panorama-annons ny

På skiva

Här återger vi över 600 av de skivrecensioner som varit publicerade i OJ de senaste åren. Recensionerna läggs ut kontinuerligt, med början efter tidningens utgivningsdatum. 

Lista i alfabetisk ordning

Lista i kronologisk ordning (senaste först)

Farvel: Rök

Farvel
Rök

Jazzland recordings No 1 / Tid: 53 min.
Isabel Sörling vo, Kim Aksnes tp, Otis Sandsjö ts cl, Henrik Magnusson p, Alfred Lorinius b, Carl-Johan Groth dr. Insp i Göteborg 16-19 mars 2014.

Gruppen Farvels förra album kom för tre år sen. Musikerna i gruppen är desamma sen detta debutalbum. Som inriktning just då nämnde främst Sörling, tror jag, att hon ville att gruppen skulle söka en ”inre musik” under framtida spelningar tillsammans.

Kanske är det ett sådant inre sökande som bidragit till den nedtonade och ångestfyllda stämning som präglar både text och musik på detta nya album.  Inledningen sätter tonen för hela skivan, långdragna toner som en mistlur och sedan är det nästan genomgående rök och mörka hav och dimma som musikerna ska navigera sig igenom. Sörling har skrivit text till fem av albumets nio stycken och hon hittar intressanta poetiska beskrivningar av just inre tillstånd, ”glömd i drömsk tid”, som bara ett exempel. Annars är det flera starka ångestbilder, ”nu är jag fast i dimman” eller ”oxar har lagt sig till vila på ditt bröst”. Texterna har i första hand ett mörkt innehåll med bara ett par ljuspunkter, ”blunda ej det finns så mycket mer” och i sista raden i Svarta hål där de tunga oxarna går ut på bete! Så det finns visst hopp i alla fall, vilket kan vara skönt och veta innan man ger sig in i mörkret och dimman.

Precis som på förra albumet så spelar hela Farvel fint tillsammans. Kanske mer dragning åt fri impro än förra gången, även om mycket är tydligt strukturerat. Men det finns öppna ytor, till exempel i lekfulla Pingis. En titel som blir nästan obscent positiv mitt i all dimma. Men annars är musiken omväxlande skör och spröd och mer dramatisk som i Mörka hav med ett inledande piano- och blåsar-muller som passar väl i sammanhanget. Avslutande Katharsis är ett överraskande milt stycke med ordlös sång från Sörling och en kör. Här finns antydan till ett crescendo, men med tanke på alla återhållna känslor hade jag väntat mig något mer utlevande. Men en fin och vacker avslutning av ett intressant album blir det ändå.

Jan Strand

Andreas Hourdakis: Trio In a barn

Andreas Hourdakis Trio

In a barn

Brus & Knaster Brus 035 / Plugged / Tid: 42 min.
Andreas Hourdakis g, Martin Höper b, Ola Hultgren dr samt Daniel Karlsson org (2 nr). Insp i Vallentuna i augusti 2014.

Det finns ett påtagligt lugn och balans över gitarristen Andreas Hourdorakis debutplatta med egna trion. Titeln In a barn refererar till inspelningsplatsen, men ger också fingervisning kring sound och melodisk tematik. Det är mestadels tillbakalutat, jordbundet och mjukt, stundtals även pastoralt som i avslutande Lake. Allt material är komponerat av Hourdorakis, och han ger här prov på andra, mer lyriska spelupplägg än då jag hört honom i gruppen City Nights eller med Magnus Öström. Det börjar dock i rask marchtakt i inledande Sky nautique, ett initialt stressat, urbant stycke som efterhand glider in i en mer harmonisk, eftertänksam lunk. De breda, yviga ackorden samlas ihop och koncentreras till mer sökande och stämningsmättade klanger. Hourdrakis har ett lyriskt driv och på några spår påminner han starkt om Pat Metheny. Detta gäller exempelvis Sikoti, ett stycke som påtagligt expanderar inifrån. Både basisten Martin Höper och trumslagaren Ola Hultgren ger behövlig markkontakt, både tillåter och återför Hourdakis svävande soloutflykter beroende på vad situationen kräver. Daniel Karlsson medverkar på två spår och både vidgar och fyller ut ljudlandskapet.

Ulf Thelander

Mark Masters Ensemble: Ellington Saxophone Encounters

 

 

 

 

 

 

 

 

Mark Masters Ensemble

Ellington Saxophone Encounters

Capri Records / www.caprirecords.com / Tid: 68 min.
Mark Masters arr cond, Gary Smulyan bars, Peter Christlieb ts, Don Shelton s cl, Gary Foster as, Gene Cipriano s, Bill Cunliffe p, Tom Warrington b, Joe LaBarbera dr. Inspelad 15 januari 2012.

Mark Masters Ensemble har i decennier producerat skivor med speciell projektinriktning för var och en av dem. I OJ nr 3/2014 recenserade jag ett av många exempel på projekt som hyllar enskilda musiker, i det fallet Dewey Redman som själv deltog i repetitionerna, men i sista stund ersattes av Oliver Lake då Redman hastigt avled innan inspelningen kom till stånd. Här är i stället ett av många andra exempel på hur Masters hyllar en avliden kompositör, i detta fall Duke Ellington. Man kan också se det som en hyllning till Ellingtons legendariska saxofonister. Ett tredje betraktelsesätt är att se det som en hyllning till det kollektiva spelet i Ellingtons saxsektion. Detta markeras av att Masters skippat brasset och helt koncentrerat sig på en saxsektion. Masters har ingen fast ensemble utan rekryterar musiker som passar in i det projekt som är aktuellt, varför denna skivas besättning inte har stora likheter med den skiva som tillägnades Dewey Redman.

Flera av Ellingtons saxofonister var ju förgrundsfigurer under långa tider, såsom Johnny Hodges, Paul Gonsalves och Harry Carney. En förgrundsfigur under kortare tid var Ben Webster. Duke skrev ju ofta musik avsedd att passa just dessa solister. Ibland kunde de delta i själva komponerandet (som Johnny Hodges i Jeep’s blues). De kompositioner Masters valt hör inte till de mest spelade, exempelvis förekommer ingenting skrivet av radarduon Ellington-Strayhorn. Främsta bekantingen är väl Rockin’ in rhythm med sina jumpiga saxofonstämmor. Som hyllning till Ellington blir det annars lite tunt utan brass, men nöjer man sig med att avsikten varit en tribut till Ellingtons saxsektion, så duger skivan bra. Den som auktoritativt bär upp merparten av soloinsatserna är Gary Smulvan (barytonsax), i andra hand också Peter Christlieb (tenorsax). Det är mera oklart bland övriga träblåsare vem som spelar vad och albumtexten ger ingen bra vägledning, men på altsax kan Gary Foster undantagsvis urskiljas, liksom Don Shelton på klarinett. I Used to be Duke och andra spår i snabbare tempo får musiken en stuns, som befäster Mark Masters ställning som en av de allra främsta bland nutida amerikanska storbandsarrangörer (även om det just här bara rör sig om oktettstorlek).

P-O Larsson

Malin Wättring 4 & 8: Glöd

 

 

 

 

 

 

 

Malin Wättring 4 & 8

Glöd

Havtorn HR020 / www.havtornrecords.com / Tid: 59 min.
Malin Wättring ss, ts, Naoko Sakata p, Anna Lund tr, Donovan von Martens b, Signe Dahlgreen ts, bcl, Isak Hedtjärn cl, bcl, Karin Veerban v, fl, Stina Larsdotter, cello. Inspelad i Göteborg den 1–2 juni 2014.

När den Göteborgsbaserade saxofonisten Malin Wättring debuterar i eget namn sker det i både kvartett- och oktettformat. En skiva var med vardera sättning, på en fint utformad dubbelvinyl där Wättring själv har målat omslaget. Musikaliskt är det en ganska vemodig jazz de presterar med kvartetten medan oktetten har mer av filmiska kvaliteter och med Karin Verbaans röst även inslag av pop och rock, om än den bottnar i jazz.

Pianisten Naoko Sakata sätter stor prägel på kvartettinspelningen. Hennes klara, tonrika och böljande klangrörelser smälter in i de ganska svävande kompositionerna, alla signerade Wättring. Wättring själv spelar både sopran- och tenorsaxofon. Hon är som bäst när hon sätter tryck i spelet. Ibland är hon dock lite för tillrättalagd, inte minst på sopranen, och flyter ut i ett ganska intetsägande sound. Överlag har hon ett tonspråk som omsluts av en inåtriktad kraft snarare än brister ut i expressionism. Glöden som albumtiteln talar om är av mer pyrande art än den glöd som kastar ifrån sig våldsamma eldsvådor. Ett exempel är låten Vildvittra, som efter sin folkloristiska Jan Johansson-aktiga inledning går över i en hymnliknande karaktär. Vad jag dock saknar är lite mer driv i Donovan von Martens kontrabas och Anna Lunds trummor, även om hon varierat använder hela trumsetet.

Oktettinspelningen bottnar i jazz men hämtar inspiration från flera andra håll. I inledningen på Slinger, skivans bästa låt, visar en ensam klarinett vägen in i ett möjligt soundtrack från ett formfast 1950- eller 1960-tal. Fina stämmor byggs upp med blåsinstrumenten och Signe Dahlgreen framför ett kraftfullt solo på tenorsaxen medan flera andra samtidigt improviserar i bakgrunden. En subtil detalj är att solona här ligger i lager snarare än bredvid varandra i ljudbilden. Effekten blir att man tvingas skärpa sinnena vid lyssning för att verkligen höra Wättrings sopran och Isak Hedtjärns uttrycksfulla klarinett. Utan att låten för den skull känns splittrad hinner även Naoko Sakata med ett vackert och stillsamt duoparti med cellisten Stina Larsdotter.

När sedan Karin Veerban sjunger ”Tiden har stått stilla nu, alldeles för länge” i låten intevillintevillinte är det omöjligt att inte tänka på Wättrings ord i omslagstexten. Hur denna skiva kom till under en bearbetningsprocess av de sexuella övergrepp hon utsattes för som barn (av förövare utanför familjen). Hur musiken hjälper henne att hitta tillbaka till kreativitet och en positiv väg i livet. Hennes mod att berätta om detta är stort och imponerande. Och i sin musik lyckas hon dessutom bli personlig men inte privat.

Magnus Nygren

(Publicerad i OJ nr2/2015)

Matthew Shipp Trio: To Duke

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Matthew Shipp Trio

To Duke

Rogue Art ROG 0060 / Tid: 56 min.
Matthew Shipp p, Michael Bisio b, Whit Dickey dr. Insp. 10 juni 2014, New York.

Detta är jazz som klassisk musik, spelad med den vördnad. Många har förstås spelat Ellington tidigare. Närmaste jämförelsen i det här fallet torde väl vara Thelonious Monk plays the Music of Duke Ellington. En ojämförlig skiva. Därför ska jag inte heller lägga dem bredvid varandra. I stället konstatera hur Shipp krupit in i Ellingtons musik, ibland förändrar han den, lägger till något, men flödet är jämnt, obrutet, melodiöst. Ibland är det nervöst moderniserat som Satin Doll. Här finns kanske tanken att vrida till Ellington något, men Shipp har vördsamt stannat mitt i gesten.

Han har en fin fingerkänsla. Om han stannar upp lyssnar jag, om han rusar iväg känner jag fart och rytm i hela kroppen. Det är tätt. Det behövs inga eftertankar eller funderingar, alla tre kan materialet bak- och framlänges. Deras uppgift är inte att improvisera, det är att tolka en idé som redan finns.

En klassisk pianotrio med en litet spretigt nervös trummis, som dock sköter jobbet med stor precision. Basisten Bisio är däremot ganska spännande att lyssna på i sitt klassiska upplägg. Han rör sig vigt, småsnackar hela tiden med de andra. Hans spel ger faktiskt en hel del liv åt tolkningarna. Det långa bassolot i I got it bad that ain’t good är hans stora ögonblick. Här låter han basen sjunga och nynna med en spänst som i bästa ögonblick för tankarna till trioinspelningar med Charles Mingus.

Det hela hörs fint, men kanske litet omständligt. Strävan att skapa mästerverk står ibland i vägen för mästerverket.

Thomas Millroth

Annonser