Här återger vi över 600 av de skivrecensioner som varit publicerade i OJ de senaste åren. Recensionerna läggs ut kontinuerligt, med början efter tidningens utgivningsdatum. 

Lista i alfabetisk ordning

Lista i kronologisk ordning (senaste först)

Billy Cobham: Tales from the Skeleton Coast

Billy Cobham
Tales from the Skeleton Coast

Creative Multimedia Concepts / www.billycobham.com / Tid: 62 min.
Billy Cobham dr, Jean-Marie Ecay g, Carl Orr g, Carmelia Ben Nacuer keyb, Christophe Cravero org, Gary Husband p, Michael Mondesir elb, Kevin Reverand elb, Junior Gill steel-pan perc, Marco Lobo perc, Joel Almeida vo mfl Insp 2013, plats ej angiven.

Billy Cobhams diskografi är ytterst diger med ett drygt 40-tal egna utgåvor sedan debutplattan Spectrum 1970, en milstolpe i fusionjazzen som står stadigt även idag. Det senaste decenniet har Cobham påtagligt breddat sin pallett och kontinerligt blandat och integrerat olika rytmiska traditioner och stilgrepp i en personlig mix av influenser. Snabba, lätta latinska element - Cobham har sina rötter i Panama - kombineras med afrikanska baktakter och intensiva, komplexa och repetitiva indiska slagmönster. Allt infogat i en oftast melodiös fusionjazz.

Senaste plattan Tales from the Skelteon Coast är just en sådan näringsrik brygd med mycket av allt. Mäktig och matig i sound och solon, men också med lyriska ingredienser och mellanspel som skapar utrymme och kontraster. Live blir Cobhams musik alltid tyngre och mer tekniskt fokuserad, vilket inte minst var tydligt när han gästade Fasching i våras. På skiva däremot blir komplexiteten mer genomarbetad och nyanserad och lyssnandet ges därmed fler fästpunkter. Och Tales from the Skeleton Coast har många ingångar, flera spår att följa och mönster att upptäcka. Junior Gills rullande steel-pans ger en stark kolorering på de spår han medverkar. Likaså vokalisten Joel Almeidas ordlösa, rytmiska ragor i par med Cobhams slagserier i bland andra Konakol conversation blir till ett livligt samtal.

Gitarristen Jean-Marie Ecay får stort lyriskt utrymme vilket skapar luft i Cobhams täta kompositioner. Så även om Billy Cobham med åren inte tunnat ut sin auktoritet eller dämpat sin dynamiska och intensiva spelstil, så har han kontinuerligt vidgat sin spelplan och inkluderat nya förutsättningar. Tales of the Skeleton Coast är ett bra bevis på ett kontinuerligt utvecklingsarbete i en genre, fusion, som oftast pådyvlas motsatsen.

Ulf Thelander

Bernt Rosengren Quartet: Ballads

Bernt Rosengren Quartet
Ballads

PB7 027 / Tid: 60 min.
Bernt Rosengren ts, Stefan Gustafson p, Hans Backenroth b, Bengt Stark dr. Inspelad i Stockholm 27 maj 2015.

Ljudet från Bernt Rosengrens saxofon letar sig in i öronsnäckorna. En personligt ton blandad med såväl salt som sött. Tonen och det särskilda sättet att frasera och markera övergångar väcker bilder från det förgångna till liv. Bilder från Bernt Rosengrens framträdanden under åren sedan 1950-talet. Man ser honom i Seymor Österwalls orkesters saxsektion tillsammans med kolleger som var med redan i sent 1930-tal. Det inre ögonparet sorterar också fram bilder från hans vistelse i USA med ungdomsorkestern i Newport. Han framtonar även klart med Jazzklubb 57 och i många andra ytterst hörvärda sammanhang.

I våras spelade han med sin oktett klangrika arrangemang utförda med den egna pennan. Han lyckliggjorde omgivningen som oftast med dessa vackert formulerade klangkombinationer. Själv har jag dock aldrig sett och upplevt honom med dragspelet i knäet. Det lär också vara en upplevelse. Han förekommer med fint saxofonspel på många skivor med såväl svenska som utländska musiker. Visst är han en särling inom det sena nittonhundratalets musik och det nuvarande tjugohundratalet. Och inte då bara begränsat till den svenska geografin. Som synes av skivtiteln så ger han sig här i kast med melodier ur den amerikanska jazzfloran. Vid avlyssnandet kan det hända att man reflekterar över om musiken är förberedd och inövad eller om den bara kommer flytande upp ur hans inre. Ett naturligt sätt att sjunga med andra ord. Hans musikalitet är betydande och på scenen inför lyssnare har han ett slutet, måhända inåtvänt utseende. Så kanske är det så att han öppnar upp och låter sången, det musikaliska poemet, komma ur det inre?

I det här sammanhanget finns några ytterst sångbara melodier. Flera av dem är kända som uppvisningsnummer för sångartister. Men här sjungs de på ett annat vis. Litet sparsmakat och utan överdrifter men med subtila variationer över temat. Kring sig har Bernt tre musiker som han arbetat med under några år. Hans Backenroth som håller en stadig puls rakt igenom och dessutom bidrar med en rad fina solon. Stefan Gustafson sprider ett antal briljanta solopartier därtill med fina melodivariationer, lekfullt men i stunden närvarande. Bengt Stark håller vid trummorna värmen på en skön nivå och bidrar även med fint spelade solon. Förträfflig svensk jazzmusik med amerikanska melodier som grund. Musik av bästa märke.

Leif Wigh

Berger/Knutsson/Spering/Schultz: Blue Blue

 

 

 

 

 

 

 

Berger/Knutsson/Spering/Schultz
Blue Blue

Country & Eastern CE34 / Naxos / Tid: 57 min.
Jonas Knutsson saxofoner, Max Schultz g mandolin, Christian Spering b, Bengt Berger dr. Inspelad i Stockholm 14-15 maj 2015.

Trion Berger, Knutsson, Spering har efter 19 år som trio sprängt upp en lucka för en fjärde medlem och en kvartett med ett märkligt spännande egensinne har bildats. En ny tonpalett med en omfattande färgskala som resultat har därmed utvecklats. Av de tolv kompositionerna har Max Schultz skrivit hela fem, Spering och Berger tre medan Knutsson har skrivit en.

En ny attityd märks i musiken. Det kan möjligen bero på att här förekommer mer europeiskt modernistisk musik än klanger från Afrika och Asien, vilka tidigare bruka smyga sig in. Förr kunde den vara humoristiskt lekfull och roterande runt diverse axlar. Man kände till varandras egenheter. Nu känns musiken litet mer allvarligt sökande, men fortfarande odygdig i utförandet. Möjligen litet forskande i vad som kan åstadkommas efter att en rikt utrustad gitarr gjort entré.

Musiken är genomgående spänstigt utförd med en stark närvaro i tonbildandet på de olika instrumenten. Man riktigt känner blickarna musikerna emellan när de följer varandras vandringar genom improvisationerna. I flera fall skapar Max Schultz ordentliga utrymmen för sitt spel. Han har en ordentlig koll på strängarna och förstärkeriets maskineri. I titelspåret, Sperings Blue Blue lirar han ett fint, svängigt bluesigt solo. Genommusikaliskt gitarrspel. ”Beche” Berger är, som jag uppfattar det, litet mer återhållsam i sitt spel på slagverkets olika delar. Men intensiteten löper på ett inre plan och hans spel är tydligt utförd med den starka rytmiska nerv som kännetecknar hans spel överhuvud. Christian Spering har en sjungande, rytmisk ton framplockad ur basinstrumentets inre. Han är en egenartad musiker som höjer kvaliteten i alla de sammanhang där han medverkar. I ett nummer med titeln Tar Shehnai spelar han också ett sådant instrument enligt texten i konvolutet. Ett stränginstrument på vars ljudplatta ett metallhorn är påskruvat, som på en gammal trattgrammofon från förra sekelskiftet. Hornet har då givetvis en förstärkande effekt. Nere på kontinenten kan man höra gatumusiker med sådana instrument. Och de ljuder rätt kraftigt.

Jonas Knutsson växlar mellan sopran, alt och barytonsaxar. Alla lika mästerligt behandlade. Det finns en särskild intensitet i hans spel som ständigt imponerar. Barytonsaxen får ofta en robust omgång vilket resulterar i sträva, starka övertygande toner. På sopranen och alten märks litet mer av folklig klang, litet mer av den spelmanstradition han ofta bjuder på vad tonföljder beträffar. Men det finns också några alldeles unika bluessolon i det han levererar. När det gäller ”Beche” Bergers alla musikaliska infall som bjuds så är han ett unikum i modern svensk musik. Han bjuder ständigt lyssnarna på nyheter, nya bandkonstellationer och i samarbeten med musiker från många läger. 

Leif Wigh

Stockholm Jazz Orchestra: Today

 

 

 

 

 

 

 

 

Stockholm Jazz Orchestra
Today

Do Music Records DMRCD 024 / Plugged Music / Tid: 76 min.
Fredrik Norén, Karl Olandersson, Gustavo Bergalli, Magnus Broo, Nils Jansson tp, Peter Dahlgren, Bertil Strandberg, Urban Wiborg, Magnus Wiklund, Karin Hammar tb, Kristoffer Siggstedt btb, Johan Hörlén as ss fl cl, Fredrik Kronkvist as ss fl, Karl-Martin Almqvist ts fl cl, Robert Nordmark ts cl, Fredrik Lindborg bars bcl, Jukkis Uotila dr, Martin Sjöstedt b, Daniel Tilling p, Ola Bengtsson g. Insp i Stockholm, 29-30 november 2013 och 27 februari 2014.

Ett av landets bästa storband, Stockholm Jazz Orchestra under ledning av Fredrik Norén, fyller 30 och firar detta med cd:n Today. Orkestern har genom åren lockat till sig våra främsta solister, och därtill alltid samarbetat med fina arrangörer. På nya skivan är det främst bandets egna musiker som levererat material, men man har genom åren samarbetat med internationella storheter som Bob Brookmeyer, Jim McNeely och Michael Gibbs.

Stockholm Jazz Orchestra spelar modern men traditionsburen storbandsjazz i, låt oss säga, Thad Jones-Mel Lewis anda. En ny skiva väcker förväntningar – som också infrias. Det låter som vanligt påfallande bra om bandet, trots att medlemmarna knappast har möjlighet att spela tillsammans särskilt ofta. Personligen tycker jag att arrangemangen på nya skivan är intressantare än själva kompositionerna. Storbandets klangliga möjligheter utnyttjas mycket väl, men låtarna i sig tycker jag i allmänhet inte är lika vassa (Oliver Nelson borde vara det stora föredömet, någon att lära av). Bäst tycker jag om forne orkestermedlemmen Håkan Broströms Under the Surface, en effektiv låt framförd med kraft och auktoritet av bandet. Inte minst märker man här vilken tillgång den fantastiske trummisen Jukkis Uotila är; tillsammans med basisten Martin Sjöstedt ger han en enorm skjuts åt musiken.

Att välja ut någon enskild solist i detta stjärngäng är egentligen orättvist, men jag kan inte låta bli att nämna Magnus Broo - han är lika lysande i detta sammanhang som i den fria, mer experimentella jazzen. Också härligt att höra Johan Hörlén i bandet. Han är ju numera verksam i tyska WDR Big Band. I öppningsspåret levererar han ett flödande fantasirikt solo.

Jörgen Östberg

Dee Dee Bridgewater: Dee Dee’s Feathers

 

 

 

 

 

 

 

Dee Dee Bridgewater
Dee Dee’s Feathers

Okeh 888750 / Sony Music / Tid: 67 min.
Dee Dee Bridgewater voc, Irving Mayfield voc, tp, Bill Summers perc, Dr John voc och New Orleans Jazz Orchestra. Insp. i Esplanade Studios, New Orleans, Mars 2014.
 
På Dee Dee’s Feathers backas den nu 65-åriga jazzdivan Dee Dee Bridgewater upp av New Orleans Jazz Orchestra i ett projekt under ledning av trumpetaren och sångaren Irvin Mayfield. Bridgewaters magnifika röstregister spänner fortfarande långt över fyra oktaver och under det fruktbara mötet mellan Bridgewater och det klösiga storbandet får vi lyssna till coola, creole-kryddade New Orleans-klassiker, temat från tv-serien Treme men även örhängen som Duke Ellingtons Come Sunday, Hoagy Carmichaels New Orleans och Harry Connicks One Fine Thing. Bridgewater får visa fina prov på sin bländande sångteknik.

Bridgewater är ju inte direkt ovan med storbandsformatet: redan som tjugoåring i mitten av 70-talet sjöng hon med legendariska Thad Jones & Mel Lewis-orkestern och för fyra år sedan turnerade hon i ett lyckat storbandsprojekt ihop med Norrbotten Big Band. Redan på starka debuten Afro Blue från 1974 bemästrade hon avancerad kromatik, vilket gav henne kultstatus i initierade kretsar. Bridgewaters ton är distinkt, smittande och glädjefylld, utan att för den skull förlora det smärtsamma och vemodiga uttrycket. Hennes breda röstregister kommer helt till sin rätt i denna formation. Många ögonblick är minnesvärda på Dee Dee’s Feathers, som duellen med New Orleans-bördige sångaren, pianisten Dr John i en raffinerad version av Earl Kings mästerverk Big Chief och efterföljande spirituella gospelsouliga St. James Infirmary. En annan pärla är temat från Treme när Mayfield och Bridgewater scatduellerar vilt och Mayfield spelar eldig sordinerad trumpet. I det lilla formatet utan orkestern fungerar det kanske allra bäst i Irvin Mayfields egen komposition Congo Square. Här stöps rytmiken och instrumenteringen från Mardi Gras skickligt om i den indiska kulturen i ett förtroget samtal, läckert ackompanjerat endast av slagverkaren Bill Summers (Headhunters). I Mayfields gåshudframkallande, vemodiga och mollmättade ballad C'est Ici Que Je T'aime tar Bridgewater vartendra ord i texten och lindar in dem inlevelsefullt i sången. Naket och väldigt övertygande.

Dee Dee Bridgewaters fjädrar flyger i oväntade riktningar. Skivan blir en laddad hyllning till offren av orkanen Katrina och till folket och kulturen i New Orleans, tio år efter katastrofen.

Patrik Sandberg

Jakob Norgren Jazz Orchestra feat. Jonas Kullhammar: Pathfinding

 

 

 

 

 

 

 

Jakob Norgren Jazz Orchestra feat. Jonas Kullhammar
Pathfinding

Wime Records WMM 012 / Border / Tid: 43 min.
Fredrik Oscarsson Jonne Bentlöv David Ljunggren Oscar Lindblom tp flh, Mats Äleklint Michael Rörby Johan Åström Klas Eriksson tb, Peter Fredman Lina Lövstrand as, Jonas Kullhammar Kai Sundquist Christian Herluf Pedersen ts, Jakob Norgren bs, Mathias Lundquist p, Lars Ekman b, Isak Andersson dr. Inspelad i Stockholm 6 – 7 mars 2014.

Jakob Norgren är en rutinerad storbandsmusiker och har tidigare utgivit tre album med Big Band Splash. För hans egen jazzorkester är det däremot debut och musiken är helt och hållet komponerad och arrangerad av Jakob Norgren själv. Och det kan genast sägas att det är välmodulerade tonskapelser som kommer till tals. Bandet är välrepeterat och sprider fina klanger kring sig. Dessutom är solisterna av yppersta klass och spelar inspirerat, vitalt och i hög grad övertygat. Särskilt namngivne Jonas Kullhammar uttrycker ett stort antal solopartier av hög klass. I hans speciella avsnitt i de olika kompositionerna hörs påverkan av några av de stora föregångarna på instrumentet. I några avsnitt förmärks även hur han tagit intryck av den särskilda Texastraditionen. Mycket fint! Långa fina slingor av tilltalande karaktär med välbyggda följder av vackra toner.
Tenorsaxofonisten Kai Sundquist spelar ett övertygande klarinettsolo med en rad fina stackatofraser i melodin Parade.

Altsaxofonisten Peter Fredman utför ett personligt flöde av toner i ett fint hållet solo i Serendipity. Den ständigt övertygande Mats Äleklint är en klar tillgång med musikaliska äventyrligheter på sitt, föreställer man sig, svårhanterliga instrument. Trumpetarna Jonne Bentlöv och Oscar Lindblom bidrar också med intressanta solopartier. Därtill gläds man åt Lars Ekmans stadiga basspel. Musiken är till sin helhet dagsaktuell men det finns avgränsade delar som för tankarna till toner som en gång sammanfördes till melodier under mellankrigstiden. Orkesterklangen varieras fint genom att flera musiker dubblerar på andra instrument. Detta är en bra cd med intressant musik som borde locka till avlyssning.

Leif Wigh

Erik Söderlind: In the moment

 

 

 

 

 

 

 

Erik Söderlind
In the moment

Diesel Music C-49 / Playground / Tid: 52 min.
Erik Söderlind el g, g, Dan Berglund b, Calle Bagge p, Chris Montgomery dr, Eric Alexander ts, Lisa Nilsson v, Svante Thuresson v, Pål Svenre mellotron, Martin Höper b. Inspelad i Atlantis Studio december 2014.

Erik Söderling serverar en bukett njutbar Wes Montgomery-inspirerad gitarrmusik tillsammans med välkända svenska jazzmusiker. Han har själv skrivet all musik, och allt går som på räls. Trenne gästartister dyker upp: Lisa Nilsson, Eric Alexander och Svante Thuresson, vilket ger skivan otvivelaktigt ett lyft.

Lisa Nilsson, som gjort texten till den mycket vackra I händerna på livet, borde kanske fått större utrymme på skivan. Detsamma gäller för Svante Thuresson med endast Stockholm i april samt för tenoristen Eric Alexander som står för angenäma solon i The gardener. Men man kan inte få allt som man önskar, jag gillar ändå skivan. Erik Söderlinds briljanta gitarrspel, Calle Bagges utsökta piano samt Dan Berglunds följsamma bas. När sista låten In the moment tonat ut, spelar jag med nöje denna pärla till skiva igen!

Lasse Seger

Sisters of Invention: Navigating

 

 

 

 

 

 

 

Sisters of Invention
Navigating

Oh Yeah Records OYR005 / Border / www.ohyeahrecords.com / Tid: 36 min.
Karolina Almgren sax, b, v, fl, Malin Almgren, d, p, v, perc. Gäst: Jonas Kullhammar ts. Insp i Svenska Grammofonstudion, Göteborg 2015.

I jazz- och improvisationsvärlden känns det ofta onödigt att genrebestämma musiken. Men Navigating får mig ändå att fundera över om det här är jazzig pop, eller poppig jazz. Kanske måste man ibland ge en snävare beteckning än bara ”improvisationsmusik” för att kunna välja vilken ingång man vill ha och utefter det kunna ställa rätt krav på musiken. För beroende på vilken genre det är, lyssnar man ju efter olika saker. Jag tror att det många letar efter när man lyssnar på musik med improvisatoriska element är; det oväntade, det vilda och det organiska. Och hittar man inte det, upplever man skivan som platt eller slätstruken. Men om man vänder på det: så positivt överraskad man skulle kunna bli över hur intressant och varierad popmusik kan vara!

Jag väljer att se Navigating som en jazzig popskiva. Det är åtta jättebra poplåtar och Karolina och Malin Almgren är två svängiga, idérika och kreativa musiker. Efter några lyssningar är det lätt att sjunga med i låtarna: melodierna är catchy, men också originella, oväntade och gärna med intrikat rytmik. Jag tycker ofta att Karolina Almgrens lysande saxofon gestaltar detta bättre än sången och önskar att den hade fått lite mer plats. Det är något väldigt brainstormigt över de svenska texterna, som att orden rinner ur munnen utan radbryningar, komman och censureringar. Det påminner om Håkan Hellström, som kanske är den i Sverige som bäst representerar det sångideal där man, utan värdering, ”sjunger utan respekt för sången”. Mer konkret skulle det kunna innebära att man till skillnad från de andra instrumenten i mindre grad förhåller sig till rytm och dynamik. För mig är det ett okontrollerat sound som gör att jag hela tiden oroar mig för om rösten ska hålla eller inte. Men kanske är det just den spänningen och skörheten som man tilltalas av, om man är en person som gillar Håkan och Håkan-idealet. Spåren med engelsk text når bättre fram till mig, som medryckande Then you came along och fina My love. Där är sången mer en naturlig och sammansmält del av ljudbilden.

Jonas Kullhammar gör två trevliga insatser men inget som direkt ändrar helhetsintrycket av skivan, jag tycker Sisters of Invention navigerar bra på egen hand.

Anna Berglund

Miles Davis At Newport – The bootleg series vol. 4

 

 

 

 

 

 

 

Miles Davis
At Newport – The bootleg series vol. 4

Columbia Legacy 88875081952 / Tid: 296 min.
Cd1, 1–4: Miles Davis tp, Zoot Sims ts, Gerry Mulligan bars, Thelonious Monk p, Percy Heath b, Connie Cay tr. Insp. 17 juli 1955, Newport Jazz Festival, Newport.
5–11: Miles Davis tp, Cannonball Adderley as, John Coltrane ts, Bill Evans p, Paul Chambers b, Jimmy Cobb tr. Insp. 3 juli 1958, Newport Jazz Festival.
Cd2: Miles Davis tp, Wayne Shorter ts, Herbie Hancock p, Ron Carter b, Tony Williams tr. Insp. 4 juli 1966 och 2 juli 1967, Newport Jazz Festival.
Cd3, 1–3: Miles Davis tp, Chick Corea el-p, Dave Holland b. Jack DeJohnette tr. Insp. 5 juli 1969, Newport Jazz Festival.
4-9: Miles Davis tp, organ, Dave Liebman ss, ts, fl, Pete Cosey, Reggie Lucas g, Michael Henderson el-b, Al Foster tr, James Mtume Forman perk. Insp. 1 nov. 1973 Berlin Philharmonie, Berlin.
10: Miles Davis tp, orgel, Sam Morrison ts, Pete Cosey, Reggie Lucas g, Michael Henderson el-b, Al Foster tr, James Mtume Forman perk. Insp.  1 juli 1975, Avery fisher Hall, NYC.
Cd4:Miles Davis tp, Gary Bartz as, ss, Keith Jarrett el-p, orgel, Michael Henderson el-b. Ndugu Leon Chancler tr, Don Alias, James Mtume Forman perk. Insp. 22 okt. 1971 Neue Stadthalle, Dietikon, Schweiz.

I annonserna för det här albumet påstås att det inkluderar ”nästan fyra timmar med tidigare outgivet material”. Det är en ganska grov överdrift: Musiken på cd1 har funnits i flera tidigare utgivna versioner. På festivalen 1955 medverkar Miles oannonserat i en jamgrupp och hans version av Round about midnight blev stort uppmärksammad och har beskrivits som den händelse som fick Columbia att kontraktera honom, och som var starten på den snabba karriär vilket ledde till Miles stjärnstatus. 

Inspelningen från festivalen 1958 med sextetten (Miles, Coltrane, Cannonball, Evans, Chambers, Cobb) har Columbia själv tidigare släppt på åtminstone tre olika album. Så där ryker en dryg timme av ”unreleased material”. De tre första spåren på cd3 (24 minuter) uppger Columbia själv i albumtexten att de finns på skivan Miles Davis: Bitches Brew Live, utgiven 2011 i serien Columbia/Legacy. Konserten från Schweiz på cd4, som presenteras som Newport Festival In Europe, fanns redan 1990 på en dubbel-cd på italienska skivmärket Discurios med ett troligen mer rättmätigt anspråk på epitetet bootleg än vad Columbia kan hävda. Discurios två skivor innehåller drygt 20 minuter mer musik än i Columbias nu aktuella album. Att drygt 2 tim 45 min av de utlovade 4 timmarna outgivet material redan funnits tillgängligt har man alltså missat eller helt enkelt mörkat. Att Columbia mjölkar oss Milesnördar med sina återutgivningar är ingen nyhet och rekordet ligger väl på alla utgåvor av Kind of Blue. Det är en krämarattityd som rimmar illa med bolagets devota hyllningar i till artisten i marknadsföringen.

Det som är nytt är upptagningarna från Newport 1966 och 1967 med kvintetten Miles, Wayne Shorter, Herbie Hancock, Ron Carter och Tony Williams. De håller hög kvalitet. 1966 gjordes endast en studioinspelning med kvintetten (Miles Smiles) och livekonserten från Newport tre månader tidigare presenterar bandet i en mycket mer energisk fas där soloinsatserna imponerar med sin intensitet. Det beror troligen på att repertoaren består av välbekant material som Gingerbread Boy, All Blues, Stella by Starlight och Seven Steps to Heaven. Den sistnämnda låten är enda gången den här konstellationen spelar den låten och de väljer ett mycket snabbt tempo. Ron Carters komposition, RJ, är en annan överraskning som spelades in året innan och vars tema Miles även nu överlåter åt Wayne Shorter att presentera. Året efter är bandet tillbaka på Newportfestivalens scen. Här är repertoaren än mer välkänd och man inleder också denna konsert med blues: Gingerbread Boy och Footprints. Tony Williams roll som katalysator är en avgörande faktor för bandets intensiva output. Denna urladdning följs av ’Round Midnight vilket, med tanke på den ovan nämnda historien från 1955, bör ha varit av speciell betydelse för Miles.  Det är också den låt som funnits längst av alla i Miles repertoar. Han inleder med en abstrakt version av den välkända introduktionen och temat spelas i fritt tempo med kongenialt ackompanjemang av Hancock där även Carters basspel är mycket okonventionellt. Shorter följer som solist och tempot dubbleras. Konserten avslutas med So What i racertempo och som vanligt sätter Miles en abrupt punkt med sin signatur The Theme. Det här upplägget finns på många av de inspelningar som gjordes under kvintettens turné i Europa hösten samma år.

Cd3 inleds med en festivalkonsert från 1969 med en unik konstellation som spelar musik från Bitches Brew. Energin är så hög att det tar ett tag innan jag uppfattar att de bara är fyra musiker på scen: Miles, Chick Corea, Dave Holland och Jack DeJohnette. Trumspelet är påfallande intensivt och driver på de övriga till imponerande insatser. Plattans återstående 40 minuter presenterar en konsert från Berlin 1975. Här har Miles samlat det band som blir det sista reguljära innan han fysiskt och psykiskt kollapsar i ett sammanbrott som håller honom inaktiv under fem år. Dave Liebman spelar sax och två gitarrister, Pete Cosey och Reggie Lucas, skapar tillsammans med elbasisten Michael Hendersson och två slagverkare en mycket tät ljudvägg som Miles elförstärkta trumpet sticker hål i med spretiga tonstötar. Typiskt är också de hål i ljudmassan som uppstår då Miles slår av bandet och låter en solist under några sekunder bli ensam kvar. Till skillnad från de tidigare utgivna dubbelalbumen Pangaea och Agharta, inspelade live i Japan i februari 1975, är Miles i mycket bättre kondition här vilket blir tydligt i spår 8 där han faktiskt leder skeendet med kraftfulla insatser på trumpeten. Musiken är dock för det mesta tung och massiv och blir tröttsam i längden.

Bandet på cd4, inspelat 1971 i Schweiz, är en modifierad upplaga av den konstellation som kan höras på albumen Miles Live Evil från 1970. Kvar finns nyckelpersoner som Keith Jarrett på elektriska klaviaturer, saxofonisten Gary Bartz och basisten Michael Henderson. DeJohnette är ersatt av Leon Chandler och perkussionisterna Don Alias och James Mtume Forman har ersatt Airto Moreira. Under hösten turnérade bandet och inspelningar finns från ett tiotal europeiska städer (inklusive Uppsala) så från denna sejour finns troligen material för åtskilliga potentiella bootlegutgåvor. Miles leder bandet med auktoritet och initierar korta teman och sätter tempo och tonalitet med sin elförstärkta trumpet som också är kopplad till en wha-wha-pedal. Musiken framförs i långa sjok och basen har oftast en ostinatofunktion med Miles, Bartz och Jarrett som solister över enkla modala strukturer. Musiken når sällan upp till den intensitet som kännetecknade bandets tidigare upplaga men samspelet mellan Miles och Jarrett är intressant. 

Kvalitén på konserterna från 1966 och 1967 hade motiverat en separat utgåva. Nu får man en hel del annat, som kanske många Milesfans redan har, på köpet bara för att man valt begreppet Newport Jazz Festival som en minsta gemensam nämnare och tema för samlingen.

Ulf Adåker

Svend Asmussen: Embraceable

 

 

 

 

 

 

 

Svend Asmussen
Embraceable

Storyville 101 4296 / Tid: 72 min
Svend Asmussen fiol, Georges Arvanitas p, Patrice Caratini b, Charles Saudrais dr. Inspelad i ”Le Petit Opportun” i Paris 4 september 1985.

Vid tolv års ålder (1928) spelade Svend Asmussen Singin’ in the rain på Harbour Fishermen’s Festival i Hornbaek på norra Själland. 24 år före Gene Kelly dansade i den legendariska filmen.

Just Singin’ in the rain inleder denna magnifika skiva som jag omfamnar med kärlek. Svend Asmussen och Georges Arvanitas trio bjuder på en blandad bukett lysande, svängig jazz av hetaste sort. Inspelningen har legat 30 år hemma hos mästaren och kom ut lagom till hans 99-årsdag i februari 2015. Jag fäster mig vid att Olle Adolphsons Trubbel finns med på skivan och kunde höras när konserten sändes 1985 i fransk radio (hoppas Olle Adolphson fick veta det). Tillsammans med Frédéric Chopins Prelude i C-Minor bygger Svend Asmussen broar mellan jazz, visa och klassisk musik. Av medmusikanterna är Georges Arvanitas outstanding vid sitt piano, men även basisten Patrice Caratini och trummisen Charles Saudrais vitaminiserar musiken. När jag hört Mercer Ellingtons Things ain’t what they used to be måste jag ta en paus i lyssnandet, därför att fiolen trollbinder mig fullständigt med sin gnistrande tonmosaik! I Embraceable you är fiolen i ensamt majestät virtuost pratande, skrattande och gråtande. Sin vana trogen knyter Svend Asmussen ihop säcken med June night, som blivit hans signatur.

Asmussen är verkligen i toppform och berättar att denna skiva är den enda i hela sin karriär som han verkligen gillar att lyssna på. Jag tror naturligtvis på vad han säger!

Lasse Seger

Keith Jarrett: Creation

 

 

 

 

 

 

 

Keith Jarrett
Creation

ECM 2450 / Tid: 72 min.
Keith Jarrett piano. Insp. i Toronto, Tokyo, Paris och Rom maj–juli 2014.

Jarrett har själv producerat den här cd:n som består av nio stycken valda från inspelningar under en konsertturné förra året. Materialet är redigerat så att inga som helst publikreaktioner hörs. Tanken bakom projektet verkar ha varit att i efterhand sammanställa en ”konsert” med, får man förmoda, ett optimalt innehåll utan transportsträckor eller mindre angeläget material.

I Jarretts solokonserter tycker jag man kan se en utveckling som över tid går från stora sammanhängande sjok till mer uppdelade och strukturerade former. Jämför till exempel solokonserterna The Köln Concert (1973) och Bremen/Lausanne (1975) med Paris/London Testament (2008) och Rio (2011). De tidiga konserterna var mäktiga upplevelser där själva formens dynamik var fascinerande, men kunde bli lite tålamodsprövande när han fastnade i långa partier med ostinatofigurer eller gospelrytmik. Slutresultatet blev dock något man upplevde som omväxlande med musik som drog mot olika stilar men hölls ihop av Jarretts virtuosa spelsätt.

Albumet Testaments tre cd innehåller sammanlag 25 spår där det längsta stycket är under 14 minuter och det kortaste knappt 4 min. På Rios 15 spår är det längsta 8:40 min. Det är fråga om absolut lysande pianospel och improvisationer på mycket hög och intressant nivå. Styckena verkar medvetet varierade till karaktär, rytm och tempo och lyssnaren utsätts för stimulerande variationer och överraskningar.  
Creation innehåller nio spår, samtliga runt sju åtta minuter, karaktäriserade av ett återhållet lugn. Eftertänksam musik med mer associationer till klassisk postromantisk pianomusik än alla de andra traditioner Jarrett laborerat i. Det är långsamt och lugnt, oftast utan tydlig puls men ibland, som i Part II, med en envist upprepad rytmik som kan påminna om vissa av Erik Saties mer tålamodsprövande stycken. Det finns en melodisk karaktär i Part III som för mig utgör skivans höjdpunkt. Huvudintrycket är dock att den konsert Jarrett sammanställt på Creation blir för anspråksfull och känslomässigt likriktad för att riktigt engagera.
Eftersom jag så sällan blivit besviken på en ny Jarrettskiva sökte jag referenser på nätet och läste med förvåning en recensent som hör influenser från Rodrigo’s Concierto de Aranjuez i Part IV och finner likheter med Jobims Águas de marco i avslutningen på Part VI. Part VII och VIII blir en intensiv upptäcktsfärd in i ogenomträngliga abstraktioner medan Part IX utgår, men ändå snabbt avviker, från standarlåten I fall in love too easily. Han finner mer än nog av tillfällen till ren lycka för att motivera de högsta lovord för skivan som tar lyssnarna med på en fantasins resa in i det okända, guidad av en ”let’s just say it and be done with it, supreme genius.”  
Är det inte riktigt klokt hur man kan uppleva musik så olika?

Ulf Adåker

Maria Schneider Orchestra: The Thompson Fields

Maria Schneider Orchestra
The Thompson Fields

ArtistShare AS 0137 / www.artistshare.com / Tid: 77 min.
MS, cond, comp , arr, Tony Kadleck, Greg Gisbert, Augie Haas, Mike Rodriguez, tp, flh, Keith O’Quinn, Ryan Keberle, Marshall Gilkes, tb, George Flynn, b-tb, Steve Wilson, as, ss, cl, fl, alto-fl, Dave Pietro, as, ss, cl, fl, alto-fl, b-fl, picc, Rich Perry, ts, Donny McCaslin, ts, cl, fl, Scott Robinson, brs, cl, b-cl, alto-cl, Gary Versace, acc, lage Lund, g, Frank Kimbrough, p, Jay Anderson, Clarence Penn, dm, Rogerio Boccato, perc.
 
Det finns knappast någon stor ensemble inom jazzen i dag som har en så förfinad orkesterkultur som Maria Schneider Orchestra. Med kultur menar jag musikernas och kapellmästarens/komponistens indbördes intima förståelse för varandras förmåga och visioner, både de gemensamma och de individuella, och den gemensamma uppfattningen om orkesterns överordnade klangideal samt av det nästan cykliskt organiska element i dess rytmiska framdrift. Schneiders orkester är i det hänseendet, om än helt olik dessa, på nivå med Ellington och Basies berömda orkestrar från 1950- och 60-talen.

Just detta demonstreras om och om igen på denna utgivning, den första på åtta år från Schneider och hennes orkester. Musiken brusar fram i en harmonisk och strukturell rikedom vars textur och frapperande kontrapunkt både lever sitt eget liv och omringar livfullt och utmanar de många förnäma solistiska inslagen.
I motsättning till tidigare utgivningar bjuder dessa åtta nya titlar inte på så många markanta melodiska linjer, men på ett förunderligt vis kompenserar orkesterspelet denna avsaknad. Schneider skriver sällan längre passager för enskilda sektioner. De flesta bjuder på en insats från alla sektioner, ofta i överraskande kombinationer, men man måste här ändå framhäva orkesterns basungrupp. Schneider skriver med en ohörd virtuositet och djärvhet (arvet från Bob Brookmeyer) till basungruppen som spelar med en wagnersk fyllighet som ger orkestern en närmast symfonisk volym. I det hela taget har orkesterns fundament en oerhörd kraft: basbasunisten George Flynn, barytonsaxofonisten Scott Robinson och basisten Jay Anderson utgör, trots att de är i ständig och uttrycksfull rörelse, en grund som är helt unik inom orkesterjazzen. 

Som många gånger förr är Schneider i sina stycken tydligt inspirerad av sin barndom (ute på kanten av den ändlösa prärien i Minnesota) och av mer specifika naturupplevelser från faunan eller ornitologin. Hennes ibland väldigt direkta, nästan oskyldiga sätt att besjunga den både vilda och den kultiverade delen av amerikansk natur kan vid en snabb blick vara besläktad med Aaron Coplands så kallade ”vernacular music”, men via sin suveräna instrumenteringskonst och jazzuttryckets inbyggda energi och dynamik samt solisternas förmåga skapar hon i denne lyssnares öron en mera attraktiv och engagerande tonkonst än sin orättvist förkättrade landsman.

I cd:ns mycket vackert utförda booklet ger Schneider så utförliga beskrivningar av sin inspiration att vi inte behöver tvivla om var vi befinner oss i de enskilda numren, nära de stora vidderna, på toppen av en kornsilo, på jakt efter sällsynta fågelarter hos nördiga konservatorer eller på nattvandring i naturen med en ficklampa (som i Ted Koosers dikt). En sådan detaljrikedom i de skrivna beskrivningarna kan vara lite generande för den som gärna vill undgå att uppfatta Schneiders stycken som programmusik som ju inte alltid är välkommen inom jazzen. Oavsett om man motstår frestelsen att fördjupa sig i bookleten – och det är verkligen svårt – och gör sig sina egna bilder från musiken får man utöver det praktfulla orkesterspelet även solisternas exkursioner till att supplera bildskapandet.

Här – bland mycket annat - glädjer denna lyssnare sig speciellt över trumpetaren Greg Gisberts både kraftfulla och graciösa dans i luften som fjäril i ”The Monarch Nand the Milkwood”, Scott Robinsons graciöst varma alt-klarinett i ”Walking by Flashlight”, Rich Perrys snodda, Warne Marsh-aktigt fabulerande i ”Home” (en hyllning till George Wein), Donny McCaslins praktfulla storskaliga ekspressionism i ”Arbiters of Evolution” samt det osentimentalt drömmande sätt som ackordeonspelaren Gary Versace, nu helt integrerad i orkestern och inte bara ett exotiskt element på sidlinjen, hyllar den framlidna trumpetaren, brasspedagogen och tidigare medlem i orkestern, Laurie Frink, i ”A Potter’s Song”.

”Walking by Flashlight” fanns med på Schneiders fyra gånger Grammy-belönade udgivning från 2012, ”Winter Morning Walks”, med sinfonietta och sopranen Dawn Upshaw, men ”The Thompson Fields” är hennes första jazzmanifest på åtta år. Det har varit värt att vänta på.

Peter H. Larsen

Gush: The march

 

 

 

 

 

 

Gush
The march

Konvoj Records KOR 005 / www.konvojrecords.com / Tid: 52 min.
Mats Gustafsson ss, ts; Sten Sandell p, vo; Raymond Strid dr, perc.
Insp. live på Frim/Syd, Inter Arts Center i Malmö 11 maj 2013.

Denna skiva spelades in live i Malmö i maj 2013 då gruppen firade 25-års jubileum under en Europaturné. Gush spelar europeisk friformmusik, en genre som växte fram i slutet av 60-talet, där England var ett viktigt föregångsland med musiker som Derek Bailey, Tony Oxley, Evan Parker och John Stevens. Denna musik är å ena sidan sprungen ur en konstmusikalisk tradition, med rötter i 1900-talets avantgarde och experimentella musik och å andra sidan ur jazzen och det lyhörda sätt på vilket en kreativ jazzmusiker kan improvisera.

Gush har genom åren framträtt sporadiskt och varje tillfälle att få höra trion live har för mig varit en verklig högtidsstund. Av alla de grupper och sammanhang som Mats Gustafsson ingår i, har Gush tillhört en av favoriterna. Det är också med dessa musiker, Sten Sandell och Raymond Strid, som den fria improvisationsmusiken i Sverige nått erkännande över hela världen. Med The march inräknad har trion spelat in totalt åtta skivor. Man har tidigare också bjudit in andra musiker, som slagverkaren Sven-Åke Johansson och violinisten Philipp Wachsmann till trion.

Detta är stundens musik. Ett intimt och intuitivt musicerande, där allt kan hända och där endast några grundstrukturer är bestämda på förhand. En kollektiv musik av musiker som har förmågan att kunna lyssna, känna in och veta vad som precis passar att göra i varje givet ögonblick. En musikalisk organisk kropp, lika sammanhållen och koncentrerad i de svaga partierna som i de mest ljudstarka. En musik som kanske inte är helt lätt att ta till sig för den som är ovan, men för den är som tillräckligt öppensinnad och som dessutom är en god lyssnare, är detta något av det absolut bästa man få höra inom denna speciella tradition av improviserad musik.

Roger Bergner

Nuaia: Belong to the moon

 

 

 

 

 

 

 

Nuaia
Belong to the moon

BoogiePost Recordings BPCD019 / Plugged / Tid: 36 min.
Sofie Norling v, live-electronics, Mika Forsling g, perc, spinet, synt, live-electronics, Michala Østergaard-Nielsen d, perc, Albin Johansson p (en låt), Jonne Bentlöv tpt (en låt). Insp på olika platser i Danmark och Sverige, 2015.

Att lyssna på Belong to the moon är att kliva in i en trettiosex minuter lång ny värld. Det är en jämförelsevis kort skiva där de flesta spåren är runt tre och en halv minut. Vilket gör mig glad, det är befriande med improvisationsmusik som inte är fast i den traditionella uppbyggnaden ”tema, jättelångt solo, tema”. Trion Nuaias andra skiva är inte särskilt traditionell i någon mening. Ibland är det jazzigt, oftare poppigt, stundtals nästan punkigt och det mest utstickande spåret There is no love är mer likt pumpande dancehall. Flera av låtarna doftar 90-tal, skivans andra spår Don't Know Where to Turn får mig att tänka på de första The Cardigans-skivorna. Ganska mörk pop, som man ändå vill sjunga med i.

Det kan vara svårt att urskilja vem som gör vad i Nuaias häftiga ljudvärldar. Klart är att danska slagverkaren Michala Østergaard-Nielsen är en ovanligt idérik, experimentell och svängig musiker. Multiinstrumentalisten Mika Forsling spelar förutom elgitarr, syntgitarr, syntar, spinett och live-elektronik också mbira och så kallad hank drum. De två sistnämnda med mjuka, klara klanger ger musiken en väldigt distinkt karaktär, utan att ta över. Men framförallt är det Sofie Norlings röst och texter som gör Nuaias musik till något utöver det vanliga. Hon sjunger så vackert att jag får ont i hjärtat. Utan krusiduller, nästan enligt ett vis-ideal som får mig att tänka på Monica Z. Samtidigt otroligt kontrollerat, med ett fräscht sound som skulle göra vilken soulsångare som helst avundsjuk.

Texterna är både kryptiska och rakt på, och ofta undrande. Titelspåret Belong to the moon är ett långsamt nervkittlande bygge till den poetiska frågan Could I belong to the moon? Mer avväpnande är när Sofie Norling på det tredje spåret både desperat och uppgivet oktaverar Where is your heart in this? Trots att det är det äldsta knepet i boken är det otroligt effektfullt och jag får gåshud för ungefär tjugonde gången. Oavsett om texterna är självbiografiska eller inte känns de som en inbjudan till Norlings inre. Det är något jag ofta letar efter i musik: känslan av att man för ett ögonblick får kika in i en liten del av en annan människas liv. För mig är den upplevelsen, att man delar något med någon man inte känner eller ens har träffat, en av de mest fantastiska sakerna med musik. Jag är väldigt förtjust i den ärliga och vackra halvtimmeslånga värld som Belong to the moon bjuder in mig till.

Anna Berglund

Diana Krall: Wallflower

 

 

 

 

 

 

 

Diana Krall
Wallflower

Verve 0602537866854 / Universal / Tid: 45 min.
Diana Krall v, p, Christian McBride, Dennis Crouch, Nathan East b, Ramon Stagnaro, Michael Thompson, Dean Parks, Blake Mills g, David Foster, William Ross, Chris Walden arr, Graham Nash, Bryan Adams, Timothy B. Schmit v, David Foster k, Jochem van der Saag synt, Karriem Riggins, Jim Keltner d, Stephen Stills g, v, Michael Bublé. Insp i Verve Studios, Santa Monica, 2014.

Jag har alltid gillat Diana Krall, för trots att hennes musikaliska uttryck och val av repertoar ofta stämmer med hur hon poserar i vräkiga balklänningar på divaner i bookleten, så har jag upplevt att hon alltid gör det med glimten i ögat. Det är kommersiellt och lite glättigt, men det har känts som att hon gör musik som hon gillar och hon verkar ha kul. På sin fjortonde skiva Wallflower känns hon dock bara trött. Låtarna är sövande lika, de går i ungefär samma tempo och gärna i moll.

Första spåret är en långsam version av The Mamas and The Papas California Dreamin'. Oavsett om man gillar originalet eller inte, är den obarmhärtigt sliten och jag vet inte om det är modigt eller bara dumt att försöka göra en värdig cover. Tyvärr låter Kralls version som en karaokebakgrund med autotunead sång. Tredje spåret Superstar är visserligen inbäddad i lyxiga stråkar men när Krall sjunger ”Baby. Baby. Oh Baby, I love you. I really do” kan ingen vacker cello i världen rädda låten från att bli banal och nästan fånig. Varken bandet eller Krall svänger och hennes röst som brukar vara hes, kaxig och uttrycksfull är mest viskande och loj. Flera av låtarna låter som påkostad filmmusik till ett amerikanskt relationsdrama från nittiotalet. Det är daterat, platt och det känns inte som att Krall riktigt menar vad hon sjunger. Inte förrän i titelspåret, Bob Dylans Wallflower, ett av få spår där hon själv spelar piano, blir det någon slags nerv i musiken.

Det är just på de mer poppiga låtarna i country-stil Wallflower fungerar bäst. Småputtriga I Can't Tell You Why påminner om Norah Jones, men utan feelgood-känslan. Det är också den första låten där Krall tar i en smula mer och för en sekund hör man hur hennes röst ju kan låta: sträv och väldigt egen. Feels Like Home är också en av de bättre låtarna på skivan, även denna mer av en country-låt. Det är överraskande hur bra Krall och Bryan Adams låter tillsammans. Skivans andra duett med Jamie Cullum är Alone Again (Naturally) och den tar mig direkt tillbaka till nittiotals-filmen där paret nu gjort slut och vandrar på regniga New York-gator. De flesta låtar rör sig i den här såsiga världen: Elton Johns I'm Not In Love är så seg att jag halvvägs genom låten överväger att byta till nästa. Skivans bästa låt tycker jag är avslutningsspåret Don't Dream It's Over där Vince Mendoza har gjort det enda arrangemanget på skivan som är intressant och energiskt. Här passar Kralls lite pratiga, slappa röst och soundet påminner mer om en äldre Joni Mitchell-skiva än Diana Kralls favoritballader från åttio- och nittiotalet.

Anna Berglund

David Torn: Only sky

 

 

 

 

 

 

 

David Torn
Only sky

ECM 2433 / Naxos / Tid: 76 min.
David Torn g sounds elektrisk oud. Insp i New York februari 2014.

På sin hemsidawww.davidtorn.net – skriver David Torn att inte betraktar sig själv som en gitarrist i traditionell mening då han ofta ”misshandlar” sina gitarrer i sitt sökande och skapande av komplexa ljudlandskap fyllda av motsättningar, spänningar, atmosfäriska klanger och gränstänjande sinnesstämningar. Och Torns musik har alltid låtit egen och varit fylld av experimentlusta, tekniska utmaningar och mestadels levt sitt eget liv i de sammanhang han vistats. Några senare exempel där Torns egensinne fått blomma ut är samarbetet med altsaxofonisten Tim Berne på skivan Prezens (ECM 2007) och på David Bowies senaste utgåva The next day (Columbia 2013) där Torns drivande gitarrspel får stort utrymme.

Only sky är ett soloprojekt där Torn i ensamt majestät skapar fascinerande, suggestiva soundscapes fyllda av kontraster och subtiliteter. Samtliga nio spår går in i varandra i en lång svit där varje stycke blir som en musikaliskt abstrakt ”landskapsmålning” där varje lyssning ger en ändrad upplevelse med nya detaljer som upptäcks, framhävs och förändrar helheten. Harmoniska stämningar blandas med sin motsats och det är ofta något i ljudbildernas lager som skaver eller är skevt. Torn använder sig mycket av distade gitarrer, elektroniska manipuleringar blandat med samplingar och det hackar och knastrar frekvent. Men samtidigt finns det melodiska slingor som vävs in och återkommer, ibland i fragmenterad form. Dock är de yttre ramverken sällan stabila vilket ger en oförutsägbarhet och spänning som utmanar. David Torn är en musikalisk fritänkare och brobyggare med fötter både i jazz och experimentell rockmusik där han har skapat intressanta hybrider genom åren. Så botanisera gärna i hans rikhaltiga diskografi där skivorna nämnda ovan kan vara en bra början.

Ulf Thelander

Klas Lindquist: The Song is you

 

 

 

 

 

 

 

Klas Lindquist
The Song is you

(Do Records DMRCD 029/Plugged Records, tid 65 min).
Klas Lindquist as cl, Erik Söderlind g, Svante Söderqvist b, Jesper Kviberg dr. Inspelad i Stockholm 19–20 januari 2015.

På sin nya cd, som innehåller tolv melodier varav nio är gamla bekanta, demonstrerar Klas Lindquist ett fint och mycket spänstigt spel på sin altsaxofon. Han har en måttlig aggressivitet i attacken. Därtill en attraktiv följd av toner sammanförda till ett intressant melodiskt sammanhang.

Utöver den kommentaren kan konstateras att altsaxspelet har mer nerv än vad klarinettspelet har. Swingvänner som tar del av den här musiken behöver inte riskera att gå vilse i lyssnandet. För man behöver varken kompass eller karta för att orientera sig. Inte heller behövs någon omfattande bruksanvisning. Musiken har den välbekanta form som mainstreamstrukturen fört med sig alltsedan andra världskrigets dagar. Säkert är den här musiken skickligare framförd än vad som brukar åstadkommas av mindre namnkunniga grupper i samma genre. Och man tar inte heller fel när man inser att det här är melodier som är omtycka för att inte säga älskade i jazzmusikaliska sammanhang överhuvud taget. Melodier som kommer att följa jazzmusiken så länge den existerar. Även då om musiken som sådan ständigt förändras på olika sätt. Både harmoniskt och melodiskt. Det här är med andra ord musik som skapar trivsel, välmåga och ett levande nynnade från åhörarna. Man behöver inte heller oroa sig för disharmonier eller andra melodistörande element.

I sammanhanget fungerar Erik Söderqvists melodiska gitarrspel alldeles utmärkt. Fint lagda ackord med rytmiska spänningar. Till detta adderar Svante Söderqvist fint ackompanjemang och sångbara solon. Slagverkaren Jesper Kviberg platsar fint även han i sammanhanget. Men om inte minnet sviker så fungerar han även utmärkt i litet mer nutida sammanhang. Så sammantaget är det här en cd som kan anbefallas alla jazzvänner med lust för melodier!
Leif Wigh

Cassandra Wilson: Coming Forth By Day

 

 

 

 

 

 

 

Cassandra Wilson
Coming Forth By Day

Legacy Recordings 88750 63622 / Sony Music / Tid: 59 min.
Cassandra Wilson voc, g, Jon Cowherd p, org, Kevin Breit g, tape loops, Robby Marshall cl, bs, ts, Martin Casey b, Thomas Wydler dr, perc, Eric Gorfain & The Section Quartet, VDP Orchestra strings, Nick Zinner, Ming Vauz g, loops, T Bone Burnett g. Insp Valley Village CA, Hollywood, USA sommaren 2014.

Den sensuella och karismatiska, nu 59-åriga Mississippisångerskan Cassandra Wilson har under sin framgångsrika karriär vandrat längs en mängd olika musikaliska vägar. När hon på nya skivan Coming Forth By Day hyllar Eleanora Fagan – alltså Billie Holiday – som skulle fyllt 100 år i år gör hon det med inlevelse, finkänslighet och vördnad.

Till sin hjälp har hon ett något oväntat och anmärkningsvärt team med producenten Nick Launey i spetsen, som samarbetat med artister långt utanför den jazziga miljön, till exempel Lou Reed och Kate Bush. Van Dyke Parks som tidigare arbetat med Beach Boys står för stråkarrangemangen. Basisten Martin P Casey och batteristen Thomas Wydler spelar vanligtvis med Nick Cave and the Bad Seeds. Dessutom gästas skivan av rockikonen, gitarristen, låtskrivaren och producenten T Bone Burnett. Med på albumet återfinns också två av Wilsons långtida medmusiker: pianisten Jon Cowherd och gitarristen Kevin Breit.

Framtoningen är mollbetonad, tät, en aning mystisk, lite primitiv men ändå modern. Wilsons röst verkar en nyans mörkare och en grad fylligare än vad vi är vana vid. Billie Holidays tröstlösa, ödesmättade Good Morning Heartache omvandlar Cassandra Wilson listigt och laddat till en låt fylld med stort vemod och vrede. Robby Marshall på klarinett och baritonsax bidrar med lysande soloinpass med inspiration från 50-talet. En gripande Strange Fruit eskalerar briljant från att sjuda långsamt till att slutligen koka upp i ett raseri. All Of Me skimrar med närmast andlig förföriskhet i lunkade bossatakt. Wilsons rökiga altstämma och smidiga frasering – som är hennes signum – passar naturligtvis perfekt in i denna inramning. Det finns egentligen bara ett riktigt lågvattenmärke på plattan: hennes version av What A Little Moonlight Can Do som hanteras helt utan övertygelse och grace. Wilson besitter en enorm tonsäkerhet och en slående sensualitet som når oanade höjder i en magisk tolkning av I’ll Be Seeing You då hon närmast viskar fram tonerna. Skivan avslutas magnifikt med Last Song (For Lester), albumets enda originalkomposition. Wilson själv har skrivit låten som en hyllning till den nära och viktiga men icke helt okomplicerade relationen mellan Billie Holiday och saxofonisten Lester Young. Det var han som gav Billie smeknamnet Lady Day.

Listan på artister som framfört låtar som gjorts kända av Billie Holiday kan göras hur lång som helst. John Coltrane, Diana Ross och Frank Sinatra är några som förtjänstfullt lyckats fånga essensen i Billies sånger; nu sällar sig även Cassandra Wilson till den digra skaran.

Patrik Sandberg

Farvel: Rök

Farvel
Rök

Jazzland recordings No 1 / Tid: 53 min.
Isabel Sörling vo, Kim Aksnes tp, Otis Sandsjö ts cl, Henrik Magnusson p, Alfred Lorinius b, Carl-Johan Groth dr. Insp i Göteborg 16-19 mars 2014.

Gruppen Farvels förra album kom för tre år sen. Musikerna i gruppen är desamma sen detta debutalbum. Som inriktning just då nämnde främst Sörling, tror jag, att hon ville att gruppen skulle söka en ”inre musik” under framtida spelningar tillsammans.

Kanske är det ett sådant inre sökande som bidragit till den nedtonade och ångestfyllda stämning som präglar både text och musik på detta nya album.  Inledningen sätter tonen för hela skivan, långdragna toner som en mistlur och sedan är det nästan genomgående rök och mörka hav och dimma som musikerna ska navigera sig igenom. Sörling har skrivit text till fem av albumets nio stycken och hon hittar intressanta poetiska beskrivningar av just inre tillstånd, ”glömd i drömsk tid”, som bara ett exempel. Annars är det flera starka ångestbilder, ”nu är jag fast i dimman” eller ”oxar har lagt sig till vila på ditt bröst”. Texterna har i första hand ett mörkt innehåll med bara ett par ljuspunkter, ”blunda ej det finns så mycket mer” och i sista raden i Svarta hål där de tunga oxarna går ut på bete! Så det finns visst hopp i alla fall, vilket kan vara skönt och veta innan man ger sig in i mörkret och dimman.

Precis som på förra albumet så spelar hela Farvel fint tillsammans. Kanske mer dragning åt fri impro än förra gången, även om mycket är tydligt strukturerat. Men det finns öppna ytor, till exempel i lekfulla Pingis. En titel som blir nästan obscent positiv mitt i all dimma. Men annars är musiken omväxlande skör och spröd och mer dramatisk som i Mörka hav med ett inledande piano- och blåsar-muller som passar väl i sammanhanget. Avslutande Katharsis är ett överraskande milt stycke med ordlös sång från Sörling och en kör. Här finns antydan till ett crescendo, men med tanke på alla återhållna känslor hade jag väntat mig något mer utlevande. Men en fin och vacker avslutning av ett intressant album blir det ändå.

Jan Strand

Andreas Hourdakis: Trio In a barn

Andreas Hourdakis Trio

In a barn

Brus & Knaster Brus 035 / Plugged / Tid: 42 min.
Andreas Hourdakis g, Martin Höper b, Ola Hultgren dr samt Daniel Karlsson org (2 nr). Insp i Vallentuna i augusti 2014.

Det finns ett påtagligt lugn och balans över gitarristen Andreas Hourdorakis debutplatta med egna trion. Titeln In a barn refererar till inspelningsplatsen, men ger också fingervisning kring sound och melodisk tematik. Det är mestadels tillbakalutat, jordbundet och mjukt, stundtals även pastoralt som i avslutande Lake. Allt material är komponerat av Hourdorakis, och han ger här prov på andra, mer lyriska spelupplägg än då jag hört honom i gruppen City Nights eller med Magnus Öström. Det börjar dock i rask marchtakt i inledande Sky nautique, ett initialt stressat, urbant stycke som efterhand glider in i en mer harmonisk, eftertänksam lunk. De breda, yviga ackorden samlas ihop och koncentreras till mer sökande och stämningsmättade klanger. Hourdrakis har ett lyriskt driv och på några spår påminner han starkt om Pat Metheny. Detta gäller exempelvis Sikoti, ett stycke som påtagligt expanderar inifrån. Både basisten Martin Höper och trumslagaren Ola Hultgren ger behövlig markkontakt, både tillåter och återför Hourdakis svävande soloutflykter beroende på vad situationen kräver. Daniel Karlsson medverkar på två spår och både vidgar och fyller ut ljudlandskapet.

Ulf Thelander

Annonser