På skiva

Här återger vi över 600 av de skivrecensioner som varit publicerade i OJ de senaste åren. Recensionerna läggs ut kontinuerligt, med början efter tidningens utgivningsdatum. 

Lista i alfabetisk ordning

Lista i kronologisk ordning (senaste först)

Billy Cobham: Tales from the Skeleton Coast

Billy Cobham
Tales from the Skeleton Coast

Creative Multimedia Concepts / www.billycobham.com / Tid: 62 min.
Billy Cobham dr, Jean-Marie Ecay g, Carl Orr g, Carmelia Ben Nacuer keyb, Christophe Cravero org, Gary Husband p, Michael Mondesir elb, Kevin Reverand elb, Junior Gill steel-pan perc, Marco Lobo perc, Joel Almeida vo mfl Insp 2013, plats ej angiven.

Billy Cobhams diskografi är ytterst diger med ett drygt 40-tal egna utgåvor sedan debutplattan Spectrum 1970, en milstolpe i fusionjazzen som står stadigt även idag. Det senaste decenniet har Cobham påtagligt breddat sin pallett och kontinerligt blandat och integrerat olika rytmiska traditioner och stilgrepp i en personlig mix av influenser. Snabba, lätta latinska element - Cobham har sina rötter i Panama - kombineras med afrikanska baktakter och intensiva, komplexa och repetitiva indiska slagmönster. Allt infogat i en oftast melodiös fusionjazz.

Senaste plattan Tales from the Skelteon Coast är just en sådan näringsrik brygd med mycket av allt. Mäktig och matig i sound och solon, men också med lyriska ingredienser och mellanspel som skapar utrymme och kontraster. Live blir Cobhams musik alltid tyngre och mer tekniskt fokuserad, vilket inte minst var tydligt när han gästade Fasching i våras. På skiva däremot blir komplexiteten mer genomarbetad och nyanserad och lyssnandet ges därmed fler fästpunkter. Och Tales from the Skeleton Coast har många ingångar, flera spår att följa och mönster att upptäcka. Junior Gills rullande steel-pans ger en stark kolorering på de spår han medverkar. Likaså vokalisten Joel Almeidas ordlösa, rytmiska ragor i par med Cobhams slagserier i bland andra Konakol conversation blir till ett livligt samtal.

Gitarristen Jean-Marie Ecay får stort lyriskt utrymme vilket skapar luft i Cobhams täta kompositioner. Så även om Billy Cobham med åren inte tunnat ut sin auktoritet eller dämpat sin dynamiska och intensiva spelstil, så har han kontinuerligt vidgat sin spelplan och inkluderat nya förutsättningar. Tales of the Skeleton Coast är ett bra bevis på ett kontinuerligt utvecklingsarbete i en genre, fusion, som oftast pådyvlas motsatsen.

Ulf Thelander

Bernt Rosengren Quartet: Ballads

Bernt Rosengren Quartet
Ballads

PB7 027 / Tid: 60 min.
Bernt Rosengren ts, Stefan Gustafson p, Hans Backenroth b, Bengt Stark dr. Inspelad i Stockholm 27 maj 2015.

Ljudet från Bernt Rosengrens saxofon letar sig in i öronsnäckorna. En personligt ton blandad med såväl salt som sött. Tonen och det särskilda sättet att frasera och markera övergångar väcker bilder från det förgångna till liv. Bilder från Bernt Rosengrens framträdanden under åren sedan 1950-talet. Man ser honom i Seymor Österwalls orkesters saxsektion tillsammans med kolleger som var med redan i sent 1930-tal. Det inre ögonparet sorterar också fram bilder från hans vistelse i USA med ungdomsorkestern i Newport. Han framtonar även klart med Jazzklubb 57 och i många andra ytterst hörvärda sammanhang.

I våras spelade han med sin oktett klangrika arrangemang utförda med den egna pennan. Han lyckliggjorde omgivningen som oftast med dessa vackert formulerade klangkombinationer. Själv har jag dock aldrig sett och upplevt honom med dragspelet i knäet. Det lär också vara en upplevelse. Han förekommer med fint saxofonspel på många skivor med såväl svenska som utländska musiker. Visst är han en särling inom det sena nittonhundratalets musik och det nuvarande tjugohundratalet. Och inte då bara begränsat till den svenska geografin. Som synes av skivtiteln så ger han sig här i kast med melodier ur den amerikanska jazzfloran. Vid avlyssnandet kan det hända att man reflekterar över om musiken är förberedd och inövad eller om den bara kommer flytande upp ur hans inre. Ett naturligt sätt att sjunga med andra ord. Hans musikalitet är betydande och på scenen inför lyssnare har han ett slutet, måhända inåtvänt utseende. Så kanske är det så att han öppnar upp och låter sången, det musikaliska poemet, komma ur det inre?

I det här sammanhanget finns några ytterst sångbara melodier. Flera av dem är kända som uppvisningsnummer för sångartister. Men här sjungs de på ett annat vis. Litet sparsmakat och utan överdrifter men med subtila variationer över temat. Kring sig har Bernt tre musiker som han arbetat med under några år. Hans Backenroth som håller en stadig puls rakt igenom och dessutom bidrar med en rad fina solon. Stefan Gustafson sprider ett antal briljanta solopartier därtill med fina melodivariationer, lekfullt men i stunden närvarande. Bengt Stark håller vid trummorna värmen på en skön nivå och bidrar även med fint spelade solon. Förträfflig svensk jazzmusik med amerikanska melodier som grund. Musik av bästa märke.

Leif Wigh

Stockholm Jazz Orchestra: Today

 

 

 

 

 

 

 

 

Stockholm Jazz Orchestra
Today

Do Music Records DMRCD 024 / Plugged Music / Tid: 76 min.
Fredrik Norén, Karl Olandersson, Gustavo Bergalli, Magnus Broo, Nils Jansson tp, Peter Dahlgren, Bertil Strandberg, Urban Wiborg, Magnus Wiklund, Karin Hammar tb, Kristoffer Siggstedt btb, Johan Hörlén as ss fl cl, Fredrik Kronkvist as ss fl, Karl-Martin Almqvist ts fl cl, Robert Nordmark ts cl, Fredrik Lindborg bars bcl, Jukkis Uotila dr, Martin Sjöstedt b, Daniel Tilling p, Ola Bengtsson g. Insp i Stockholm, 29-30 november 2013 och 27 februari 2014.

Ett av landets bästa storband, Stockholm Jazz Orchestra under ledning av Fredrik Norén, fyller 30 och firar detta med cd:n Today. Orkestern har genom åren lockat till sig våra främsta solister, och därtill alltid samarbetat med fina arrangörer. På nya skivan är det främst bandets egna musiker som levererat material, men man har genom åren samarbetat med internationella storheter som Bob Brookmeyer, Jim McNeely och Michael Gibbs.

Stockholm Jazz Orchestra spelar modern men traditionsburen storbandsjazz i, låt oss säga, Thad Jones-Mel Lewis anda. En ny skiva väcker förväntningar – som också infrias. Det låter som vanligt påfallande bra om bandet, trots att medlemmarna knappast har möjlighet att spela tillsammans särskilt ofta. Personligen tycker jag att arrangemangen på nya skivan är intressantare än själva kompositionerna. Storbandets klangliga möjligheter utnyttjas mycket väl, men låtarna i sig tycker jag i allmänhet inte är lika vassa (Oliver Nelson borde vara det stora föredömet, någon att lära av). Bäst tycker jag om forne orkestermedlemmen Håkan Broströms Under the Surface, en effektiv låt framförd med kraft och auktoritet av bandet. Inte minst märker man här vilken tillgång den fantastiske trummisen Jukkis Uotila är; tillsammans med basisten Martin Sjöstedt ger han en enorm skjuts åt musiken.

Att välja ut någon enskild solist i detta stjärngäng är egentligen orättvist, men jag kan inte låta bli att nämna Magnus Broo - han är lika lysande i detta sammanhang som i den fria, mer experimentella jazzen. Också härligt att höra Johan Hörlén i bandet. Han är ju numera verksam i tyska WDR Big Band. I öppningsspåret levererar han ett flödande fantasirikt solo.

Jörgen Östberg

Berger/Knutsson/Spering/Schultz: Blue Blue

 

 

 

 

 

 

 

Berger/Knutsson/Spering/Schultz
Blue Blue

Country & Eastern CE34 / Naxos / Tid: 57 min.
Jonas Knutsson saxofoner, Max Schultz g mandolin, Christian Spering b, Bengt Berger dr. Inspelad i Stockholm 14-15 maj 2015.

Trion Berger, Knutsson, Spering har efter 19 år som trio sprängt upp en lucka för en fjärde medlem och en kvartett med ett märkligt spännande egensinne har bildats. En ny tonpalett med en omfattande färgskala som resultat har därmed utvecklats. Av de tolv kompositionerna har Max Schultz skrivit hela fem, Spering och Berger tre medan Knutsson har skrivit en.

En ny attityd märks i musiken. Det kan möjligen bero på att här förekommer mer europeiskt modernistisk musik än klanger från Afrika och Asien, vilka tidigare bruka smyga sig in. Förr kunde den vara humoristiskt lekfull och roterande runt diverse axlar. Man kände till varandras egenheter. Nu känns musiken litet mer allvarligt sökande, men fortfarande odygdig i utförandet. Möjligen litet forskande i vad som kan åstadkommas efter att en rikt utrustad gitarr gjort entré.

Musiken är genomgående spänstigt utförd med en stark närvaro i tonbildandet på de olika instrumenten. Man riktigt känner blickarna musikerna emellan när de följer varandras vandringar genom improvisationerna. I flera fall skapar Max Schultz ordentliga utrymmen för sitt spel. Han har en ordentlig koll på strängarna och förstärkeriets maskineri. I titelspåret, Sperings Blue Blue lirar han ett fint, svängigt bluesigt solo. Genommusikaliskt gitarrspel. ”Beche” Berger är, som jag uppfattar det, litet mer återhållsam i sitt spel på slagverkets olika delar. Men intensiteten löper på ett inre plan och hans spel är tydligt utförd med den starka rytmiska nerv som kännetecknar hans spel överhuvud. Christian Spering har en sjungande, rytmisk ton framplockad ur basinstrumentets inre. Han är en egenartad musiker som höjer kvaliteten i alla de sammanhang där han medverkar. I ett nummer med titeln Tar Shehnai spelar han också ett sådant instrument enligt texten i konvolutet. Ett stränginstrument på vars ljudplatta ett metallhorn är påskruvat, som på en gammal trattgrammofon från förra sekelskiftet. Hornet har då givetvis en förstärkande effekt. Nere på kontinenten kan man höra gatumusiker med sådana instrument. Och de ljuder rätt kraftigt.

Jonas Knutsson växlar mellan sopran, alt och barytonsaxar. Alla lika mästerligt behandlade. Det finns en särskild intensitet i hans spel som ständigt imponerar. Barytonsaxen får ofta en robust omgång vilket resulterar i sträva, starka övertygande toner. På sopranen och alten märks litet mer av folklig klang, litet mer av den spelmanstradition han ofta bjuder på vad tonföljder beträffar. Men det finns också några alldeles unika bluessolon i det han levererar. När det gäller ”Beche” Bergers alla musikaliska infall som bjuds så är han ett unikum i modern svensk musik. Han bjuder ständigt lyssnarna på nyheter, nya bandkonstellationer och i samarbeten med musiker från många läger. 

Leif Wigh

Dee Dee Bridgewater: Dee Dee’s Feathers

 

 

 

 

 

 

 

Dee Dee Bridgewater
Dee Dee’s Feathers

Okeh 888750 / Sony Music / Tid: 67 min.
Dee Dee Bridgewater voc, Irving Mayfield voc, tp, Bill Summers perc, Dr John voc och New Orleans Jazz Orchestra. Insp. i Esplanade Studios, New Orleans, Mars 2014.
 
På Dee Dee’s Feathers backas den nu 65-åriga jazzdivan Dee Dee Bridgewater upp av New Orleans Jazz Orchestra i ett projekt under ledning av trumpetaren och sångaren Irvin Mayfield. Bridgewaters magnifika röstregister spänner fortfarande långt över fyra oktaver och under det fruktbara mötet mellan Bridgewater och det klösiga storbandet får vi lyssna till coola, creole-kryddade New Orleans-klassiker, temat från tv-serien Treme men även örhängen som Duke Ellingtons Come Sunday, Hoagy Carmichaels New Orleans och Harry Connicks One Fine Thing. Bridgewater får visa fina prov på sin bländande sångteknik.

Bridgewater är ju inte direkt ovan med storbandsformatet: redan som tjugoåring i mitten av 70-talet sjöng hon med legendariska Thad Jones & Mel Lewis-orkestern och för fyra år sedan turnerade hon i ett lyckat storbandsprojekt ihop med Norrbotten Big Band. Redan på starka debuten Afro Blue från 1974 bemästrade hon avancerad kromatik, vilket gav henne kultstatus i initierade kretsar. Bridgewaters ton är distinkt, smittande och glädjefylld, utan att för den skull förlora det smärtsamma och vemodiga uttrycket. Hennes breda röstregister kommer helt till sin rätt i denna formation. Många ögonblick är minnesvärda på Dee Dee’s Feathers, som duellen med New Orleans-bördige sångaren, pianisten Dr John i en raffinerad version av Earl Kings mästerverk Big Chief och efterföljande spirituella gospelsouliga St. James Infirmary. En annan pärla är temat från Treme när Mayfield och Bridgewater scatduellerar vilt och Mayfield spelar eldig sordinerad trumpet. I det lilla formatet utan orkestern fungerar det kanske allra bäst i Irvin Mayfields egen komposition Congo Square. Här stöps rytmiken och instrumenteringen från Mardi Gras skickligt om i den indiska kulturen i ett förtroget samtal, läckert ackompanjerat endast av slagverkaren Bill Summers (Headhunters). I Mayfields gåshudframkallande, vemodiga och mollmättade ballad C'est Ici Que Je T'aime tar Bridgewater vartendra ord i texten och lindar in dem inlevelsefullt i sången. Naket och väldigt övertygande.

Dee Dee Bridgewaters fjädrar flyger i oväntade riktningar. Skivan blir en laddad hyllning till offren av orkanen Katrina och till folket och kulturen i New Orleans, tio år efter katastrofen.

Patrik Sandberg

Annonser