panorama-annons ny

På skiva

Här återger vi över 600 av de skivrecensioner som varit publicerade i OJ de senaste åren. Recensionerna läggs ut kontinuerligt, med början efter tidningens utgivningsdatum. 

Lista i alfabetisk ordning

Lista i kronologisk ordning (senaste först)

Thomas Jäderlund Amazing Trio - Plays Jazz

 

 

 

 

 

 

 

Thomas Jäderlund Amazing Trio

Plays Jazz

(Country & Eastern CD CE 29 / www.countryandeastern.se / Tid: 50 min.)
Sir Thomas Järderlund ss, as; Peter Janson b; Göran Kroon dr. Insp. i Schildknechtteatern, Artisten, Göteborg 2013.

Denna skiva tillägnas två av den moderna jazzens mest betydelsefulla nyskapare: Ornette Coleman och Charles Mingus, som här presenteras med fyra kompositioner var. Thomas Jäderlund Amazing Trio är en helgjuten musikalisk-organisk enhet som tar sig an dessa moderna klassiker på ett kreativt och variationsrikt sätt, som också lämnar ett stort utrymme för att uttrycka något personligt med musiken. Det man påminns av när man hör denna skiva är hur fina och omisskännliga melodier som de båda herrarna skrev, som här bärs fram av Jäderlund med lätthet och elegans.

Det avskalade trioformatet passar den här musiken, i synnerhet i Colemans låtar, som ju själv brukade spela i det här formatet, bland annat i den legendariska trion med David Izenzon och Charles Moffett. Mingus föredrog ofta att arbeta med större grupper. Att spela på trio öppnar naturligtvis upp för möjligheter, men ställer samtidigt stora krav på musikerna.

Jäderlund växlar mellan altsax och den mindre sopransaxen som kallas för sopranino. Han är en mycket duktig och frisinnad saxofonist och improvisatör, som kan spela såväl straight jazz i traditionen som frimusik. På den här skivan verkar han inte ha några begränsningar. Colemans låtar får kanske, av naturliga skäl, en friare inramning än Mingus.

Peter Janson är sedan länge en av våra främsta och mest lyhörda basister, idealisk för den här musiken. Göran Kroon är en trumslagare med stor uppfattningsförmåga, som aktivt tar del i musikens alla skeenden. För varje genomlyssning växer musiken och det blir uppenbart att det är just så här man ska ”tradera” traditionen. Det intressanta är att man både vill höra mer av Thomas Jäderlund Amazing Trio och samtidigt gå tillbaka till originalinspelningarna.

Låtarna skrevs för mer än 50 år sedan, men musiken är så fräsch att den mycket väl skulle kunna varit skriven idag. När jazz är som allra bäst är den ju nuets musik. Colemans och Mingus musik har fått nytt liv och man vill, som sagt, gärna höra mer av denna ”fantastiska” trio.

Roger Bergner

(Publicerad i OJ nr1 2015)

Merit Hemmingson - Hommage to Jan

 

 

 

 

 

 

 

 

Merit Hemmingson 

Hommage to Jan

(Fireegg FECD 8 / Border / Tid: 37 min)

Merit Hemmingson hammond B3, röst, Johan Lindström pedal steel, Ola Hultgren dr, perc, röst, Tobias Fröberg röst, prod. Insp Indie King, Viklan, Gotland 2014.

Merit Hemmingson, 74 år fyllda i augusti ifjol, inledde sitt musikerliv på dragspel som fyraåring i Gärdsta i Jämtland där hon växte upp. Hon spelade jazz i orkestrar redan som femtonåring och flyttade till Stockholm för att spela mer jazz på Nalen. Hon for till USA, gick på jazzinstitutionen Birdland, hängde med Miles Davis band och kom hem med egna kvintetten Merit H and Her Girl Stars – fyra kvinnliga musiker från New York. Läs en charmig intervju med Hemmingson från denna period i OJ nr 2 1963. Sedan, runt 1965, upptäckte Merit Hemmingson Hammond B3:an, elorgeln som kom att bli hennes instrument. Hon blev riksbekant efter att varit en av de absolut första att blanda svenska folkmelodier med jazz och pop med sina tre guldplattor på EMI Columbia, Huvva! – svensk folkmusik på beat (1971), Trollskog, mer folkmusik på beat (1972) och Bergtagen (1973).

Rötterna har Hemmingson dock alltid haft i jazzen. Idén till sitt nya album Hommage till Jan fick hon från tv-filmen Trollkarlen som handlar om den i förtid bortgångne jazzpianisten och kompositören Jan Johansson (1931–1968). Hemmingson och Johansson rörde sig i angränsande musikercirklar på 1960-talet, men de lärde aldrig känna varandra. Hemmingson har alltid inspirerats och följt Johanssons musik och 2012 tilldelades hon dessutom Jan Johanssons årliga stipendium.

Nu, dryga femtio år efter utgivningen av Jan Johanssons album Jazz på svenska, presenterar alltså Merit sitt senaste alster Hommage till Jan ihop med Ola Hultgren på trummor och Johan Lindström på lapsteelgitarr. Denna hyllning andas typiskt nordiskt vemod, det mollbetonade är tydligt framträdande, likaså Hemmingsons rötter i Jämtland och Hälsingland. När man lyssnat genom skivan ett par gånger står det klart att Hemmingson helt utgått från de låtar av Jan Johansson som hon kan göra något nytt och harmoniskt av. Personliga, sökande och omsorgsfulla, folkmelodiska hammondtoner står i god kontrast till trumslagaren Hultgrens raka, nästan rockorienterade groove.

Efter en något trevande inledning med kapellmästaren Hemmingson och Hultgren på duo växer skivan avsevärt när Johan Lindström ansluter med sin steelgitarr. Han lyckas både binda samman och expandera trions helhetsbild samtidigt som han ger materialet en ny och annorlunda lyster. Lindströms obundna spelstil står i nödvändig kontrast till Hemmingsons ofta medvetet släpiga tajmning och långsamma återhållsamhet. Associationerna går inte direkt till Jan Johanssons underfundiga musik, de är inte direkt hörbara, utan det är mer i själva ingången och attityden till Johanssons låtskatt som sambandet kan anas. På Visa från Utanmyra framförs exempelvis melodin förtjänstfullt av hummande, ordlösa körer medan Polska från Medelpad och Bandura broderas i en 60-talsdoftande, psykedelisk folkproggdräkt i Hemmingsons arrangemang.

Kort och gott är Hommage to Jan en stämningsfull, lika delar anrik som vidsynt tribut till mästarnas mästare, herr Jan Johansson. Producenten och sångaren Tobias Fröberg förtjänar också att nämnas i sammanhanget för sitt gedigna arbete med produktionen.

Patrik Sandberg

(Från OJ nr 1 2015J

Lars Jansson Trio: Everything I Love

 

 

 

 

 

 

 

Lars Jansson Trio feat. Ove Ingemarsson

Everything I Love

(Spice Of Life SOL SV-0030 / Japan import / Tid 67 min.)

Lars Jansson p, celesta, Paul Svanberg dr, Thomas Fonnersbaek b, Ove Ingemarsson ts. Insp. 27 Sept 2013, Nilento Studio, Göteborg

Örebroaren Lars Jansson är vad man skulle kalla det kompletta paketet: jazzprofessor, pedagog, makalös kompositör och bandledare, fyndig arrangör och en av landets absolut främsta pianister – bekväm i alla ramar från trio till stor ensemble. Jansson spelade tidigt med jazzens fanbärare i Göteborg som Conny Sjökvist, Gunnar Lindgren och Gilbert Holmström i gruppen Mount Everest. Med sin egen trio har han nått stor internationell uppmärksamhet och skördat stora framgångar, kanske framför allt i Japan där han ofta turnerar. I Lars Jansson Trio spelar sedan flera år tillbaka förutom kapellmästaren själv Janssons son Paul Svanberg på trummor och danske Thomas Fonnesbæk på bas.

På senaste plattan Everything I Love, inspelad på japanska skivbolaget Spice Of Life, gästas trion av tenorsaxofonisten Ove Ingemarsson (Bohuslän BB, Hawk On Flight). Jansson står som ensam kompositör på flertalet av albumets elva spår, Ingemarsson har bidragit med två kompositioner och två jazzstandards är signerade Cole Porter och Arthur Schwartz. Kvartetten framför en svängig, lyrisk, infallsrik, balanserad, romantisk jazz som ofta lockar till eftertänksamhet och meditation. Det är en virtuos, helgjuten, samspelt kvartett som tillsammans skiner oerhört starkt: Lika delar intimt laddat och sublimt i absolut toppklass.

Jansson osvikliga öra för en härlig refräng gör sig omedelbart gällande i inledande intima It Worked. Ingemarsson eldar upp anrättningen något med sin Michael Brecker- och Chris Potter-aktiga tonfrasering på sin tenorsax. Majestetisk är han i sin egen komposition och albumets mest hörvärda nummer, jazzvalsen The Little Waltz. Dock är det i det finstilta som det mest spännande på albumet sker, som så ofta förr när det gäller herr Jansson, i det reflekterande som är något mer än bara musiken. Det filosofiska uttrycket ger ett mervärde och en viktig poetisk nerv åt allt som spelas så det kan upplevas lika fantasifullt som konkret musikaliskt.

Patrik Sandberg

(Publicerad i OJ 1/2015)

Teresa Indebetou Band: Present

 

 

 

 

 

 

 

Teresa Indebetou Band

Present

(Imogena Records IGCD 211 / Speltid: 40 min.)
Teresa Indebetou p, Jenny Kristoffersson b, Martina Almgren dr. Insp i Göteborg 19-20 februari 2014.

Det behövdes inte mer än en genomlyssning av Present för att få mig såld. Pianisten Teresa Indebetou och hennes trio bjuder på 40 minuter generös och högst närvarande jazzmusik. Allt skrivet av Indebetou och fördelat på åtta spår som jag egentligen mera vill uppfatta som ett enda stycke av improvisationer. Jag hör influenser från tidig Chick Corea, Gary Burton och Keith Jarrett. Men också Horace Silver och Art Blakey bidrar med rytmer och harmonier från hardbop-eran typ Maiden voyage och Watermelon man. Teresa Indebetou och medspelarna Jenny Kristoffersson på bas och Martina Almgren på trummor spelar så bra, kompetent och ärlig jazzmusik man bara kan begära. Här hittar jag inget bästa spår, allt är lika bra och jag vill bara höra mer.

STIG LINDEROTH

Labfield: Bucket of songs

 

 

 

 

 

 

 

Labfield

Bucket of songs

(Hubro 2543 / www.hubromusic.com / Tid: 38 min.)

David Stackenäs g, Ingar Zach perc, Giuseppi Ielasi g, electronics, Mariam Wallentin. Inspelad i Stockholm i oktober 2009 och i Madrid mars 2011 och januari 2013. Sången inspelad i Berlin i juli 2013.

Vad som tidigare var en duo med den svenske gitarristen David Stackenäs och den norske slagverkaren Ingar Zach har här blivit en trio med den italienske gitarristen och elektronisten Giuseppi Ielasi. På några spår även en kvartett när den eftertraktade Mariam Wallentin är med på improviserad sång. På denna gruppens tredje skiva mynnar den improviserade musiken ut i en skiftande flora, från små fina experimentella bagateller till sånger med återkommande melodier.

Den mörka koncentrerade stämningen bryts då och då upp av David Stackenäs gitarr som plockar toner med hans karaktäristiska fingerspel. Ska man prata genre befinner sig de flesta låtarna i ett välfyllt musikaliskt ingenmansland. Det improviserade utförandet på gitarrer har drag av americana, slagverken ger förnimmelser av indiska ragor med sin vibrerande och utdragna karaktär och elektroniken växlar mellan strödda punktinsatser och hållna klanger. Med Bucket of songs går Labfield ändå in i en mer rock- och poporienterad musik, inte minst på låten Members crossed med Mariam Wallentin på sång. Men hon kommer mer till sin rätt på de två andra låtarna hon sjunger, på den långsamt utdragna och stämningsfulla Last passacaglia och på Page 55 där hon mörkt sjunger om ben, kött, luft och fukt.

Ingar Zach sätter som vanligt prägel. I början av förra decenniet utvecklad han ett mycket horisontellt sätt att spela sina slagverk. Ur skinn och metall spred sig långa vibrerande klanger, långt borta från den vanligtvis rytmbaserade rollen som slagverkare brukar ta på sig. På Bucket of songs nyttjar han båda delarna på ett lyckat sätt, möjligen för att hitta ett mer rock-influerat sound. 

Magnus Nygren

Gyllene Skivan

guldcd neutraltext 
2014

Resultatet presenteras i OJ #2 2015

Annonser

Annonser