett tonspråk som omsluts av en inåtriktad kraft snarare än brister ut i expressionism. Glöden som albumtiteln talar om är av mer pyrande art än den glöd som kastar ifrån sig våldsamma eldsvådor. Ett exempel är låten Vildvittra, som efter sin folkloristiska Jan Johansson-aktiga inledning går över i en hymnliknande karaktär. Vad jag dock saknar är lite mer driv i Donovan von Martens kontrabas och Anna Lunds trummor, även om hon varierat använder hela trumsetet.

Oktettinspelningen bottnar i jazz men hämtar inspiration från flera andra håll. I inledningen på Slinger, skivans bästa låt, visar en ensam klarinett vägen in i ett möjligt soundtrack från ett formfast 1950- eller 1960-tal. Fina stämmor byggs upp med blåsinstrumenten och Signe Dahlgreen framför ett kraftfullt solo på tenorsaxen medan flera andra samtidigt improviserar i bakgrunden. En subtil detalj är att solona här ligger i lager snarare än bredvid varandra i ljudbilden. Effekten blir att man tvingas skärpa sinnena vid lyssning för att verkligen höra Wättrings sopran och Isak Hedtjärns uttrycksfulla klarinett. Utan att låten för den skull känns splittrad hinner även Naoko Sakata med ett vackert och stillsamt duoparti med cellisten Stina Larsdotter.

När sedan Karin Veerban sjunger ”Tiden har stått stilla nu, alldeles för länge” i låten intevillintevillinte är det omöjligt att inte tänka på Wättrings ord i omslagstexten. Hur denna skiva kom till under en bearbetningsprocess av de sexuella övergrepp hon utsattes för som barn (av förövare utanför familjen). Hur musiken hjälper henne att hitta tillbaka till kreativitet och en positiv väg i livet. Hennes mod att berätta om detta är stort och imponerande. Och i sin musik lyckas hon dessutom bli personlig men inte privat.

Magnus Nygren

(Publicerad i OJ nr2/2015)

Mark Masters Ensemble: Ellington Saxophone Encounters

 

 

 

 

 

 

 

 

Mark Masters Ensemble

Ellington Saxophone Encounters

Capri Records / www.caprirecords.com / Tid: 68 min.
Mark Masters arr cond, Gary Smulyan bars, Peter Christlieb ts, Don Shelton s cl, Gary Foster as, Gene Cipriano s, Bill Cunliffe p, Tom Warrington b, Joe LaBarbera dr. Inspelad 15 januari 2012.

Mark Masters Ensemble har i decennier producerat skivor med speciell projektinriktning för var och en av dem. I OJ nr 3/2014 recenserade jag ett av många exempel på projekt som hyllar enskilda musiker, i det fallet Dewey Redman som själv deltog i repetitionerna, men i sista stund ersattes av Oliver Lake då Redman hastigt avled innan inspelningen kom till stånd. Här är i stället ett av många andra exempel på hur Masters hyllar en avliden kompositör, i detta fall Duke Ellington. Man kan också se det som en hyllning till Ellingtons legendariska saxofonister. Ett tredje betraktelsesätt är att se det som en hyllning till det kollektiva spelet i Ellingtons saxsektion. Detta markeras av att Masters skippat brasset och helt koncentrerat sig på en saxsektion. Masters har ingen fast ensemble utan rekryterar musiker som passar in i det projekt som är aktuellt, varför denna skivas besättning inte har stora likheter med den skiva som tillägnades Dewey Redman.

Flera av Ellingtons saxofonister var ju förgrundsfigurer under långa tider, såsom Johnny Hodges, Paul Gonsalves och Harry Carney. En förgrundsfigur under kortare tid var Ben Webster. Duke skrev ju ofta musik avsedd att passa just dessa solister. Ibland kunde de delta i själva komponerandet (som Johnny Hodges i Jeep’s blues). De kompositioner Masters valt hör inte till de mest spelade, exempelvis förekommer ingenting skrivet av radarduon Ellington-Strayhorn. Främsta bekantingen är väl Rockin’ in rhythm med sina jumpiga saxofonstämmor. Som hyllning till Ellington blir det annars lite tunt utan brass, men nöjer man sig med att avsikten varit en tribut till Ellingtons saxsektion, så duger skivan bra. Den som auktoritativt bär upp merparten av soloinsatserna är Gary Smulvan (barytonsax), i andra hand också Peter Christlieb (tenorsax). Det är mera oklart bland övriga träblåsare vem som spelar vad och albumtexten ger ingen bra vägledning, men på altsax kan Gary Foster undantagsvis urskiljas, liksom Don Shelton på klarinett. I Used to be Duke och andra spår i snabbare tempo får musiken en stuns, som befäster Mark Masters ställning som en av de allra främsta bland nutida amerikanska storbandsarrangörer (även om det just här bara rör sig om oktettstorlek).

P-O Larsson

Matthew Shipp Trio: To Duke

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Matthew Shipp Trio

To Duke

Rogue Art ROG 0060 / Tid: 56 min.
Matthew Shipp p, Michael Bisio b, Whit Dickey dr. Insp. 10 juni 2014, New York.

Detta är jazz som klassisk musik, spelad med den vördnad. Många har förstås spelat Ellington tidigare. Närmaste jämförelsen i det här fallet torde väl vara Thelonious Monk plays the Music of Duke Ellington. En ojämförlig skiva. Därför ska jag inte heller lägga dem bredvid varandra. I stället konstatera hur Shipp krupit in i Ellingtons musik, ibland förändrar han den, lägger till något, men flödet är jämnt, obrutet, melodiöst. Ibland är det nervöst moderniserat som Satin Doll. Här finns kanske tanken att vrida till Ellington något, men Shipp har vördsamt stannat mitt i gesten.

Han har en fin fingerkänsla. Om han stannar upp lyssnar jag, om han rusar iväg känner jag fart och rytm i hela kroppen. Det är tätt. Det behövs inga eftertankar eller funderingar, alla tre kan materialet bak- och framlänges. Deras uppgift är inte att improvisera, det är att tolka en idé som redan finns.

En klassisk pianotrio med en litet spretigt nervös trummis, som dock sköter jobbet med stor precision. Basisten Bisio är däremot ganska spännande att lyssna på i sitt klassiska upplägg. Han rör sig vigt, småsnackar hela tiden med de andra. Hans spel ger faktiskt en hel del liv åt tolkningarna. Det långa bassolot i I got it bad that ain’t good är hans stora ögonblick. Här låter han basen sjunga och nynna med en spänst som i bästa ögonblick för tankarna till trioinspelningar med Charles Mingus.

Det hela hörs fint, men kanske litet omständligt. Strävan att skapa mästerverk står ibland i vägen för mästerverket.

Thomas Millroth

Dieter Ilg: Mein Beethoven

Dieter Ilg

Mein Beethoven

Act Music 9582-2/ www.actmusic.com / Tid: 61 min.
Rainer Böhm p, Dieter Ilg b, Patrice Héral dr. Inspelad i Ludwigsburg 1–2 september 2014.

Jazz over Beethoven? Nja, inte på det sättet det skulle ha varit om den här cd-plattan gjorts under boogie-woogieepoken. Nu är det istället vackert utförd musik med påtaglig swingkänsla och fin rytmik. Basisten Dieter Iigs trio utför verkligen fina och personliga tolkningar av en rad av Beethovens välkända tonskapelser. Man kan kanske irritera sig över tilltaget att göra något annat av Beethovens teman än de var avsedda för. Men inom populärmusikens ramar har man under hela förra århundradet använt sig av den klassiska konstmusikens skilda teman. Även så inom jazzmusiken där bland annat basisten John Kirby ofta använde sig av en stort antal klassiker. Om man får känna av innehållet i det Dieter Ilg utför så är han nog inte ute för att svänga till Beethoven. Istället är hans tolkningar nog att betrakta som en hyllning av en av de stora kompositörerna. Hur som helst är musiken på skivan är ytterst hörbar.

Leif Wigh

Henry Butler

cover art

Henry Butler – Steven Bernstein and the Hot Nine

Viper’s drag

Impulse!/ Universal / tid: 51 min.

Steven Bernstein tp, Curtis Fowkles tb, Doug Wieselman cl, Peter Apfelbaum, Michael Blake, Erik Lawrence s, Charlie Burnham vi, Henry Butler p vo, Matthew Munisteri g, Reginald Veal b, Herlin Riley dr. Okänt inspelningsdatum.

Att döma av några utländska recensioner av den här cd-skivan tycks det finnas ett behov av den här typen av tolkningar av äldre jazzmusik. Märkligt nog! Butler och Bernstein blev bekanta vid utförandet av musiken till Robert Altmans film Kansas City.

Sedan dess har de av och till spelat tillsammans och på senare år har de haft en hel del engagemang med the Hot Nine. Henry Butler, blind sedan födseln, har ett förflutet i New Orleans och spelar i dess pianistiska tradition.

Melodierna som används i produkten är i flesta fall klassiker från 1920-talet med bland andra Jelly Roll Morton som upphovsman. I några nummer sjunger Henry Butler och det borde han låta bli. För sällan har Morton’s Buddy Boldens blues behandlats sångligt sämre. Jämmer och elände. Upplägget i stort är annars detsamma oavsett melodititel med hårt tryck på andra respektive fjärde taktslagen. Även om nu arrangemangen skiljer sig från originalen så önskar man helhjärtat att dessa melodier kunde få vila i frid i sina ursprungliga mästerliga utgåvor. Lyssna till dem istället.

Leif Wigh

Herb Geller & Roberto Magris Trio

 

 

 

 

 

 

 

Herb Geller & Roberto Magris Trio

An evening with – Live in Europe 2009

JMood Records JM-012 / www.jmrecords.com / Tid: 56 min.
Herb Geller as, Roberto Magris p, Nikola Matosic b, Enzo Carpentieri dr. Insp live vid Novi Sad Jazz Festival, Serbien 19 nov 2009 (spår 1-9), live Porgy & Bess Jazzclub Wien, 6 dec 2009 (spår 10-11)

Det vilar något både positivt och sympatiskt över den här skivan. Redan innan första spåret tonat ut vill jag höra mer. Inledande och för mig okända och vackra After you, who skrev Cole Porter 1932 för musikalen Gay divorce, som inom parentes sagt också innehöll det mera kända örhänget Night & Day. Herb Geller gör det här stycket till ett slow latin-nummer med precis lagom vibrato på alten och man påminns nu förstås om Gellers västkustsbakgrund. Johnny Mandel tillägnade nästa låt Al Cohn och döpte den lite vitsigt till El Cajon (en populär semesterort i Södra Kalifornien). El Cajon har också en latin-touch men med lite mer uppskruvat tempo än föregående nummer. Att Geller gillar låten märks tydligt i hans improvisationer, både rytmiken och harmoniken stöttar Geller på ett förträffligt sätt. Vi hör en påtagligt glad Herb Geller!

Herb Gellers saxofonistkollega Benny Carter skrev nästa sång, Lonely Woman. Det finns ytterligare två Lonely Woman har jag nu fått lära mig, Horace Silver skrev en och Ornette Coleman en, den senare förmodligen den mest kända. Ornette skrev f ö Lorraine tillägnad Herb Gellers första fru. Annars hade nog Herb Geller inte särskilt mycket till övers för free jazz, det kan man ana om man läser lite mellan raderna i intervjuer med Geller. Själv gillar jag bäst Ornette Colemans Lonely woman och kan tycka att det skulle varit kul att få höra Herb Geller spela också denna.

The red door har Zoot Sims som upphovsman och här hörs Geller som jag inbillar mig att han hade låtit på tenorsax, en riktig swinger, nästan en Sims!

Billy Strayhorn har skrivit en lång rad mer eller mindre kända låtar, oftast väldigt bra. Här kommer två, Orson och Upper Manhattan Medical Group. Båda tycker jag är tråkiga och ingen av musikerna här lyckas egentligen göra något av dom. Ett Geller-original är Celebrating Bird som förstås har bebop-prägel men som också för tankarna till Benny Carter och Sonny Criss. Mera swing däremot låter det om 9:20 Special, ur Count Basies notmapp och skriven av Earle Warren. Massor av jazzlåtar kommer ur The Great American Songbook och många har i sin tur hämtats ur film- och musikalrepertoaren. Som till exempel If I were a bell, från Frank Loessers Guys & dolls. Miles Davis gjorde denna pålitliga dänga odödlig och nu lägger Herb Geller sin version till den långa raden av inspelningar av Bell som finns att tillgå i dag. Herb Geller solar här inspirerat och så också Roberto Magris. Skivans två avslutande låtar, Jimmy Rowles The Peacocks och Sondheims Pretty Woman spelades in på jazzklubben Porgy & Bess i Wien ett par veckor efter de nio övriga som gjordes vid en jazzfestival i Serbien. Allt under perioden 19 november till 6 december 2009. Av allt att döma är detta det sista som spelades in med Herb Geller innan han avled i Hamburg december 2013, 85 år gammal.

Stig Linderoth

Gustav Lundgren Trio - Bertheleville

Gustav Lundgren Trio

 Bertheléville

(Lundgren Music LMCD012 / Plugged / Speltid 60 min.)
Gustav Lundgren g, Martin Widlund g, Andreas Unge b. Inspelad i Bertheléville 8-9 juli 2014.

Django Reinhards magnifikt romantiska musik har satt sina spår i den franska kulturen. Hoppas bara romerna får nytta av det! Nu tolkar Gustav Lundgrens trio mästarens musik med turné och skiva. Trions Django-sound framkallar ett helt underbart stuk på låtarna, som till exempel Tom Waits Take it with me. Likaså får My dear country av Norah Jones en tilltalande lyskraft. Gustav Lundgren har signerat nästan hälften av låtarna och Django blott tvenne. Dessutom finns kompositioner av Axel Stordahl, Victor Young, Harry Warren med flera omsorgsfullt marinerat i trions Django-sound, vilket ger en variationsrik kompott. Nu går jag och trånar efter LP-versionen. För att citera en gammal känd reklamslogen: ”Endast det bästa är gott nog!”.

Lasse Seger

Thomas Jäderlund Amazing Trio - Plays Jazz

 

 

 

 

 

 

 

Thomas Jäderlund Amazing Trio

Plays Jazz

(Country & Eastern CD CE 29 / www.countryandeastern.se / Tid: 50 min.)
Sir Thomas Jäderlund ss, as; Peter Janson b; Göran Kroon dr. Insp. i Schildknechtteatern, Artisten, Göteborg 2013.

Denna skiva tillägnas två av den moderna jazzens mest betydelsefulla nyskapare: Ornette Coleman och Charles Mingus, som här presenteras med fyra kompositioner var. Thomas Jäderlund Amazing Trio är en helgjuten musikalisk-organisk enhet som tar sig an dessa moderna klassiker på ett kreativt och variationsrikt sätt, som också lämnar ett stort utrymme för att uttrycka något personligt med musiken. Det man påminns av när man hör denna skiva är hur fina och omisskännliga melodier som de båda herrarna skrev, som här bärs fram av Jäderlund med lätthet och elegans.

Det avskalade trioformatet passar den här musiken, i synnerhet i Colemans låtar, som ju själv brukade spela i det här formatet, bland annat i den legendariska trion med David Izenzon och Charles Moffett. Mingus föredrog ofta att arbeta med större grupper. Att spela på trio öppnar naturligtvis upp för möjligheter, men ställer samtidigt stora krav på musikerna.

Jäderlund växlar mellan altsax och den mindre sopransaxen som kallas för sopranino. Han är en mycket duktig och frisinnad saxofonist och improvisatör, som kan spela såväl straight jazz i traditionen som frimusik. På den här skivan verkar han inte ha några begränsningar. Colemans låtar får kanske, av naturliga skäl, en friare inramning än Mingus.

Peter Janson är sedan länge en av våra främsta och mest lyhörda basister, idealisk för den här musiken. Göran Kroon är en trumslagare med stor uppfattningsförmåga, som aktivt tar del i musikens alla skeenden. För varje genomlyssning växer musiken och det blir uppenbart att det är just så här man ska ”tradera” traditionen. Det intressanta är att man både vill höra mer av Thomas Jäderlund Amazing Trio och samtidigt gå tillbaka till originalinspelningarna.

Låtarna skrevs för mer än 50 år sedan, men musiken är så fräsch att den mycket väl skulle kunna varit skriven idag. När jazz är som allra bäst är den ju nuets musik. Colemans och Mingus musik har fått nytt liv och man vill, som sagt, gärna höra mer av denna ”fantastiska” trio.

Roger Bergner

(Publicerad i OJ nr1 2015)

Merit Hemmingson - Hommage to Jan

 

 

 

 

 

 

 

 

Merit Hemmingson 

Hommage to Jan

(Fireegg FECD 8 / Border / Tid: 37 min)

Merit Hemmingson hammond B3, röst, Johan Lindström pedal steel, Ola Hultgren dr, perc, röst, Tobias Fröberg röst, prod. Insp Indie King, Viklan, Gotland 2014.

Merit Hemmingson, 74 år fyllda i augusti ifjol, inledde sitt musikerliv på dragspel som fyraåring i Gärdsta i Jämtland där hon växte upp. Hon spelade jazz i orkestrar redan som femtonåring och flyttade till Stockholm för att spela mer jazz på Nalen. Hon for till USA, gick på jazzinstitutionen Birdland, hängde med Miles Davis band och kom hem med egna kvintetten Merit H and Her Girl Stars – fyra kvinnliga musiker från New York. Läs en charmig intervju med Hemmingson från denna period i OJ nr 2 1963. Sedan, runt 1965, upptäckte Merit Hemmingson Hammond B3:an, elorgeln som kom att bli hennes instrument. Hon blev riksbekant efter att varit en av de absolut första att blanda svenska folkmelodier med jazz och pop med sina tre guldplattor på EMI Columbia, Huvva! – svensk folkmusik på beat (1971), Trollskog, mer folkmusik på beat (1972) och Bergtagen (1973).

Rötterna har Hemmingson dock alltid haft i jazzen. Idén till sitt nya album Hommage till Jan fick hon från tv-filmen Trollkarlen som handlar om den i förtid bortgångne jazzpianisten och kompositören Jan Johansson (1931–1968). Hemmingson och Johansson rörde sig i angränsande musikercirklar på 1960-talet, men de lärde aldrig känna varandra. Hemmingson har alltid inspirerats och följt Johanssons musik och 2012 tilldelades hon dessutom Jan Johanssons årliga stipendium.

Nu, dryga femtio år efter utgivningen av Jan Johanssons album Jazz på svenska, presenterar alltså Merit sitt senaste alster Hommage till Jan ihop med Ola Hultgren på trummor och Johan Lindström på lapsteelgitarr. Denna hyllning andas typiskt nordiskt vemod, det mollbetonade är tydligt framträdande, likaså Hemmingsons rötter i Jämtland och Hälsingland. När man lyssnat genom skivan ett par gånger står det klart att Hemmingson helt utgått från de låtar av Jan Johansson som hon kan göra något nytt och harmoniskt av. Personliga, sökande och omsorgsfulla, folkmelodiska hammondtoner står i god kontrast till trumslagaren Hultgrens raka, nästan rockorienterade groove.

Efter en något trevande inledning med kapellmästaren Hemmingson och Hultgren på duo växer skivan avsevärt när Johan Lindström ansluter med sin steelgitarr. Han lyckas både binda samman och expandera trions helhetsbild samtidigt som han ger materialet en ny och annorlunda lyster. Lindströms obundna spelstil står i nödvändig kontrast till Hemmingsons ofta medvetet släpiga tajmning och långsamma återhållsamhet. Associationerna går inte direkt till Jan Johanssons underfundiga musik, de är inte direkt hörbara, utan det är mer i själva ingången och attityden till Johanssons låtskatt som sambandet kan anas. På Visa från Utanmyra framförs exempelvis melodin förtjänstfullt av hummande, ordlösa körer medan Polska från Medelpad och Bandura broderas i en 60-talsdoftande, psykedelisk folkproggdräkt i Hemmingsons arrangemang.

Kort och gott är Hommage to Jan en stämningsfull, lika delar anrik som vidsynt tribut till mästarnas mästare, herr Jan Johansson. Producenten och sångaren Tobias Fröberg förtjänar också att nämnas i sammanhanget för sitt gedigna arbete med produktionen.

Patrik Sandberg

(Från OJ nr 1 2015J

Teresa Indebetou Band: Present

 

 

 

 

 

 

 

Teresa Indebetou Band

Present

(Imogena Records IGCD 211 / Speltid: 40 min.)
Teresa Indebetou p, Jenny Kristoffersson b, Martina Almgren dr. Insp i Göteborg 19-20 februari 2014.

Det behövdes inte mer än en genomlyssning av Present för att få mig såld. Pianisten Teresa Indebetou och hennes trio bjuder på 40 minuter generös och högst närvarande jazzmusik. Allt skrivet av Indebetou och fördelat på åtta spår som jag egentligen mera vill uppfatta som ett enda stycke av improvisationer. Jag hör influenser från tidig Chick Corea, Gary Burton och Keith Jarrett. Men också Horace Silver och Art Blakey bidrar med rytmer och harmonier från hardbop-eran typ Maiden voyage och Watermelon man. Teresa Indebetou och medspelarna Jenny Kristoffersson på bas och Martina Almgren på trummor spelar så bra, kompetent och ärlig jazzmusik man bara kan begära. Här hittar jag inget bästa spår, allt är lika bra och jag vill bara höra mer.

STIG LINDEROTH

Lars Jansson Trio: Everything I Love

 

 

 

 

 

 

 

Lars Jansson Trio feat. Ove Ingemarsson

Everything I Love

(Spice Of Life SOL SV-0030 / Japan import / Tid 67 min.)

Lars Jansson p, celesta, Paul Svanberg dr, Thomas Fonnersbaek b, Ove Ingemarsson ts. Insp. 27 Sept 2013, Nilento Studio, Göteborg

Örebroaren Lars Jansson är vad man skulle kalla det kompletta paketet: jazzprofessor, pedagog, makalös kompositör och bandledare, fyndig arrangör och en av landets absolut främsta pianister – bekväm i alla ramar från trio till stor ensemble. Jansson spelade tidigt med jazzens fanbärare i Göteborg som Conny Sjökvist, Gunnar Lindgren och Gilbert Holmström i gruppen Mount Everest. Med sin egen trio har han nått stor internationell uppmärksamhet och skördat stora framgångar, kanske framför allt i Japan där han ofta turnerar. I Lars Jansson Trio spelar sedan flera år tillbaka förutom kapellmästaren själv Janssons son Paul Svanberg på trummor och danske Thomas Fonnesbæk på bas.

På senaste plattan Everything I Love, inspelad på japanska skivbolaget Spice Of Life, gästas trion av tenorsaxofonisten Ove Ingemarsson (Bohuslän BB, Hawk On Flight). Jansson står som ensam kompositör på flertalet av albumets elva spår, Ingemarsson har bidragit med två kompositioner och två jazzstandards är signerade Cole Porter och Arthur Schwartz. Kvartetten framför en svängig, lyrisk, infallsrik, balanserad, romantisk jazz som ofta lockar till eftertänksamhet och meditation. Det är en virtuos, helgjuten, samspelt kvartett som tillsammans skiner oerhört starkt: Lika delar intimt laddat och sublimt i absolut toppklass.

Jansson osvikliga öra för en härlig refräng gör sig omedelbart gällande i inledande intima It Worked. Ingemarsson eldar upp anrättningen något med sin Michael Brecker- och Chris Potter-aktiga tonfrasering på sin tenorsax. Majestetisk är han i sin egen komposition och albumets mest hörvärda nummer, jazzvalsen The Little Waltz. Dock är det i det finstilta som det mest spännande på albumet sker, som så ofta förr när det gäller herr Jansson, i det reflekterande som är något mer än bara musiken. Det filosofiska uttrycket ger ett mervärde och en viktig poetisk nerv åt allt som spelas så det kan upplevas lika fantasifullt som konkret musikaliskt.

Patrik Sandberg

(Publicerad i OJ 1/2015)

Labfield: Bucket of songs

 

 

 

 

 

 

 

Labfield

Bucket of songs

(Hubro 2543 / www.hubromusic.com / Tid: 38 min.)

David Stackenäs g, Ingar Zach perc, Giuseppi Ielasi g, electronics, Mariam Wallentin. Inspelad i Stockholm i oktober 2009 och i Madrid mars 2011 och januari 2013. Sången inspelad i Berlin i juli 2013.

Vad som tidigare var en duo med den svenske gitarristen David Stackenäs och den norske slagverkaren Ingar Zach har här blivit en trio med den italienske gitarristen och elektronisten Giuseppi Ielasi. På några spår även en kvartett när den eftertraktade Mariam Wallentin är med på improviserad sång. På denna gruppens tredje skiva mynnar den improviserade musiken ut i en skiftande flora, från små fina experimentella bagateller till sånger med återkommande melodier.

Den mörka koncentrerade stämningen bryts då och då upp av David Stackenäs gitarr som plockar toner med hans karaktäristiska fingerspel. Ska man prata genre befinner sig de flesta låtarna i ett välfyllt musikaliskt ingenmansland. Det improviserade utförandet på gitarrer har drag av americana, slagverken ger förnimmelser av indiska ragor med sin vibrerande och utdragna karaktär och elektroniken växlar mellan strödda punktinsatser och hållna klanger. Med Bucket of songs går Labfield ändå in i en mer rock- och poporienterad musik, inte minst på låten Members crossed med Mariam Wallentin på sång. Men hon kommer mer till sin rätt på de två andra låtarna hon sjunger, på den långsamt utdragna och stämningsfulla Last passacaglia och på Page 55 där hon mörkt sjunger om ben, kött, luft och fukt.

Ingar Zach sätter som vanligt prägel. I början av förra decenniet utvecklad han ett mycket horisontellt sätt att spela sina slagverk. Ur skinn och metall spred sig långa vibrerande klanger, långt borta från den vanligtvis rytmbaserade rollen som slagverkare brukar ta på sig. På Bucket of songs nyttjar han båda delarna på ett lyckat sätt, möjligen för att hitta ett mer rock-influerat sound. 

Magnus Nygren

Farmers By Nature

 

Farmers by nature

Love and ghosts

(Aum Fidelity 089/090 (2cd) / Forsyte /ltid: 69+64 min.)

Gerald Cleaver d, William Parker b, Craig Taborn p. Insp i Marseille 27 juni 2011 och Besançon 28 juni 2011.

Med Love and ghosts släpper trion Farmers by nature – trumslagaren Gerald Cleaver, basisten William Parker och pianisten Craig Taborn – sitt tredje album. Det är ett välformulerat album med improviserad musik som bottnar i jazz och konstmusik. Det spelades in under trions Europabesök sommaren 2011, dels i Marseille och dels på Festival Jazz et Impovisée en Franche-Comté i Besançon.

Vad som är så fascinerande är att det är en musik utan egentliga starter eller slut. Snarare handlar det om pågående flöden med långsamt förflyttade fokus, där Taborns piano har en förmåga att hamna i hörbart centrum. Men delvis är det en illusion, Parkers löpningar på kontrabasen, genomsyrade av hans djupa rytmiska skärpa, och Gerald Cleavers ihärdiga, varierade och ibland ganska aviga trumspel, är förutsättningar för att musiken fungerar så bra som den gör. Vid varje lyssning hör jag något nytt, en frasering, en rytm, en för-skjutning, ett sound som letar sig fram. Trion levererar ett gediget hantverk, och det är där gruppens storhet ligger, snarare än i att vara nyskapande.

I det stora är det de långa linjernas musik. Men där många andra går åt det energiskt högljudda hållet går Farmers by nature åt det koncentrerade och faktiskt stundtals lågmälda. William Parker inleder bland annat med ett fint sorgset bassolo med stråke på Love and ghosts medan Craig Taborn lägger väl avvägda ackord och Gerald Cleaver formar ljudliga små rörelser på trummorna. Men det tar fart och växer, när det är dags för Taborns solo rör han sig lätt i intrikata tonföljder som påminner om en Cecil Taylor utan vassa kanter. Stämning och harmonier leder ofta till konstmusikens värld. Inte minst i Comté där Taborn rituellt upprepar en rytmisk figur man svårligen värjer sig mot. Men det finns även klart jazziga inslag. Som i Massalia där Parker töjer på klangerna à la Mingus. Eller i Bisanz där pianot svävar ut i jazzharmonier och Parker pumpar i bästa ”walking bass”-stil.

Magnus Nygren

Recenserad i OJ 1-15

Jason Moran: All Rise

 

Jason Moran

All rise

(Blue Note 0602537534296/ Universal/tid 44 min)

Jason Moran p, Rhodes,Wurlitzer, MeShell NdegeOcello, Lisa E. Harris voc, Masheet Waits dr, Tarus Mateen b, Charles Haynes dr, voc, Stephen Lehman s, Josh Roseman tb, Leron Thomas tp, voc. Insp i New York, USA 2014.

Pianisten, kompositören, sångaren och orkesterledaren Fats Waller (1904–1943) var känd för att kommunicera med lyssnarna medan han framförde sina nummer. Hans låtar ansågs originella och ibland bisarra. Han var en virtuos och en entertainer på en och samma gång. En som lät sig influeras av Waller var Povel Ramel, en annan stor beundrare var Beppe Wolgers. Den amerikanska pianisten Jason Moran har också låtit sig inspirerats.

På Morans nya album på Blue Note, All rise – a joyful elegy for Fats Waller, hyllas den färgglade legenden genom att låtarna förnyas, stöps om och ges en ny, fräsch, modern dräkt. Till sin hjälp på de tolv mycket variationsrika nytolkningarna har Moran-trion The Bandwagon med basisten Tarus Mateen, trummisen Nasheet Waits samt elbasisten, kompositören och sångaren MeShell NdegeOcello. Den sistnämnda har varit delaktig i arrangemangen och är också en av skivans producenter, tillsammans med Don Was. Utmaningen för Moran och NdegeOcello har varit att bryta Wallers musik på ett sätt som gör den mer levande och nutida. Wallers låtskatt är en perfekt grogrund för Morans idéer: en bullrande och effektiv blandning av blues, jazz och soul. Musiken är rastlös, i ständig rörelse.

Det är uppenbart att Moran trivs i NdegeOcellos sällskap och låter idéerna flöda fritt. NdegeOcellos roll som sångare är också en viktig komponent i helhetsbilden. Hon väcker en gripande, emotionell tvetydighet med sin beslöjade, varma stämma då hon spänt nästan viskar fram sången, pendlande mellan swing-jazz och neo-soul i nummer som Ain’t misbehavin’ och Ain’t nobody’s business. Flera instrumentala spår, såsom Lulu’s back in town, är av mer ”traditionell” art samtidigt som de bryts genom det kubistiska musikaliska språket som kännetecknar produktionen.

All rise myllrar av godbitar. På mästerliga solopianostycket Handful of keys utgår Morans virtuosa spel från Wallers välkända pianostil stride som han skapade på 20- och 30-talet. En annan pärla är Yacht club swing vars komplexa, polyrytmiska touch stiger i intensitet till en snabb rumba som understöds läckert av Moran på rhodes och Leon Thomas på sordinerad trumpet. Sångerskan Lisa Harris bländar i en fantasifull, funky tolkning av den ikoniska Honeysuckle rose. Jitterbug waltz är nästan oigenkännlig och avantgarde-saxofonisten Steve Lehman levererar här ett medryckande, minnesvärt solo till Morans gripande piano.

Moran har redan tidigare visat sin klass i detta territorium med den häpnadsväckande uppdateringen och omarbetningen av Thelonious Monks musik på albumet Ten (Blue Note 2010). Succén fortsätter nu med denna tribut till Fats Waller.

Patrik Sandberg

Recenserad i OJ 1-15

BÉVORT 3

BÉVORT 3

Trio Temptations

Gateway music Bévort CD03 /www. gatewaymusic.dk/tid 55 minuter.

Pernille Bévort ts, ss, b cl och diverse saxtillägg, Peter Hansen b, Espen Laub von Lillienskjold dr. Insp i Köpenhamn, februari 2013.

Jag har genom åren sett, hört och imponerats av Pernille Bévort i olika storband som till exempel Ernie Wilkens Almost Big Band, Danmark Radio Big Band, Klüver’s Big Band och Beijbom/Kroner Big Band.

Nu med den pianolösa Trio Temptations exponeras en mycket tydligare bild av Pernille Bévorts musikalitet samt briljanta saxspel givetvis.

Till en färgstark och väl mättad ljudbild levererar trion med generös värme full rättvisa åt Bévorts kompositioner. Hon står för alla, utom Ballad to you som trummisen Espen Laub von Lillienskjold är pappa till.

Life is roundabout kan du lätt sjunga eller dansa till. Att lekfullt pynta med olika ”bonus”-saxofoner här och där skapar genuin grammofonmässighet, som i t ex Rabbits fairytale.

Pernille Bévort har många olika saxofoner i sin källare: tre tenorsaxar, en altsax, en sopransax, en barytonsax, basklarinett,klarinett, C-flöjt samt altflöjt. Ljuden blir även annorlunda och nyansrikare med andra

munstycken till tenorsaxen. Väl valda ”bonus”-saxofoner är pålagda efter studioinspelningen. Basisten Peter Hansen visar prov på fantasifulla infall och trummisen Espen Laub von Lillienskjold bygger stabila

broar i trion. Jag placerar skivan så att jag lätt hittar den i skivhyllan.

Lasse Seger

Mats Gustafsson & NU Ensemble

Mats Gustafsson

& NU Ensemble

Hidros 6 / Knockin´

(Not Two Records MW 915 (2 lp, 5 cd, dvd)/www.nottwo.com)

NU-Ensemble (2 lp): Stine Janvind Motland vo; Peter Evans tp; Mats Gustafsson slide, ts; bars, bss, electronics, p. mate, cond; Joe McPhee tp, ts, org; Christer Bothén bcl. guimbri; Augustí Fernández p, org; Kjell Nordeson vib, dr, flexatone, perc; Dieb13 turntables; PerÅkeHolmlander tu; Jon Rune Ström b; Ingebrigt Håker Flaten b; Paal Nilssen-Love dr. Insp. 12 oktober 2013 på Manggha, Kraków, Polen.

Solos, Duos, Groups (5 cd): Solos: Janvid Motland, Rune Ström, McPhee, Bothén, Evans, Fernández, Holmlander, Nordeson, Dieb 13. Duos: Bothèn/McPhee, Rune Ström/Håker Flaten, Nordeson/Fernández, Holmlander/Evans.Groups: Dieb13/Janvind Motland/Nilssen-Love, Janvind Motland/Rune Ström/Gustafsson, EFG (Evans/Fernández/Gustafsson), Swedish azz, Christer Bothèn Acoustic Ensemble, The Thing & Joe McPhee. Insp. 8-11 oktober 2013 på Alchemia, Kraków, Polen.

DVD (Film av Michel Zaleski) Tid: 230 min

Under fem dagar i oktober 2013 fick Mats Gustafsson möjlighet att arbeta på klubben Alchemia i Kraków. Resultatet kan vi nu ta del av i denna förträffliga och innehållsrika box, som bland annat rymmer ett verk för NU-Ensemblen, Hidros 6, beställt av skivbolaget Not Two Records och Krakow Jazz Autumn. Hidros är en serie av kompositioner som Gustafsson arbetat med under närmare 20 år. NU-Ensemblen har funnits lika länge och sammansättningen har skiftat. I Hidros 6 är det Gustafssons ungdomsidol Richard Wayne Penniman, mer känd som Little Richard, som står i centrum. Han räknar Little Richard till de musiker som, jämte Ayler, Brötzmann och Rollins, knockat honom musikaliskt på ett helt avgörande sätt.

Gustafsson har sammanställt ett poem med valda textavsnitt ur Little Richards låtar, som här framförs genom verkets fyra delar av den fantastiska norska sångerskan Stine Janvind Motland, en för mig ny bekantskap och den stora behållning när det gäller det solistiska. Hon rör sig stilistiskt obehindrat mellan blues, jazz och experimentell röstkonst i en tradition som för tankarna till Karin Krog och Jeanne Lee. Det krävs Gustafssons stora musikaliska öppenhet för att kunna föra samman traditionen med de nya sounden, som han gör i Hidros 6, vilket är särskilt framträdande i Janvind Motlands sätt att behandla texten med sin röst. Samtidigt som vi hör henne närvarande i ett ”nu”, framträder reminiscenser av Little Richard, men placerade i en helt ny kontext. Mycket spännande!

Kompositören Gustafsson är verkligen gynnad som kan utarbeta sina idéer tillsammans med de musiker som också ska spela musiken. Att arbeta med komposition/improvisation i samma verk kan vara svårt. Här får dock varje röst komma till tals på bästa sätt. Fullt medveten om musikernas kapacitet som instrumentalister och solister, kan Gustafsson utforma sina grafiska partitur med figurer och instruktioner (som också finns avbildade på lp-skivornas konvolut). Men det är framför allt musikernas förmåga att kunna improvisera och kreativt delta i det musikaliska förloppet, med intressanta soloinsatser, som möjliggör denna energiladdade musik. En musik som stilmässigt rör sig i gränslandet mellan amerikansk frijazz från 60-talet, blues, europeisk friform och experimentell konstmusik. Elektroniken och de märkliga klangerna på Crumar-orgeln har en viktig roll i musiken, som stundom kan vara mycket brutal med eruptiva utbrott, men som tvärt kan brytas av mot vackra melodier och skira insatser på sång. Så här kan man mycket väl tänka sig att livet tedde sig för Little Richard, mellan ytterligheterna, up and down.

Gustafsson är en stor entusiast av soloframträdanden. Den största utmaningen för varje improviserande musiker. Nio av musikerna ur ensemblen spelar var sitt solo, där de på ett spännande sätt ger uttryck för sin skaparkraft och behärskning av respektive instruments alla möjligheter. Musikerna möts också i duos och trios och det är intressant att höra hur de olika enheterna också fungerar självständigt i förhållande till helheten i Hidros 6. De rika musik-aliska uttrycken, konsten att lyssna, reagera, kommunicera och intuitivt skapa i stunden, allt finns där. Fyra fasta grupper finns också med i boxen: EFG, som skapar musik kring den egensinniga pianisten Fernández, Swedish azz, som gör nyskapande tolkningar av svenska jazzklassisker, Christer Bothèn Acoustic Ensemble, mycket aktiv och uppmärksammade på 90-talet, som här har återuppstått i delvis ny skepnad. Bothèn har alltid varit öppen för nya möjligheter att komma vidare i musiken samt frijazzgruppen, The Thing & Joe McPhee.

Denna produktion, som egentligen förtjänar en längre artikel, är en utmärkt sammanställning som visar bredden av Gustafssons unika musikerskap och vida intresseområden. Med boxen följer också en läsvärd bok samt en mycket sevärd film (dvd) av Michel Zaleski, som dokumenterar arbetet och tillkomsten av Hidros 6.

Roger Bergner

Rescenserad i OJ 1-15

Avishai Cohen Trio

Avishai Cohen Trio

From darkness

(RazDaz Records RD4616/Warner/www.razdazrecordz.com/ tid 48 min)

Avishai Cohen b, Nitai Hershkovits p, Daniel Dor dr. Insp i Göteborg maj – juli 2014.

Basisten Avishai Cohen gästar med jämna mellanrum den svenska jazzscenen och spelar gärna in sina skivor hos Lars Nilsson i Kållered. Senaste alstret From darkness tillkom i somras med nya trion, där pianisten Nitai Hershkovits och trumslagaren Daniel Dor står för generationsväxlingen och tar vid efter Shai Maestro och Mark Guiliana. Att musikalisk växa i Cohens plantskola ger bredd men också utmaningar, för även om det finns en definierad form i Cohens intrikata, stundtals ekvilibristiska upplägg så ges det ofta vida soloutrymmen. Både Hershkovits och Dor har de kvaliteter som krävs och tar sig an Cohens material och ger det nya vinklar och personlig färgning. Snabba temposkiftningar har blivit ett signum, men trots dessa så rör sig trion mestadels friktionsfritt vilket gör att det ibland blir mer illustrativt och tekniskt dekorativt.

De första fyra spåren håller ett i närmast maniskt högt tempo med repetitativa melodier, vilka rytmiskt hackas upp och där solistens roll blir att bre på ytterligare lager vilket ganska snart medför en påtaglig mättnadskänsla. Det blir med andra ord rätt kompakt och överlastat då nyanser och dynamik slätas ut. Till skillnad från balladspelet där gruppen stannar upp och jobbar både på djupet och i sidled som i den skira och sköra Ballad for an unborn och den rofyllda Almah sleeping. Här är Cohen och trion som bäst, då man skapar fokus och berör. Avslutande klassikern Smile från Chaplins Limelight spelas rakt upp och ned, utan åthävor vilket ger en helt annan profilering av trions kvaliteter än de fartfyllda kompositioner som dominerar From darkness. En annan intressant utveckling vore om Cohen vidgade sin spelplan med ytterliggare instrumentalister, vilket han gjort tidigare på bland annat den utmärkta liveplattan As is... Live at The Blue Note(RazDaz records 2007). Sammanfattningsvis visar nya cd:n på behov av förnyelse men också att potentialen finns.

Ulf Thelander

Recenserad I OJ 1-15

Ornette Coleman

 

Ornette Coleman

New vocabulary

(System Dialing Records SDR009 / www.systemdialingrecords.com / Tid: 44 min.)
Ornette Coleman as, Jordan McLean tpt, electronica, Amir Ziv dr, Adam Holzman p (på tre låtar). Insp i New York 18–20 juli 2009.

Ornette Coleman upphör aldrig att överraska. Ända sen plattdebuten i slutet av 50-talet har han ruskat om jazzvärlden med sin högst egna uppfattning om hur jazzmusik skall låta. Han övergav den gängse modellen för ackordbaserad jazzimprovisation och med en rad banbrytande plattor som Something else och This is our music introducerade han sitt ”harmolodic system”, ett slags modalt friformkoncept. Detta kom att bli grunden till Colemans musik antingen den så småningom tog sig uttryck i symfonisk frijazz med London Symphony Orchestra på plattan Skies of America eller i elektrisk punkfunk med bandet Prime Time.

Diskussionens vågor gick i början av Colemans karriär bitvis höga, ingen kunde ju undgå att på olika sätt beröras av hans musik. Hans altsaxton och hans högst personliga fraseringar kan man inte ta fel på och i dag ifrågasätter väl ingen i jazzmusik insatt lyssnare Ornette Colemans storhet, även om det finns både dalar och toppar i hans breda skivutgivning. Coleman är idag 84 år och det är numera glest mellan hans framträdanden både på skiva och i konsertsammanhang. Senaste avtrycket på skiva gjorde han 2006 med Pulitzer Price-belönade Sound grammar och därefter 2011 som gäst i ett spår på Sonny Rollins Road Shows vol 2. Med Sonnymoon for two firar de båda saxgiganterna på ett storartat sätt Rollins 80-årsdag.

När nu amerikanska och musikerägda skivbolaget System Dialing Records helt överraskande släpper en skiva med Ornette Coleman får detta naturligtvis anses vara en händelse värd all uppmärksamhet. Bakom detta skivbolag ligger ett par för mig helt okända jazzmusiker, trumpetaren Jordan McLean och slagverkaren Amir Ziv. McLean råkade stöta på Coleman backstage i samband med en föreställning av musikalen Fela i New York 2008. McLean var Felas associate musical director och han spelade också trumpet i afrobeatgruppen Antibalas som stod för musiken. I detta sammanhang bjöd nu Ornette Coleman in McLean till sitt hem för att diskutera musik och för att jamma. Här anslöt sig också Amir Ziv och pianisten Adam Holzman, som tillsammans med Jordan McLean utgjorde electronicagruppen Droid. Det blev fler möten som så småningom resulterade i att man spelade in de nu föreliggande tolv spåren som utgör plattan New Vocabulary.

Skivan har ingen puls i egentlig mening och jag saknar en drivande bas av något slag. I dess ställe lägger Amir Ziv ibland ut en mäktig rytmmatta med återkommande slagverksattacker som på ett bra sätt genomgående stagar upp musiken. Gruppens båda blåsare bjuder på spridda skurar av korta, bara antydningar, till teman. Jordan McLeans insatser på electronica och trumpet kunde med fördel varit både tydligare och pushigare. Jag har hört McLean och hans grupp Droid på skiva och han kan låta som Miles Davis på Bitches brew. Det gör han nu inte här vilket jag tycker är synd. Ornette åstadkommer inget nytt, alltså ingen ny vokabulär alls. Vi får höra en rad fragment av hans favoritfraser, löpningar upp och ner, landande ingenstans. Vart har Ornettes fina sånger tagit vägen? Adam Holzman, en gång med Miles, spelar också han korta och ofullständiga teman, flera vackra ackord däremot i de tre nummer där han medverkar. Jag vill inte vara orättvis men jag har följt Ornette under femtio år och glatts åt nästan alla de sammanhang som jag har hört honom i, om inte alla gånger omedelbart så i efterhand. Jag tror faktiskt att dessa inspelningar aldrig var menade att ges ut på skiva. Dess slumpartade tillkomst och frånvaron av en producents hårda nypor tyder på det. Ornette har under alla år varit min husgud och jag hoppas därför att jag får anledning att omvärdera också detta hans senaste projekt. Just nu känner jag mig bara besviken.

Stig Linderoth

(Recenserad i OJ #1/2015)

KARL 2000 Karl 2000

Karl2000

Recenserad i OJ 6-13

Läs mer: KARL 2000 Karl 2000

HILDE HEFTE Shorts stories

HildeHefteShortStories

Recenserad i OJ 6-13

Läs mer: HILDE HEFTE Shorts stories

Annonser