panorama-annons ny

Här återger vi över 600 av de skivrecensioner som varit publicerade i OJ de senaste åren. Recensionerna läggs ut kontinuerligt, med början efter tidningens utgivningsdatum. 

Lista i alfabetisk ordning

Lista i kronologisk ordning (senaste först)

David Torn: Only sky

 

 

 

 

 

 

 

David Torn
Only sky

ECM 2433 / Naxos / Tid: 76 min.
David Torn g sounds elektrisk oud. Insp i New York februari 2014.

På sin hemsidawww.davidtorn.net – skriver David Torn att inte betraktar sig själv som en gitarrist i traditionell mening då han ofta ”misshandlar” sina gitarrer i sitt sökande och skapande av komplexa ljudlandskap fyllda av motsättningar, spänningar, atmosfäriska klanger och gränstänjande sinnesstämningar. Och Torns musik har alltid låtit egen och varit fylld av experimentlusta, tekniska utmaningar och mestadels levt sitt eget liv i de sammanhang han vistats. Några senare exempel där Torns egensinne fått blomma ut är samarbetet med altsaxofonisten Tim Berne på skivan Prezens (ECM 2007) och på David Bowies senaste utgåva The next day (Columbia 2013) där Torns drivande gitarrspel får stort utrymme.

Only sky är ett soloprojekt där Torn i ensamt majestät skapar fascinerande, suggestiva soundscapes fyllda av kontraster och subtiliteter. Samtliga nio spår går in i varandra i en lång svit där varje stycke blir som en musikaliskt abstrakt ”landskapsmålning” där varje lyssning ger en ändrad upplevelse med nya detaljer som upptäcks, framhävs och förändrar helheten. Harmoniska stämningar blandas med sin motsats och det är ofta något i ljudbildernas lager som skaver eller är skevt. Torn använder sig mycket av distade gitarrer, elektroniska manipuleringar blandat med samplingar och det hackar och knastrar frekvent. Men samtidigt finns det melodiska slingor som vävs in och återkommer, ibland i fragmenterad form. Dock är de yttre ramverken sällan stabila vilket ger en oförutsägbarhet och spänning som utmanar. David Torn är en musikalisk fritänkare och brobyggare med fötter både i jazz och experimentell rockmusik där han har skapat intressanta hybrider genom åren. Så botanisera gärna i hans rikhaltiga diskografi där skivorna nämnda ovan kan vara en bra början.

Ulf Thelander

Klas Lindquist: The Song is you

 

 

 

 

 

 

 

Klas Lindquist
The Song is you

(Do Records DMRCD 029/Plugged Records, tid 65 min).
Klas Lindquist as cl, Erik Söderlind g, Svante Söderqvist b, Jesper Kviberg dr. Inspelad i Stockholm 19–20 januari 2015.

På sin nya cd, som innehåller tolv melodier varav nio är gamla bekanta, demonstrerar Klas Lindquist ett fint och mycket spänstigt spel på sin altsaxofon. Han har en måttlig aggressivitet i attacken. Därtill en attraktiv följd av toner sammanförda till ett intressant melodiskt sammanhang.

Utöver den kommentaren kan konstateras att altsaxspelet har mer nerv än vad klarinettspelet har. Swingvänner som tar del av den här musiken behöver inte riskera att gå vilse i lyssnandet. För man behöver varken kompass eller karta för att orientera sig. Inte heller behövs någon omfattande bruksanvisning. Musiken har den välbekanta form som mainstreamstrukturen fört med sig alltsedan andra världskrigets dagar. Säkert är den här musiken skickligare framförd än vad som brukar åstadkommas av mindre namnkunniga grupper i samma genre. Och man tar inte heller fel när man inser att det här är melodier som är omtycka för att inte säga älskade i jazzmusikaliska sammanhang överhuvud taget. Melodier som kommer att följa jazzmusiken så länge den existerar. Även då om musiken som sådan ständigt förändras på olika sätt. Både harmoniskt och melodiskt. Det här är med andra ord musik som skapar trivsel, välmåga och ett levande nynnade från åhörarna. Man behöver inte heller oroa sig för disharmonier eller andra melodistörande element.

I sammanhanget fungerar Erik Söderqvists melodiska gitarrspel alldeles utmärkt. Fint lagda ackord med rytmiska spänningar. Till detta adderar Svante Söderqvist fint ackompanjemang och sångbara solon. Slagverkaren Jesper Kviberg platsar fint även han i sammanhanget. Men om inte minnet sviker så fungerar han även utmärkt i litet mer nutida sammanhang. Så sammantaget är det här en cd som kan anbefallas alla jazzvänner med lust för melodier!
Leif Wigh

Cassandra Wilson: Coming Forth By Day

 

 

 

 

 

 

 

Cassandra Wilson
Coming Forth By Day

Legacy Recordings 88750 63622 / Sony Music / Tid: 59 min.
Cassandra Wilson voc, g, Jon Cowherd p, org, Kevin Breit g, tape loops, Robby Marshall cl, bs, ts, Martin Casey b, Thomas Wydler dr, perc, Eric Gorfain & The Section Quartet, VDP Orchestra strings, Nick Zinner, Ming Vauz g, loops, T Bone Burnett g. Insp Valley Village CA, Hollywood, USA sommaren 2014.

Den sensuella och karismatiska, nu 59-åriga Mississippisångerskan Cassandra Wilson har under sin framgångsrika karriär vandrat längs en mängd olika musikaliska vägar. När hon på nya skivan Coming Forth By Day hyllar Eleanora Fagan – alltså Billie Holiday – som skulle fyllt 100 år i år gör hon det med inlevelse, finkänslighet och vördnad.

Till sin hjälp har hon ett något oväntat och anmärkningsvärt team med producenten Nick Launey i spetsen, som samarbetat med artister långt utanför den jazziga miljön, till exempel Lou Reed och Kate Bush. Van Dyke Parks som tidigare arbetat med Beach Boys står för stråkarrangemangen. Basisten Martin P Casey och batteristen Thomas Wydler spelar vanligtvis med Nick Cave and the Bad Seeds. Dessutom gästas skivan av rockikonen, gitarristen, låtskrivaren och producenten T Bone Burnett. Med på albumet återfinns också två av Wilsons långtida medmusiker: pianisten Jon Cowherd och gitarristen Kevin Breit.

Framtoningen är mollbetonad, tät, en aning mystisk, lite primitiv men ändå modern. Wilsons röst verkar en nyans mörkare och en grad fylligare än vad vi är vana vid. Billie Holidays tröstlösa, ödesmättade Good Morning Heartache omvandlar Cassandra Wilson listigt och laddat till en låt fylld med stort vemod och vrede. Robby Marshall på klarinett och baritonsax bidrar med lysande soloinpass med inspiration från 50-talet. En gripande Strange Fruit eskalerar briljant från att sjuda långsamt till att slutligen koka upp i ett raseri. All Of Me skimrar med närmast andlig förföriskhet i lunkade bossatakt. Wilsons rökiga altstämma och smidiga frasering – som är hennes signum – passar naturligtvis perfekt in i denna inramning. Det finns egentligen bara ett riktigt lågvattenmärke på plattan: hennes version av What A Little Moonlight Can Do som hanteras helt utan övertygelse och grace. Wilson besitter en enorm tonsäkerhet och en slående sensualitet som når oanade höjder i en magisk tolkning av I’ll Be Seeing You då hon närmast viskar fram tonerna. Skivan avslutas magnifikt med Last Song (For Lester), albumets enda originalkomposition. Wilson själv har skrivit låten som en hyllning till den nära och viktiga men icke helt okomplicerade relationen mellan Billie Holiday och saxofonisten Lester Young. Det var han som gav Billie smeknamnet Lady Day.

Listan på artister som framfört låtar som gjorts kända av Billie Holiday kan göras hur lång som helst. John Coltrane, Diana Ross och Frank Sinatra är några som förtjänstfullt lyckats fånga essensen i Billies sånger; nu sällar sig även Cassandra Wilson till den digra skaran.

Patrik Sandberg

Farvel: Rök

Farvel
Rök

Jazzland recordings No 1 / Tid: 53 min.
Isabel Sörling vo, Kim Aksnes tp, Otis Sandsjö ts cl, Henrik Magnusson p, Alfred Lorinius b, Carl-Johan Groth dr. Insp i Göteborg 16-19 mars 2014.

Gruppen Farvels förra album kom för tre år sen. Musikerna i gruppen är desamma sen detta debutalbum. Som inriktning just då nämnde främst Sörling, tror jag, att hon ville att gruppen skulle söka en ”inre musik” under framtida spelningar tillsammans.

Kanske är det ett sådant inre sökande som bidragit till den nedtonade och ångestfyllda stämning som präglar både text och musik på detta nya album.  Inledningen sätter tonen för hela skivan, långdragna toner som en mistlur och sedan är det nästan genomgående rök och mörka hav och dimma som musikerna ska navigera sig igenom. Sörling har skrivit text till fem av albumets nio stycken och hon hittar intressanta poetiska beskrivningar av just inre tillstånd, ”glömd i drömsk tid”, som bara ett exempel. Annars är det flera starka ångestbilder, ”nu är jag fast i dimman” eller ”oxar har lagt sig till vila på ditt bröst”. Texterna har i första hand ett mörkt innehåll med bara ett par ljuspunkter, ”blunda ej det finns så mycket mer” och i sista raden i Svarta hål där de tunga oxarna går ut på bete! Så det finns visst hopp i alla fall, vilket kan vara skönt och veta innan man ger sig in i mörkret och dimman.

Precis som på förra albumet så spelar hela Farvel fint tillsammans. Kanske mer dragning åt fri impro än förra gången, även om mycket är tydligt strukturerat. Men det finns öppna ytor, till exempel i lekfulla Pingis. En titel som blir nästan obscent positiv mitt i all dimma. Men annars är musiken omväxlande skör och spröd och mer dramatisk som i Mörka hav med ett inledande piano- och blåsar-muller som passar väl i sammanhanget. Avslutande Katharsis är ett överraskande milt stycke med ordlös sång från Sörling och en kör. Här finns antydan till ett crescendo, men med tanke på alla återhållna känslor hade jag väntat mig något mer utlevande. Men en fin och vacker avslutning av ett intressant album blir det ändå.

Jan Strand

Andreas Hourdakis: Trio In a barn

Andreas Hourdakis Trio

In a barn

Brus & Knaster Brus 035 / Plugged / Tid: 42 min.
Andreas Hourdakis g, Martin Höper b, Ola Hultgren dr samt Daniel Karlsson org (2 nr). Insp i Vallentuna i augusti 2014.

Det finns ett påtagligt lugn och balans över gitarristen Andreas Hourdorakis debutplatta med egna trion. Titeln In a barn refererar till inspelningsplatsen, men ger också fingervisning kring sound och melodisk tematik. Det är mestadels tillbakalutat, jordbundet och mjukt, stundtals även pastoralt som i avslutande Lake. Allt material är komponerat av Hourdorakis, och han ger här prov på andra, mer lyriska spelupplägg än då jag hört honom i gruppen City Nights eller med Magnus Öström. Det börjar dock i rask marchtakt i inledande Sky nautique, ett initialt stressat, urbant stycke som efterhand glider in i en mer harmonisk, eftertänksam lunk. De breda, yviga ackorden samlas ihop och koncentreras till mer sökande och stämningsmättade klanger. Hourdrakis har ett lyriskt driv och på några spår påminner han starkt om Pat Metheny. Detta gäller exempelvis Sikoti, ett stycke som påtagligt expanderar inifrån. Både basisten Martin Höper och trumslagaren Ola Hultgren ger behövlig markkontakt, både tillåter och återför Hourdakis svävande soloutflykter beroende på vad situationen kräver. Daniel Karlsson medverkar på två spår och både vidgar och fyller ut ljudlandskapet.

Ulf Thelander

Malin Wättring 4 & 8: Glöd

 

 

 

 

 

 

 

Malin Wättring 4 & 8

Glöd

Havtorn HR020 / www.havtornrecords.com / Tid: 59 min.
Malin Wättring ss, ts, Naoko Sakata p, Anna Lund tr, Donovan von Martens b, Signe Dahlgreen ts, bcl, Isak Hedtjärn cl, bcl, Karin Veerban v, fl, Stina Larsdotter, cello. Inspelad i Göteborg den 1–2 juni 2014.

När den Göteborgsbaserade saxofonisten Malin Wättring debuterar i eget namn sker det i både kvartett- och oktettformat. En skiva var med vardera sättning, på en fint utformad dubbelvinyl där Wättring själv har målat omslaget. Musikaliskt är det en ganska vemodig jazz de presterar med kvartetten medan oktetten har mer av filmiska kvaliteter och med Karin Verbaans röst även inslag av pop och rock, om än den bottnar i jazz.

Pianisten Naoko Sakata sätter stor prägel på kvartettinspelningen. Hennes klara, tonrika och böljande klangrörelser smälter in i de ganska svävande kompositionerna, alla signerade Wättring. Wättring själv spelar både sopran- och tenorsaxofon. Hon är som bäst när hon sätter tryck i spelet. Ibland är hon dock lite för tillrättalagd, inte minst på sopranen, och flyter ut i ett ganska intetsägande sound. Överlag har hon ett tonspråk som omsluts av en inåtriktad kraft snarare än brister ut i expressionism. Glöden som albumtiteln talar om är av mer pyrande art än den glöd som kastar ifrån sig våldsamma eldsvådor. Ett exempel är låten Vildvittra, som efter sin folkloristiska Jan Johansson-aktiga inledning går över i en hymnliknande karaktär. Vad jag dock saknar är lite mer driv i Donovan von Martens kontrabas och Anna Lunds trummor, även om hon varierat använder hela trumsetet.

Oktettinspelningen bottnar i jazz men hämtar inspiration från flera andra håll. I inledningen på Slinger, skivans bästa låt, visar en ensam klarinett vägen in i ett möjligt soundtrack från ett formfast 1950- eller 1960-tal. Fina stämmor byggs upp med blåsinstrumenten och Signe Dahlgreen framför ett kraftfullt solo på tenorsaxen medan flera andra samtidigt improviserar i bakgrunden. En subtil detalj är att solona här ligger i lager snarare än bredvid varandra i ljudbilden. Effekten blir att man tvingas skärpa sinnena vid lyssning för att verkligen höra Wättrings sopran och Isak Hedtjärns uttrycksfulla klarinett. Utan att låten för den skull känns splittrad hinner även Naoko Sakata med ett vackert och stillsamt duoparti med cellisten Stina Larsdotter.

När sedan Karin Veerban sjunger ”Tiden har stått stilla nu, alldeles för länge” i låten intevillintevillinte är det omöjligt att inte tänka på Wättrings ord i omslagstexten. Hur denna skiva kom till under en bearbetningsprocess av de sexuella övergrepp hon utsattes för som barn (av förövare utanför familjen). Hur musiken hjälper henne att hitta tillbaka till kreativitet och en positiv väg i livet. Hennes mod att berätta om detta är stort och imponerande. Och i sin musik lyckas hon dessutom bli personlig men inte privat.

Magnus Nygren

(Publicerad i OJ nr2/2015)

Mark Masters Ensemble: Ellington Saxophone Encounters

 

 

 

 

 

 

 

 

Mark Masters Ensemble

Ellington Saxophone Encounters

Capri Records / www.caprirecords.com / Tid: 68 min.
Mark Masters arr cond, Gary Smulyan bars, Peter Christlieb ts, Don Shelton s cl, Gary Foster as, Gene Cipriano s, Bill Cunliffe p, Tom Warrington b, Joe LaBarbera dr. Inspelad 15 januari 2012.

Mark Masters Ensemble har i decennier producerat skivor med speciell projektinriktning för var och en av dem. I OJ nr 3/2014 recenserade jag ett av många exempel på projekt som hyllar enskilda musiker, i det fallet Dewey Redman som själv deltog i repetitionerna, men i sista stund ersattes av Oliver Lake då Redman hastigt avled innan inspelningen kom till stånd. Här är i stället ett av många andra exempel på hur Masters hyllar en avliden kompositör, i detta fall Duke Ellington. Man kan också se det som en hyllning till Ellingtons legendariska saxofonister. Ett tredje betraktelsesätt är att se det som en hyllning till det kollektiva spelet i Ellingtons saxsektion. Detta markeras av att Masters skippat brasset och helt koncentrerat sig på en saxsektion. Masters har ingen fast ensemble utan rekryterar musiker som passar in i det projekt som är aktuellt, varför denna skivas besättning inte har stora likheter med den skiva som tillägnades Dewey Redman.

Flera av Ellingtons saxofonister var ju förgrundsfigurer under långa tider, såsom Johnny Hodges, Paul Gonsalves och Harry Carney. En förgrundsfigur under kortare tid var Ben Webster. Duke skrev ju ofta musik avsedd att passa just dessa solister. Ibland kunde de delta i själva komponerandet (som Johnny Hodges i Jeep’s blues). De kompositioner Masters valt hör inte till de mest spelade, exempelvis förekommer ingenting skrivet av radarduon Ellington-Strayhorn. Främsta bekantingen är väl Rockin’ in rhythm med sina jumpiga saxofonstämmor. Som hyllning till Ellington blir det annars lite tunt utan brass, men nöjer man sig med att avsikten varit en tribut till Ellingtons saxsektion, så duger skivan bra. Den som auktoritativt bär upp merparten av soloinsatserna är Gary Smulvan (barytonsax), i andra hand också Peter Christlieb (tenorsax). Det är mera oklart bland övriga träblåsare vem som spelar vad och albumtexten ger ingen bra vägledning, men på altsax kan Gary Foster undantagsvis urskiljas, liksom Don Shelton på klarinett. I Used to be Duke och andra spår i snabbare tempo får musiken en stuns, som befäster Mark Masters ställning som en av de allra främsta bland nutida amerikanska storbandsarrangörer (även om det just här bara rör sig om oktettstorlek).

P-O Larsson

Matthew Shipp Trio: To Duke

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Matthew Shipp Trio

To Duke

Rogue Art ROG 0060 / Tid: 56 min.
Matthew Shipp p, Michael Bisio b, Whit Dickey dr. Insp. 10 juni 2014, New York.

Detta är jazz som klassisk musik, spelad med den vördnad. Många har förstås spelat Ellington tidigare. Närmaste jämförelsen i det här fallet torde väl vara Thelonious Monk plays the Music of Duke Ellington. En ojämförlig skiva. Därför ska jag inte heller lägga dem bredvid varandra. I stället konstatera hur Shipp krupit in i Ellingtons musik, ibland förändrar han den, lägger till något, men flödet är jämnt, obrutet, melodiöst. Ibland är det nervöst moderniserat som Satin Doll. Här finns kanske tanken att vrida till Ellington något, men Shipp har vördsamt stannat mitt i gesten.

Han har en fin fingerkänsla. Om han stannar upp lyssnar jag, om han rusar iväg känner jag fart och rytm i hela kroppen. Det är tätt. Det behövs inga eftertankar eller funderingar, alla tre kan materialet bak- och framlänges. Deras uppgift är inte att improvisera, det är att tolka en idé som redan finns.

En klassisk pianotrio med en litet spretigt nervös trummis, som dock sköter jobbet med stor precision. Basisten Bisio är däremot ganska spännande att lyssna på i sitt klassiska upplägg. Han rör sig vigt, småsnackar hela tiden med de andra. Hans spel ger faktiskt en hel del liv åt tolkningarna. Det långa bassolot i I got it bad that ain’t good är hans stora ögonblick. Här låter han basen sjunga och nynna med en spänst som i bästa ögonblick för tankarna till trioinspelningar med Charles Mingus.

Det hela hörs fint, men kanske litet omständligt. Strävan att skapa mästerverk står ibland i vägen för mästerverket.

Thomas Millroth

Dieter Ilg: Mein Beethoven

Dieter Ilg

Mein Beethoven

Act Music 9582-2/ www.actmusic.com / Tid: 61 min.
Rainer Böhm p, Dieter Ilg b, Patrice Héral dr. Inspelad i Ludwigsburg 1–2 september 2014.

Jazz over Beethoven? Nja, inte på det sättet det skulle ha varit om den här cd-plattan gjorts under boogie-woogieepoken. Nu är det istället vackert utförd musik med påtaglig swingkänsla och fin rytmik. Basisten Dieter Iigs trio utför verkligen fina och personliga tolkningar av en rad av Beethovens välkända tonskapelser. Man kan kanske irritera sig över tilltaget att göra något annat av Beethovens teman än de var avsedda för. Men inom populärmusikens ramar har man under hela förra århundradet använt sig av den klassiska konstmusikens skilda teman. Även så inom jazzmusiken där bland annat basisten John Kirby ofta använde sig av en stort antal klassiker. Om man får känna av innehållet i det Dieter Ilg utför så är han nog inte ute för att svänga till Beethoven. Istället är hans tolkningar nog att betrakta som en hyllning av en av de stora kompositörerna. Hur som helst är musiken på skivan är ytterst hörbar.

Leif Wigh

Henry Butler

cover art

Henry Butler – Steven Bernstein and the Hot Nine

Viper’s drag

Impulse!/ Universal / tid: 51 min.

Steven Bernstein tp, Curtis Fowkles tb, Doug Wieselman cl, Peter Apfelbaum, Michael Blake, Erik Lawrence s, Charlie Burnham vi, Henry Butler p vo, Matthew Munisteri g, Reginald Veal b, Herlin Riley dr. Okänt inspelningsdatum.

Att döma av några utländska recensioner av den här cd-skivan tycks det finnas ett behov av den här typen av tolkningar av äldre jazzmusik. Märkligt nog! Butler och Bernstein blev bekanta vid utförandet av musiken till Robert Altmans film Kansas City.

Sedan dess har de av och till spelat tillsammans och på senare år har de haft en hel del engagemang med the Hot Nine. Henry Butler, blind sedan födseln, har ett förflutet i New Orleans och spelar i dess pianistiska tradition.

Melodierna som används i produkten är i flesta fall klassiker från 1920-talet med bland andra Jelly Roll Morton som upphovsman. I några nummer sjunger Henry Butler och det borde han låta bli. För sällan har Morton’s Buddy Boldens blues behandlats sångligt sämre. Jämmer och elände. Upplägget i stort är annars detsamma oavsett melodititel med hårt tryck på andra respektive fjärde taktslagen. Även om nu arrangemangen skiljer sig från originalen så önskar man helhjärtat att dessa melodier kunde få vila i frid i sina ursprungliga mästerliga utgåvor. Lyssna till dem istället.

Leif Wigh

Herb Geller & Roberto Magris Trio

 

 

 

 

 

 

 

Herb Geller & Roberto Magris Trio

An evening with – Live in Europe 2009

JMood Records JM-012 / www.jmrecords.com / Tid: 56 min.
Herb Geller as, Roberto Magris p, Nikola Matosic b, Enzo Carpentieri dr. Insp live vid Novi Sad Jazz Festival, Serbien 19 nov 2009 (spår 1-9), live Porgy & Bess Jazzclub Wien, 6 dec 2009 (spår 10-11)

Det vilar något både positivt och sympatiskt över den här skivan. Redan innan första spåret tonat ut vill jag höra mer. Inledande och för mig okända och vackra After you, who skrev Cole Porter 1932 för musikalen Gay divorce, som inom parentes sagt också innehöll det mera kända örhänget Night & Day. Herb Geller gör det här stycket till ett slow latin-nummer med precis lagom vibrato på alten och man påminns nu förstås om Gellers västkustsbakgrund. Johnny Mandel tillägnade nästa låt Al Cohn och döpte den lite vitsigt till El Cajon (en populär semesterort i Södra Kalifornien). El Cajon har också en latin-touch men med lite mer uppskruvat tempo än föregående nummer. Att Geller gillar låten märks tydligt i hans improvisationer, både rytmiken och harmoniken stöttar Geller på ett förträffligt sätt. Vi hör en påtagligt glad Herb Geller!

Herb Gellers saxofonistkollega Benny Carter skrev nästa sång, Lonely Woman. Det finns ytterligare två Lonely Woman har jag nu fått lära mig, Horace Silver skrev en och Ornette Coleman en, den senare förmodligen den mest kända. Ornette skrev f ö Lorraine tillägnad Herb Gellers första fru. Annars hade nog Herb Geller inte särskilt mycket till övers för free jazz, det kan man ana om man läser lite mellan raderna i intervjuer med Geller. Själv gillar jag bäst Ornette Colemans Lonely woman och kan tycka att det skulle varit kul att få höra Herb Geller spela också denna.

The red door har Zoot Sims som upphovsman och här hörs Geller som jag inbillar mig att han hade låtit på tenorsax, en riktig swinger, nästan en Sims!

Billy Strayhorn har skrivit en lång rad mer eller mindre kända låtar, oftast väldigt bra. Här kommer två, Orson och Upper Manhattan Medical Group. Båda tycker jag är tråkiga och ingen av musikerna här lyckas egentligen göra något av dom. Ett Geller-original är Celebrating Bird som förstås har bebop-prägel men som också för tankarna till Benny Carter och Sonny Criss. Mera swing däremot låter det om 9:20 Special, ur Count Basies notmapp och skriven av Earle Warren. Massor av jazzlåtar kommer ur The Great American Songbook och många har i sin tur hämtats ur film- och musikalrepertoaren. Som till exempel If I were a bell, från Frank Loessers Guys & dolls. Miles Davis gjorde denna pålitliga dänga odödlig och nu lägger Herb Geller sin version till den långa raden av inspelningar av Bell som finns att tillgå i dag. Herb Geller solar här inspirerat och så också Roberto Magris. Skivans två avslutande låtar, Jimmy Rowles The Peacocks och Sondheims Pretty Woman spelades in på jazzklubben Porgy & Bess i Wien ett par veckor efter de nio övriga som gjordes vid en jazzfestival i Serbien. Allt under perioden 19 november till 6 december 2009. Av allt att döma är detta det sista som spelades in med Herb Geller innan han avled i Hamburg december 2013, 85 år gammal.

Stig Linderoth

Gustav Lundgren Trio - Bertheleville

Gustav Lundgren Trio

 Bertheléville

(Lundgren Music LMCD012 / Plugged / Speltid 60 min.)
Gustav Lundgren g, Martin Widlund g, Andreas Unge b. Inspelad i Bertheléville 8-9 juli 2014.

Django Reinhards magnifikt romantiska musik har satt sina spår i den franska kulturen. Hoppas bara romerna får nytta av det! Nu tolkar Gustav Lundgrens trio mästarens musik med turné och skiva. Trions Django-sound framkallar ett helt underbart stuk på låtarna, som till exempel Tom Waits Take it with me. Likaså får My dear country av Norah Jones en tilltalande lyskraft. Gustav Lundgren har signerat nästan hälften av låtarna och Django blott tvenne. Dessutom finns kompositioner av Axel Stordahl, Victor Young, Harry Warren med flera omsorgsfullt marinerat i trions Django-sound, vilket ger en variationsrik kompott. Nu går jag och trånar efter LP-versionen. För att citera en gammal känd reklamslogen: ”Endast det bästa är gott nog!”.

Lasse Seger

Thomas Jäderlund Amazing Trio - Plays Jazz

 

 

 

 

 

 

 

Thomas Jäderlund Amazing Trio

Plays Jazz

(Country & Eastern CD CE 29 / www.countryandeastern.se / Tid: 50 min.)
Sir Thomas Jäderlund ss, as; Peter Janson b; Göran Kroon dr. Insp. i Schildknechtteatern, Artisten, Göteborg 2013.

Denna skiva tillägnas två av den moderna jazzens mest betydelsefulla nyskapare: Ornette Coleman och Charles Mingus, som här presenteras med fyra kompositioner var. Thomas Jäderlund Amazing Trio är en helgjuten musikalisk-organisk enhet som tar sig an dessa moderna klassiker på ett kreativt och variationsrikt sätt, som också lämnar ett stort utrymme för att uttrycka något personligt med musiken. Det man påminns av när man hör denna skiva är hur fina och omisskännliga melodier som de båda herrarna skrev, som här bärs fram av Jäderlund med lätthet och elegans.

Det avskalade trioformatet passar den här musiken, i synnerhet i Colemans låtar, som ju själv brukade spela i det här formatet, bland annat i den legendariska trion med David Izenzon och Charles Moffett. Mingus föredrog ofta att arbeta med större grupper. Att spela på trio öppnar naturligtvis upp för möjligheter, men ställer samtidigt stora krav på musikerna.

Jäderlund växlar mellan altsax och den mindre sopransaxen som kallas för sopranino. Han är en mycket duktig och frisinnad saxofonist och improvisatör, som kan spela såväl straight jazz i traditionen som frimusik. På den här skivan verkar han inte ha några begränsningar. Colemans låtar får kanske, av naturliga skäl, en friare inramning än Mingus.

Peter Janson är sedan länge en av våra främsta och mest lyhörda basister, idealisk för den här musiken. Göran Kroon är en trumslagare med stor uppfattningsförmåga, som aktivt tar del i musikens alla skeenden. För varje genomlyssning växer musiken och det blir uppenbart att det är just så här man ska ”tradera” traditionen. Det intressanta är att man både vill höra mer av Thomas Jäderlund Amazing Trio och samtidigt gå tillbaka till originalinspelningarna.

Låtarna skrevs för mer än 50 år sedan, men musiken är så fräsch att den mycket väl skulle kunna varit skriven idag. När jazz är som allra bäst är den ju nuets musik. Colemans och Mingus musik har fått nytt liv och man vill, som sagt, gärna höra mer av denna ”fantastiska” trio.

Roger Bergner

(Publicerad i OJ nr1 2015)

Merit Hemmingson - Hommage to Jan

 

 

 

 

 

 

 

 

Merit Hemmingson 

Hommage to Jan

(Fireegg FECD 8 / Border / Tid: 37 min)

Merit Hemmingson hammond B3, röst, Johan Lindström pedal steel, Ola Hultgren dr, perc, röst, Tobias Fröberg röst, prod. Insp Indie King, Viklan, Gotland 2014.

Merit Hemmingson, 74 år fyllda i augusti ifjol, inledde sitt musikerliv på dragspel som fyraåring i Gärdsta i Jämtland där hon växte upp. Hon spelade jazz i orkestrar redan som femtonåring och flyttade till Stockholm för att spela mer jazz på Nalen. Hon for till USA, gick på jazzinstitutionen Birdland, hängde med Miles Davis band och kom hem med egna kvintetten Merit H and Her Girl Stars – fyra kvinnliga musiker från New York. Läs en charmig intervju med Hemmingson från denna period i OJ nr 2 1963. Sedan, runt 1965, upptäckte Merit Hemmingson Hammond B3:an, elorgeln som kom att bli hennes instrument. Hon blev riksbekant efter att varit en av de absolut första att blanda svenska folkmelodier med jazz och pop med sina tre guldplattor på EMI Columbia, Huvva! – svensk folkmusik på beat (1971), Trollskog, mer folkmusik på beat (1972) och Bergtagen (1973).

Rötterna har Hemmingson dock alltid haft i jazzen. Idén till sitt nya album Hommage till Jan fick hon från tv-filmen Trollkarlen som handlar om den i förtid bortgångne jazzpianisten och kompositören Jan Johansson (1931–1968). Hemmingson och Johansson rörde sig i angränsande musikercirklar på 1960-talet, men de lärde aldrig känna varandra. Hemmingson har alltid inspirerats och följt Johanssons musik och 2012 tilldelades hon dessutom Jan Johanssons årliga stipendium.

Nu, dryga femtio år efter utgivningen av Jan Johanssons album Jazz på svenska, presenterar alltså Merit sitt senaste alster Hommage till Jan ihop med Ola Hultgren på trummor och Johan Lindström på lapsteelgitarr. Denna hyllning andas typiskt nordiskt vemod, det mollbetonade är tydligt framträdande, likaså Hemmingsons rötter i Jämtland och Hälsingland. När man lyssnat genom skivan ett par gånger står det klart att Hemmingson helt utgått från de låtar av Jan Johansson som hon kan göra något nytt och harmoniskt av. Personliga, sökande och omsorgsfulla, folkmelodiska hammondtoner står i god kontrast till trumslagaren Hultgrens raka, nästan rockorienterade groove.

Efter en något trevande inledning med kapellmästaren Hemmingson och Hultgren på duo växer skivan avsevärt när Johan Lindström ansluter med sin steelgitarr. Han lyckas både binda samman och expandera trions helhetsbild samtidigt som han ger materialet en ny och annorlunda lyster. Lindströms obundna spelstil står i nödvändig kontrast till Hemmingsons ofta medvetet släpiga tajmning och långsamma återhållsamhet. Associationerna går inte direkt till Jan Johanssons underfundiga musik, de är inte direkt hörbara, utan det är mer i själva ingången och attityden till Johanssons låtskatt som sambandet kan anas. På Visa från Utanmyra framförs exempelvis melodin förtjänstfullt av hummande, ordlösa körer medan Polska från Medelpad och Bandura broderas i en 60-talsdoftande, psykedelisk folkproggdräkt i Hemmingsons arrangemang.

Kort och gott är Hommage to Jan en stämningsfull, lika delar anrik som vidsynt tribut till mästarnas mästare, herr Jan Johansson. Producenten och sångaren Tobias Fröberg förtjänar också att nämnas i sammanhanget för sitt gedigna arbete med produktionen.

Patrik Sandberg

(Från OJ nr 1 2015J

Teresa Indebetou Band: Present

 

 

 

 

 

 

 

Teresa Indebetou Band

Present

(Imogena Records IGCD 211 / Speltid: 40 min.)
Teresa Indebetou p, Jenny Kristoffersson b, Martina Almgren dr. Insp i Göteborg 19-20 februari 2014.

Det behövdes inte mer än en genomlyssning av Present för att få mig såld. Pianisten Teresa Indebetou och hennes trio bjuder på 40 minuter generös och högst närvarande jazzmusik. Allt skrivet av Indebetou och fördelat på åtta spår som jag egentligen mera vill uppfatta som ett enda stycke av improvisationer. Jag hör influenser från tidig Chick Corea, Gary Burton och Keith Jarrett. Men också Horace Silver och Art Blakey bidrar med rytmer och harmonier från hardbop-eran typ Maiden voyage och Watermelon man. Teresa Indebetou och medspelarna Jenny Kristoffersson på bas och Martina Almgren på trummor spelar så bra, kompetent och ärlig jazzmusik man bara kan begära. Här hittar jag inget bästa spår, allt är lika bra och jag vill bara höra mer.

STIG LINDEROTH

Lars Jansson Trio: Everything I Love

 

 

 

 

 

 

 

Lars Jansson Trio feat. Ove Ingemarsson

Everything I Love

(Spice Of Life SOL SV-0030 / Japan import / Tid 67 min.)

Lars Jansson p, celesta, Paul Svanberg dr, Thomas Fonnersbaek b, Ove Ingemarsson ts. Insp. 27 Sept 2013, Nilento Studio, Göteborg

Örebroaren Lars Jansson är vad man skulle kalla det kompletta paketet: jazzprofessor, pedagog, makalös kompositör och bandledare, fyndig arrangör och en av landets absolut främsta pianister – bekväm i alla ramar från trio till stor ensemble. Jansson spelade tidigt med jazzens fanbärare i Göteborg som Conny Sjökvist, Gunnar Lindgren och Gilbert Holmström i gruppen Mount Everest. Med sin egen trio har han nått stor internationell uppmärksamhet och skördat stora framgångar, kanske framför allt i Japan där han ofta turnerar. I Lars Jansson Trio spelar sedan flera år tillbaka förutom kapellmästaren själv Janssons son Paul Svanberg på trummor och danske Thomas Fonnesbæk på bas.

På senaste plattan Everything I Love, inspelad på japanska skivbolaget Spice Of Life, gästas trion av tenorsaxofonisten Ove Ingemarsson (Bohuslän BB, Hawk On Flight). Jansson står som ensam kompositör på flertalet av albumets elva spår, Ingemarsson har bidragit med två kompositioner och två jazzstandards är signerade Cole Porter och Arthur Schwartz. Kvartetten framför en svängig, lyrisk, infallsrik, balanserad, romantisk jazz som ofta lockar till eftertänksamhet och meditation. Det är en virtuos, helgjuten, samspelt kvartett som tillsammans skiner oerhört starkt: Lika delar intimt laddat och sublimt i absolut toppklass.

Jansson osvikliga öra för en härlig refräng gör sig omedelbart gällande i inledande intima It Worked. Ingemarsson eldar upp anrättningen något med sin Michael Brecker- och Chris Potter-aktiga tonfrasering på sin tenorsax. Majestetisk är han i sin egen komposition och albumets mest hörvärda nummer, jazzvalsen The Little Waltz. Dock är det i det finstilta som det mest spännande på albumet sker, som så ofta förr när det gäller herr Jansson, i det reflekterande som är något mer än bara musiken. Det filosofiska uttrycket ger ett mervärde och en viktig poetisk nerv åt allt som spelas så det kan upplevas lika fantasifullt som konkret musikaliskt.

Patrik Sandberg

(Publicerad i OJ 1/2015)

Labfield: Bucket of songs

 

 

 

 

 

 

 

Labfield

Bucket of songs

(Hubro 2543 / www.hubromusic.com / Tid: 38 min.)

David Stackenäs g, Ingar Zach perc, Giuseppi Ielasi g, electronics, Mariam Wallentin. Inspelad i Stockholm i oktober 2009 och i Madrid mars 2011 och januari 2013. Sången inspelad i Berlin i juli 2013.

Vad som tidigare var en duo med den svenske gitarristen David Stackenäs och den norske slagverkaren Ingar Zach har här blivit en trio med den italienske gitarristen och elektronisten Giuseppi Ielasi. På några spår även en kvartett när den eftertraktade Mariam Wallentin är med på improviserad sång. På denna gruppens tredje skiva mynnar den improviserade musiken ut i en skiftande flora, från små fina experimentella bagateller till sånger med återkommande melodier.

Den mörka koncentrerade stämningen bryts då och då upp av David Stackenäs gitarr som plockar toner med hans karaktäristiska fingerspel. Ska man prata genre befinner sig de flesta låtarna i ett välfyllt musikaliskt ingenmansland. Det improviserade utförandet på gitarrer har drag av americana, slagverken ger förnimmelser av indiska ragor med sin vibrerande och utdragna karaktär och elektroniken växlar mellan strödda punktinsatser och hållna klanger. Med Bucket of songs går Labfield ändå in i en mer rock- och poporienterad musik, inte minst på låten Members crossed med Mariam Wallentin på sång. Men hon kommer mer till sin rätt på de två andra låtarna hon sjunger, på den långsamt utdragna och stämningsfulla Last passacaglia och på Page 55 där hon mörkt sjunger om ben, kött, luft och fukt.

Ingar Zach sätter som vanligt prägel. I början av förra decenniet utvecklad han ett mycket horisontellt sätt att spela sina slagverk. Ur skinn och metall spred sig långa vibrerande klanger, långt borta från den vanligtvis rytmbaserade rollen som slagverkare brukar ta på sig. På Bucket of songs nyttjar han båda delarna på ett lyckat sätt, möjligen för att hitta ett mer rock-influerat sound. 

Magnus Nygren

Farmers By Nature

 

Farmers by nature

Love and ghosts

(Aum Fidelity 089/090 (2cd) / Forsyte /ltid: 69+64 min.)

Gerald Cleaver d, William Parker b, Craig Taborn p. Insp i Marseille 27 juni 2011 och Besançon 28 juni 2011.

Med Love and ghosts släpper trion Farmers by nature – trumslagaren Gerald Cleaver, basisten William Parker och pianisten Craig Taborn – sitt tredje album. Det är ett välformulerat album med improviserad musik som bottnar i jazz och konstmusik. Det spelades in under trions Europabesök sommaren 2011, dels i Marseille och dels på Festival Jazz et Impovisée en Franche-Comté i Besançon.

Vad som är så fascinerande är att det är en musik utan egentliga starter eller slut. Snarare handlar det om pågående flöden med långsamt förflyttade fokus, där Taborns piano har en förmåga att hamna i hörbart centrum. Men delvis är det en illusion, Parkers löpningar på kontrabasen, genomsyrade av hans djupa rytmiska skärpa, och Gerald Cleavers ihärdiga, varierade och ibland ganska aviga trumspel, är förutsättningar för att musiken fungerar så bra som den gör. Vid varje lyssning hör jag något nytt, en frasering, en rytm, en för-skjutning, ett sound som letar sig fram. Trion levererar ett gediget hantverk, och det är där gruppens storhet ligger, snarare än i att vara nyskapande.

I det stora är det de långa linjernas musik. Men där många andra går åt det energiskt högljudda hållet går Farmers by nature åt det koncentrerade och faktiskt stundtals lågmälda. William Parker inleder bland annat med ett fint sorgset bassolo med stråke på Love and ghosts medan Craig Taborn lägger väl avvägda ackord och Gerald Cleaver formar ljudliga små rörelser på trummorna. Men det tar fart och växer, när det är dags för Taborns solo rör han sig lätt i intrikata tonföljder som påminner om en Cecil Taylor utan vassa kanter. Stämning och harmonier leder ofta till konstmusikens värld. Inte minst i Comté där Taborn rituellt upprepar en rytmisk figur man svårligen värjer sig mot. Men det finns även klart jazziga inslag. Som i Massalia där Parker töjer på klangerna à la Mingus. Eller i Bisanz där pianot svävar ut i jazzharmonier och Parker pumpar i bästa ”walking bass”-stil.

Magnus Nygren

Recenserad i OJ 1-15

Jason Moran: All Rise

 

Jason Moran

All rise

(Blue Note 0602537534296/ Universal/tid 44 min)

Jason Moran p, Rhodes,Wurlitzer, MeShell NdegeOcello, Lisa E. Harris voc, Masheet Waits dr, Tarus Mateen b, Charles Haynes dr, voc, Stephen Lehman s, Josh Roseman tb, Leron Thomas tp, voc. Insp i New York, USA 2014.

Pianisten, kompositören, sångaren och orkesterledaren Fats Waller (1904–1943) var känd för att kommunicera med lyssnarna medan han framförde sina nummer. Hans låtar ansågs originella och ibland bisarra. Han var en virtuos och en entertainer på en och samma gång. En som lät sig influeras av Waller var Povel Ramel, en annan stor beundrare var Beppe Wolgers. Den amerikanska pianisten Jason Moran har också låtit sig inspirerats.

På Morans nya album på Blue Note, All rise – a joyful elegy for Fats Waller, hyllas den färgglade legenden genom att låtarna förnyas, stöps om och ges en ny, fräsch, modern dräkt. Till sin hjälp på de tolv mycket variationsrika nytolkningarna har Moran-trion The Bandwagon med basisten Tarus Mateen, trummisen Nasheet Waits samt elbasisten, kompositören och sångaren MeShell NdegeOcello. Den sistnämnda har varit delaktig i arrangemangen och är också en av skivans producenter, tillsammans med Don Was. Utmaningen för Moran och NdegeOcello har varit att bryta Wallers musik på ett sätt som gör den mer levande och nutida. Wallers låtskatt är en perfekt grogrund för Morans idéer: en bullrande och effektiv blandning av blues, jazz och soul. Musiken är rastlös, i ständig rörelse.

Det är uppenbart att Moran trivs i NdegeOcellos sällskap och låter idéerna flöda fritt. NdegeOcellos roll som sångare är också en viktig komponent i helhetsbilden. Hon väcker en gripande, emotionell tvetydighet med sin beslöjade, varma stämma då hon spänt nästan viskar fram sången, pendlande mellan swing-jazz och neo-soul i nummer som Ain’t misbehavin’ och Ain’t nobody’s business. Flera instrumentala spår, såsom Lulu’s back in town, är av mer ”traditionell” art samtidigt som de bryts genom det kubistiska musikaliska språket som kännetecknar produktionen.

All rise myllrar av godbitar. På mästerliga solopianostycket Handful of keys utgår Morans virtuosa spel från Wallers välkända pianostil stride som han skapade på 20- och 30-talet. En annan pärla är Yacht club swing vars komplexa, polyrytmiska touch stiger i intensitet till en snabb rumba som understöds läckert av Moran på rhodes och Leon Thomas på sordinerad trumpet. Sångerskan Lisa Harris bländar i en fantasifull, funky tolkning av den ikoniska Honeysuckle rose. Jitterbug waltz är nästan oigenkännlig och avantgarde-saxofonisten Steve Lehman levererar här ett medryckande, minnesvärt solo till Morans gripande piano.

Moran har redan tidigare visat sin klass i detta territorium med den häpnadsväckande uppdateringen och omarbetningen av Thelonious Monks musik på albumet Ten (Blue Note 2010). Succén fortsätter nu med denna tribut till Fats Waller.

Patrik Sandberg

Recenserad i OJ 1-15

BÉVORT 3

BÉVORT 3

Trio Temptations

Gateway music Bévort CD03 /www. gatewaymusic.dk/tid 55 minuter.

Pernille Bévort ts, ss, b cl och diverse saxtillägg, Peter Hansen b, Espen Laub von Lillienskjold dr. Insp i Köpenhamn, februari 2013.

Jag har genom åren sett, hört och imponerats av Pernille Bévort i olika storband som till exempel Ernie Wilkens Almost Big Band, Danmark Radio Big Band, Klüver’s Big Band och Beijbom/Kroner Big Band.

Nu med den pianolösa Trio Temptations exponeras en mycket tydligare bild av Pernille Bévorts musikalitet samt briljanta saxspel givetvis.

Till en färgstark och väl mättad ljudbild levererar trion med generös värme full rättvisa åt Bévorts kompositioner. Hon står för alla, utom Ballad to you som trummisen Espen Laub von Lillienskjold är pappa till.

Life is roundabout kan du lätt sjunga eller dansa till. Att lekfullt pynta med olika ”bonus”-saxofoner här och där skapar genuin grammofonmässighet, som i t ex Rabbits fairytale.

Pernille Bévort har många olika saxofoner i sin källare: tre tenorsaxar, en altsax, en sopransax, en barytonsax, basklarinett,klarinett, C-flöjt samt altflöjt. Ljuden blir även annorlunda och nyansrikare med andra

munstycken till tenorsaxen. Väl valda ”bonus”-saxofoner är pålagda efter studioinspelningen. Basisten Peter Hansen visar prov på fantasifulla infall och trummisen Espen Laub von Lillienskjold bygger stabila

broar i trion. Jag placerar skivan så att jag lätt hittar den i skivhyllan.

Lasse Seger

Annonser