panorama-annons ny

På skiva

Här återger vi över 600 av de skivrecensioner som varit publicerade i OJ de senaste åren. Recensionerna läggs ut kontinuerligt, med början efter tidningens utgivningsdatum. 

Lista i alfabetisk ordning

Lista i kronologisk ordning (senaste först)

Malin Wättring 4 & 8: Glöd

 

 

 

 

 

 

 

Malin Wättring 4 & 8

Glöd

Havtorn HR020 / www.havtornrecords.com / Tid: 59 min.
Malin Wättring ss, ts, Naoko Sakata p, Anna Lund tr, Donovan von Martens b, Signe Dahlgreen ts, bcl, Isak Hedtjärn cl, bcl, Karin Veerban v, fl, Stina Larsdotter, cello. Inspelad i Göteborg den 1–2 juni 2014.

När den Göteborgsbaserade saxofonisten Malin Wättring debuterar i eget namn sker det i både kvartett- och oktettformat. En skiva var med vardera sättning, på en fint utformad dubbelvinyl där Wättring själv har målat omslaget. Musikaliskt är det en ganska vemodig jazz de presterar med kvartetten medan oktetten har mer av filmiska kvaliteter och med Karin Verbaans röst även inslag av pop och rock, om än den bottnar i jazz.

Pianisten Naoko Sakata sätter stor prägel på kvartettinspelningen. Hennes klara, tonrika och böljande klangrörelser smälter in i de ganska svävande kompositionerna, alla signerade Wättring. Wättring själv spelar både sopran- och tenorsaxofon. Hon är som bäst när hon sätter tryck i spelet. Ibland är hon dock lite för tillrättalagd, inte minst på sopranen, och flyter ut i ett ganska intetsägande sound. Överlag har hon ett tonspråk som omsluts av en inåtriktad kraft snarare än brister ut i expressionism. Glöden som albumtiteln talar om är av mer pyrande art än den glöd som kastar ifrån sig våldsamma eldsvådor. Ett exempel är låten Vildvittra, som efter sin folkloristiska Jan Johansson-aktiga inledning går över i en hymnliknande karaktär. Vad jag dock saknar är lite mer driv i Donovan von Martens kontrabas och Anna Lunds trummor, även om hon varierat använder hela trumsetet.

Oktettinspelningen bottnar i jazz men hämtar inspiration från flera andra håll. I inledningen på Slinger, skivans bästa låt, visar en ensam klarinett vägen in i ett möjligt soundtrack från ett formfast 1950- eller 1960-tal. Fina stämmor byggs upp med blåsinstrumenten och Signe Dahlgreen framför ett kraftfullt solo på tenorsaxen medan flera andra samtidigt improviserar i bakgrunden. En subtil detalj är att solona här ligger i lager snarare än bredvid varandra i ljudbilden. Effekten blir att man tvingas skärpa sinnena vid lyssning för att verkligen höra Wättrings sopran och Isak Hedtjärns uttrycksfulla klarinett. Utan att låten för den skull känns splittrad hinner även Naoko Sakata med ett vackert och stillsamt duoparti med cellisten Stina Larsdotter.

När sedan Karin Veerban sjunger ”Tiden har stått stilla nu, alldeles för länge” i låten intevillintevillinte är det omöjligt att inte tänka på Wättrings ord i omslagstexten. Hur denna skiva kom till under en bearbetningsprocess av de sexuella övergrepp hon utsattes för som barn (av förövare utanför familjen). Hur musiken hjälper henne att hitta tillbaka till kreativitet och en positiv väg i livet. Hennes mod att berätta om detta är stort och imponerande. Och i sin musik lyckas hon dessutom bli personlig men inte privat.

Magnus Nygren

(Publicerad i OJ nr2/2015)

Mark Masters Ensemble: Ellington Saxophone Encounters

 

 

 

 

 

 

 

 

Mark Masters Ensemble

Ellington Saxophone Encounters

Capri Records / www.caprirecords.com / Tid: 68 min.
Mark Masters arr cond, Gary Smulyan bars, Peter Christlieb ts, Don Shelton s cl, Gary Foster as, Gene Cipriano s, Bill Cunliffe p, Tom Warrington b, Joe LaBarbera dr. Inspelad 15 januari 2012.

Mark Masters Ensemble har i decennier producerat skivor med speciell projektinriktning för var och en av dem. I OJ nr 3/2014 recenserade jag ett av många exempel på projekt som hyllar enskilda musiker, i det fallet Dewey Redman som själv deltog i repetitionerna, men i sista stund ersattes av Oliver Lake då Redman hastigt avled innan inspelningen kom till stånd. Här är i stället ett av många andra exempel på hur Masters hyllar en avliden kompositör, i detta fall Duke Ellington. Man kan också se det som en hyllning till Ellingtons legendariska saxofonister. Ett tredje betraktelsesätt är att se det som en hyllning till det kollektiva spelet i Ellingtons saxsektion. Detta markeras av att Masters skippat brasset och helt koncentrerat sig på en saxsektion. Masters har ingen fast ensemble utan rekryterar musiker som passar in i det projekt som är aktuellt, varför denna skivas besättning inte har stora likheter med den skiva som tillägnades Dewey Redman.

Flera av Ellingtons saxofonister var ju förgrundsfigurer under långa tider, såsom Johnny Hodges, Paul Gonsalves och Harry Carney. En förgrundsfigur under kortare tid var Ben Webster. Duke skrev ju ofta musik avsedd att passa just dessa solister. Ibland kunde de delta i själva komponerandet (som Johnny Hodges i Jeep’s blues). De kompositioner Masters valt hör inte till de mest spelade, exempelvis förekommer ingenting skrivet av radarduon Ellington-Strayhorn. Främsta bekantingen är väl Rockin’ in rhythm med sina jumpiga saxofonstämmor. Som hyllning till Ellington blir det annars lite tunt utan brass, men nöjer man sig med att avsikten varit en tribut till Ellingtons saxsektion, så duger skivan bra. Den som auktoritativt bär upp merparten av soloinsatserna är Gary Smulvan (barytonsax), i andra hand också Peter Christlieb (tenorsax). Det är mera oklart bland övriga träblåsare vem som spelar vad och albumtexten ger ingen bra vägledning, men på altsax kan Gary Foster undantagsvis urskiljas, liksom Don Shelton på klarinett. I Used to be Duke och andra spår i snabbare tempo får musiken en stuns, som befäster Mark Masters ställning som en av de allra främsta bland nutida amerikanska storbandsarrangörer (även om det just här bara rör sig om oktettstorlek).

P-O Larsson

Dieter Ilg: Mein Beethoven

Dieter Ilg

Mein Beethoven

Act Music 9582-2/ www.actmusic.com / Tid: 61 min.
Rainer Böhm p, Dieter Ilg b, Patrice Héral dr. Inspelad i Ludwigsburg 1–2 september 2014.

Jazz over Beethoven? Nja, inte på det sättet det skulle ha varit om den här cd-plattan gjorts under boogie-woogieepoken. Nu är det istället vackert utförd musik med påtaglig swingkänsla och fin rytmik. Basisten Dieter Iigs trio utför verkligen fina och personliga tolkningar av en rad av Beethovens välkända tonskapelser. Man kan kanske irritera sig över tilltaget att göra något annat av Beethovens teman än de var avsedda för. Men inom populärmusikens ramar har man under hela förra århundradet använt sig av den klassiska konstmusikens skilda teman. Även så inom jazzmusiken där bland annat basisten John Kirby ofta använde sig av en stort antal klassiker. Om man får känna av innehållet i det Dieter Ilg utför så är han nog inte ute för att svänga till Beethoven. Istället är hans tolkningar nog att betrakta som en hyllning av en av de stora kompositörerna. Hur som helst är musiken på skivan är ytterst hörbar.

Leif Wigh

Matthew Shipp Trio: To Duke

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Matthew Shipp Trio

To Duke

Rogue Art ROG 0060 / Tid: 56 min.
Matthew Shipp p, Michael Bisio b, Whit Dickey dr. Insp. 10 juni 2014, New York.

Detta är jazz som klassisk musik, spelad med den vördnad. Många har förstås spelat Ellington tidigare. Närmaste jämförelsen i det här fallet torde väl vara Thelonious Monk plays the Music of Duke Ellington. En ojämförlig skiva. Därför ska jag inte heller lägga dem bredvid varandra. I stället konstatera hur Shipp krupit in i Ellingtons musik, ibland förändrar han den, lägger till något, men flödet är jämnt, obrutet, melodiöst. Ibland är det nervöst moderniserat som Satin Doll. Här finns kanske tanken att vrida till Ellington något, men Shipp har vördsamt stannat mitt i gesten.

Han har en fin fingerkänsla. Om han stannar upp lyssnar jag, om han rusar iväg känner jag fart och rytm i hela kroppen. Det är tätt. Det behövs inga eftertankar eller funderingar, alla tre kan materialet bak- och framlänges. Deras uppgift är inte att improvisera, det är att tolka en idé som redan finns.

En klassisk pianotrio med en litet spretigt nervös trummis, som dock sköter jobbet med stor precision. Basisten Bisio är däremot ganska spännande att lyssna på i sitt klassiska upplägg. Han rör sig vigt, småsnackar hela tiden med de andra. Hans spel ger faktiskt en hel del liv åt tolkningarna. Det långa bassolot i I got it bad that ain’t good är hans stora ögonblick. Här låter han basen sjunga och nynna med en spänst som i bästa ögonblick för tankarna till trioinspelningar med Charles Mingus.

Det hela hörs fint, men kanske litet omständligt. Strävan att skapa mästerverk står ibland i vägen för mästerverket.

Thomas Millroth

Henry Butler

cover art

Henry Butler – Steven Bernstein and the Hot Nine

Viper’s drag

Impulse!/ Universal / tid: 51 min.

Steven Bernstein tp, Curtis Fowkles tb, Doug Wieselman cl, Peter Apfelbaum, Michael Blake, Erik Lawrence s, Charlie Burnham vi, Henry Butler p vo, Matthew Munisteri g, Reginald Veal b, Herlin Riley dr. Okänt inspelningsdatum.

Att döma av några utländska recensioner av den här cd-skivan tycks det finnas ett behov av den här typen av tolkningar av äldre jazzmusik. Märkligt nog! Butler och Bernstein blev bekanta vid utförandet av musiken till Robert Altmans film Kansas City.

Sedan dess har de av och till spelat tillsammans och på senare år har de haft en hel del engagemang med the Hot Nine. Henry Butler, blind sedan födseln, har ett förflutet i New Orleans och spelar i dess pianistiska tradition.

Melodierna som används i produkten är i flesta fall klassiker från 1920-talet med bland andra Jelly Roll Morton som upphovsman. I några nummer sjunger Henry Butler och det borde han låta bli. För sällan har Morton’s Buddy Boldens blues behandlats sångligt sämre. Jämmer och elände. Upplägget i stort är annars detsamma oavsett melodititel med hårt tryck på andra respektive fjärde taktslagen. Även om nu arrangemangen skiljer sig från originalen så önskar man helhjärtat att dessa melodier kunde få vila i frid i sina ursprungliga mästerliga utgåvor. Lyssna till dem istället.

Leif Wigh

Annonser