panorama-annons ny

Ecaroh bäst när Bangen firade 25 år

Bangen Jazz & Bluesfestival24–28 juni i Sandviken

De sista dagarna i juni drog Sandviken Big Band Bang i gång för 25:e gången. Det stora tältet i Stadsparken i Sandviken var välbesökt alla dagarna. Årets upplaga av ”Bangen” var späckad av jazztoner av allehanda slag. Inledningsvis en rivstart på torsdagen av Peter Asplund Big Band. Här satt eliten av svenska jazzsolister och det var en lagom blandning av standards som On the Trail och I Hear Music samt Asplunds egna underfundiga kompositioner och arr. En utmärkelse utdelades i form av ”Muggenstipendiet” som gick till trombonisten och musikläraren från Västerås, Kent Orlanderson som även var medlem i Asplunds band. Det var Mats Werner som delade ut priset instiftat 2014 i samband med att hans bok om sin bror pianisten Lasse Werner kom. Lasse hade ju alltid en mugg på pianot när han spelade.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bangen var för jubileumsåret utökad till hela fem dagar och redan på onsdagen framträdde Rigmor Gustafsson tillsammans med gitarristen Matias von Wachenfeldt i Sandvikens kyrka. Här bjöds det på finstämd sång av viskaraktär och vi fick också höra bland annat Bill Evans Waltz for Debbie på svenska och Farfars vals.

Torsdagen presenterade också Ciwan Haco ensemble en något frånvänd jazzmusik av världsmusikkaraktär med förutom Haco sång, Joakim Tromark trumpet och Rasmus Diamant bas, båda vanligtvis hemmahörande i Sandviken Big Band. Mahir Lazgin spelade synt och Peter Diamant slagverk. Därefter Kristian Persson egenartade musik av popjazz med stänk av soul.

På fredagen startade sedvanligt Sandviken Big band och i år var det gästsolisten Nils Landgren som visade upp hela sin formidabla teknik på trombonen. Repertoaren var utsökt. The Nearness of You var riktigt bra liksom I’ve Got You Under My Skin. Man spelade Tommy Dorseys signatur I’m Getting Sentimental Over You mycket bra men man missade att berätta att den på sin tid så populäre Tommy Dorsey skulle ha fyllt 100 år i år om han levat. Nils Landgrens sångröst har en mycket personlig framtoning och han har verklig känsla för bra melodier.

Sånggruppen Stockholm Voices sjöng finstämt och bra och Manhattan Transfer torde vara deras förebild. Gruppen med Gunilla Törnfeldt, Maria Winther, Jacob Sollevi och Alexander Lövmark inledde sin avdelning med Gigi Gryces fina komposition Social Call. Sedan gick det av bara farten. Den ena pärlan efter den andra och de vi minns bäst var Louis Primas Sing Sing Sing. Man hade också fint komp i Daniel Tilling piano, Svante Söderqvist bas och Calle Rasmusson trummor. Som extra krydda förgyllde saxofonisten Klas Lindquist det hela med ypperliga soloinslag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bangens bästa inslag var den fenomenala gruppen Ecaroh. Horace baklänges. Alltså en hyllning till pianisten Horace Silver (1928–2014). Sandvikens egen Nils Janson på trumpet, vältalige Björn Jansson tenorsax, Carl Orrje piano, Kenji Rabson bas och Daniel Fredriksson trummor. Som sig bör inledde guppen med just Silvers komposition Ecaroh. Ur den digra kompositionsfloran finns det en hel del att välja av. Vi fick höra Senior Blues, Strollin’, Tokyo Blues och den snabba Room 608, Björn Jansson hade ett fantastiskt bra solo i Filthy McNasty och i Nils Jansons fina trumpetsolon märktes faktiskt influenser av Kenny Dorham och kompet smälte bra in. Horace Silver skulle nog ha blivit glad om han hört sina kompositioner så här briljant framförda. Ändå saknade man The Outlaw och Silvers mest berömda komposition The Preacher som var så populär att Siw Malmkvist sjöng in den på svenska under namnet Jazzbasillen. Senare på fredagen blev det musik av helt annat slag när Dirty Loops hårdföra rockjazz tog sin början. Tekniskt drivet med hög volym.

Lördagen inleddes redan på eftermiddagen med pianisten Lars Jansson som solist med Gävleborgs Ungdoms Big Band (GUBB) Under ledning av Bertil Fält och han får verkligen bandet att lyfta och klinga väl. Bangengeneralen Peter Fredriksson hyllades också på scenen en hel skrälldus medarbetare som under 25 år sett till att Bangen fungerat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Därefter var det dags för lördagens begivenhet Bernt Rosengren kvartett utökad med tenoristen Krister Andersson. Som sig bör inledde man ett "tenor battle" med Blues Up And Down och därefter en rad standards som Alone Together, What's New, My Shiny Hour och How Deep Is The Ocean. Det var inte utan att de båda tenoristerna hetsade varandra tidvis och kompet Daniel Tilling, piano, Hans Backenroth bas och Bengt Stark trummor skötte sig utmärkt.

Bobo Stenson svarade för den svåra och aningen ovana formen av jazz som betecknas som ”freeform”. Publiken tycktes ändå uppskatta den spontana uppfinningsrikedom som präglade hela trions avdelning. Stensons pianoklink, Anders Jormins malande bas och Jon Fälts accentuerande trumrytmer vävde som en matta av toner och infall. Unikt i sitt slag.

Mot slutet av den 25-åriga Bangen spelade Kristin Korb och därefter Lisa Lystam. Korb sjöng och spelade bas mycket personligt. Dessutom hade hon ett obesvärat sätt att framföra sin musik både i ord och ton i sällskap av Steen Hansen trombon, Magnus Hjort piano och Snorre Kirk trummor.

Behaglig stämning blev det när Lisa Lystams gungande grupp gav sig i kast med låtar av genuin blueskaraktär.

Hela festivalen avslutades med Nils Landgrens egen grupp Funk Unit som förra året kunde fira sina 20 år. Söndagen ägnades åt Sandviken Small Band och en rad barnaktiviteter. Bangens organisatör Peter Fredriksson kände sig nöjd med festivalens tillströmning av hängiven publik.

Text och bild: Lennart Lundkvist

Merit Hemmingson på Gröna Lund

Merit Hemmingson
Gröna Lund, 29 juni

Duor med orgel och batteri tycks vara något av en svensk paradgren: Hansson & Karlsson, Mats/Morgan Band, Sagor & Swing, Trummor & Orgel, och nu Merit & Ola. Fastän egentligen är det Merit Hemmingsons hårda Hammond B3, av årsmodell 1958, som står i fokus och Ola Hultgrens följsamma batteri som ackompanjerar hennes säregna orgelvisa.

Merit Hemmingson har alltid gått sin egen väg. Redan i mitten av 1950-talet spelade hon piano i olika jazzorkestrar i Jämtland. Efter examen flyttade hon från Östersund till Stockholm och spelade då ofta på Nalen. Under en USA-resa bildade hon en egen kvintett, Merit and her Girl Stars, med fyra svarta kvinnliga musiker som följde med till Sverige.

Vid mitten av 1960-talet övergick hon helt till hammondorgel och blev ledare för orkestern Meritones. 1971 kom albumet Huvva! – svensk folkmusik på beat, på vilket hon blandade folk- och rockmusik, beats och ett onomatopoetiskt, ordlöst nynnande. Hon hade funnit sin nisch. Albumet blev med rätta uppmärksammat och prisat. Det följdes upp av Trollskog (mer svensk folkmusik på beat) 1972 och Bergtagen 1974. Tillsammans bildar de en epokgörande trilogi i svensk musik. Därefter har det varit långa stunder av tystnad från Hemmingson.

Hösten 2002 gick hon in på Svensktoppen med låten Ack du min längtan med Ola Magnell på sång och 2005 utkom samlingsalbumet Merit – Queen Of Swedish Hammond Folk Groove. Tystnad igen. Tills i fjol, då hon nyss fyllda 74 så egenartat lade sin hand vid framlidne jazzpianisten Jan Johanssons (1931–1968) folkmusiktolkningar. Plattan Hommage till Jan Grammisnominerades och bidrog till en revival för Hemmingson som nu givit sig ut på sommarturné.

Merit Hemmingson inte bara spelar som ett jämtskt skogsrå, hon ser ut som ett när hon äntrar Gröna Lunds lilla scen en något kylslagen afton i juni. Platsen känns väl vald. På omvägen till Grönan har jag tagit en cykeltur över Rosendahls trädgård där odlingarna är ekologiska och bilarna frånvarande, där ekarna får växa sig stora och fåren beta fritt.

Hon betar av en folkmusikalisk karta över Sverige: visor från Medelpad, Dalarna, Härjedalen, Hälsingland, Gotland – där hon numera bor – och inte minst Jämtland får ett härligt groove. Jazz möter vals, folk möter funk, progg möter visa. Ibland är det stilla som på en kvav sommaräng, ibland stormigt som på en hög fjälltopp.

Men vemodet lurar alltid under ytan. Vilket späs på då duon blir en trio: gitarristen Johan Lindström – från Tonbruket och Per "Texas" Johanssons band – kommer in och smeker strängarna på sin pedal steel. Halvvägs in i konserten tänder det äntligen till. Vid trions tolkning av Jan Johanssons "Gånglek från Älvdalen" vaknar publiken till och börjar nynna, stampa och gunga på huvudena.

Att hon nuförtiden får hjälp av yngre musiker som Lindström, Hultgren – som även jobbat med Ane Brun, First Aid Kit och Lonely Dear – och producenten Tobias Fröberg, känd från SVT:s serie Sápmi Sessions, har tillfört ytterligare en dimension i hennes musik. Hon ber också teknikern, till Hultgrens förvåning, att höja ljudet på trummorna. 

Hon inleder med en "nationalsång" (Ack Göta konungarike) och avslutar med en annan (Jämtländsk brudmarsch) och säger lite skälmskt: "Ni vet väl att det finns en fri republik uppe i norr?" Jo, Merit, det gör vi. Och den har fostrat stora musiker (som dig). Huvva!

Rikard Rehnbergh

Vijay Iyer höjdpunkt i Hamburg

ELBJAZZ, Hamburg
29-30 maj 2015

Varje år i slutet av maj kommer tusentals besökare från hela världen till Hansastaden Hamburg för att njuta av en skön musikalisk mix av kända artister och spännande nykomlingar i en unik miljö vid floden Elbe. Till årets upplaga, den fjärde i ordningen, kom runt 15 000 besökare under de två intensiva festivaldagarna. Endast 79 euro kostade tvådagarsbiljetten. Mer än 50 konserter ägde rum runt om i staden, mestadels utomhus på många extraordinära spelplatser: fartygslastrum, pråmar och varv runt hamnområdena Fischmarkt, Blohm + Voss och Hansahafen. Festivalen kompletterades även med ett mångfacetterat programutbud bestående av workshops, filmer, utställningar och program för barn.

Under de senaste åren har ELBJAZZ inte bara utvecklats till en kulturell och musikalisk höjdpunkt i Hamburg, utan också till en av de mest populära försommarjazzfestivalerna i Europa. Förra året uppträdde bl a Tonbruket, Oddjob, Dianne Reeves och Gregory Porter. På ELBJAZZ fjärde upplaga medverkade en imponerande line-up: Dee Dee Bridgewater feat. Irving Mayfield ihop med UMO Jazz Orchestra, Rolf Kühn Unit, Vijay Iyer, Enrico Rava, Marc Ribot, Verneri Pohjola, Cécile McLorin Salvant, Monty Alexander, Ed Motta, Stacey Kent, Joe Morris, Giora Feidman, Orchestre National de Jazz, Michael Wollny, Juhani Aaltonen, STUFF, Benjamin Koppel/Kenny Werner och många, många fler.

Finska storbandet UMO Jazz Orchestra öppnade stora scenen vid Blohm + Voss-varvet på fredagen under ledning av den amerikanska saxofonisten Lenny Pickett, som var medlem i Tower of Power 1972–1981. Den nästan 20 man starka orkestern framförde låtar från färska albumet The Prescription. Pickett tar med lätthet toner som sträcker sig över sex oktaver på sin tenorsaxofon och har en lekfull, unik känsla för frasering och artikulation. Rika och vackra harmonier kom fram i Picketts ballad Kathy. Legendariska blåsaren Juhani Aaltonen glänste ikapp med Pickett med infallsrika solon på flöjt och sax. Finalen kom med en remake av ToP-hiten What is Hip som värmde upp fint i kylan. UMO Jazz Orchestra backade även upp den nu 65-åriga jazzdivan Dee Dee Bridgewater som kom till Hamburg med en färsk skiva i bagaget och ett New Orleans-projekt under ledning av trumpetaren och sångaren Irving Mayfield. Bridgewaters röstregister spänner fortfarande gott och väl över fyra oktaver och under det drygt timslånga fruktbara mötet mellan Bridgewater och UMO Jazz fick vi lyssna till coola, creole-kryddade New Orleans-klassiker som Big Chief, St. James Infirmary, temat från TV-serien Treme men även en bedårande vacker tolkning av Duke Ellingtons Come Sunday. Bridgewater är ju inte direkt ovan med storbandsformatet: som tjugoåring i mitten av 70-talet sjöng hon med legendariska Thad Jones & Mel Lewis-orkestern och för fyra år sedan turnerade hon i ett lyckat storbandsprojekt ihop med Norrbotten Big Band.

Nästan 40 år yngre kollegan, fransk-haitisk-amerikanska 26-åriga stjärnskottet Cécile McLorin Salvant vann fyra olika kategorier i Down Beats Readers Poll 2014. Hon besitter en magnifik, nyanserad, omfångsrik, full, kontrollerad röst i kombination med ypperlig tajming, fin frasering och enorm känsla. Med sin kvartett bjöd hon på en rad pärlor från Porgy and Bess och The American Songbook som It Ain't Necessarily So, samt ett par Bessie Smith-nummer. Hennes klassiska skolning kom fram i balladen Fog, då hennes stämma påminde om Alice Babs sakrala skönsång. Hennes känsla för humor kryddade Valaida Snows eldiga, afro-latinfärgade You Bring Out the Savage in Me. McLorin Salvants elastiska stämband bär lika mycket drag från såväl Betty Carter som Judy Garland och Blossom Dearie. Vitala pianisten Aaron Diehl vid sitt stride piano spelade lyhört och inkännande i stark symbios med McLorin Salvant. Hans licks förde Maurice Ravel och Lennie Tristano till tankarna.

Den indiskfödda amerikanska pianisten Vijay Iyers midnattskonsert i Hafenmuseum bland ankare och fartygsmodeller var festivalens absoluta höjdpunkt. Tillsammans med sina mångåriga medmusiker, basisten Stephan Crump och trummisen Marcus Gilmore, gav han en laddad och intensiv konsert. Låtarna som framfördes var företrädesvis hämtade från senaste mästerverket Break Stuff på ECM (läs rec i OJ nr 3 2015). Omedelbart insåg man av att Crump och Gilmore känner Iyer så väl att varje ögonblick i samspelet är empatiskt, nästan telepatiskt. På skivan hör man hur grundelementen i kompositionerna bryts ner och omvandlas till en ny form och detta framgick ännu tydligare i livesituationen. Iyers språk är lika mycket melodiskt som kantigt och abstrakt. Inspirationen från Thelonious Monk och Steve Reich är kännbar, men även från musik utanför jazzen som i repetitiva, minimalistiska Hood, en hyllning till Detroit-techno-dj:n Robert Hood. Polyrytmiska Break Stuff, där Iyer utnyttjade seriella, förskjutna rytmer som han effektivt färglade med udda, finurliga ackord i ett konstant flöde, var fullständigt magnifik. Alla tre artisterna fick stort solistisk utrymme. I Chorale fick samtliga stretcha ut ordentligt med tätt vävda kontraster kring Iyers tematiska, rastlösa spel över Crumps walking bass-linjer och Gilmores distinkta slagverksserier i batucada-lik marschtakt. I John Coltranes Countdown stöpte Iyer om den klassiska Coltrane-melodin till en smakfull, rytmisk ram inspirerad av västafrikansk musik. Som avslutning tolkade Iyer majestätiskt, helt ensam vid sin flygel, Billy Strayhorns Blood Count.

Jazzens gudfader i Italien, trumpetaren Enrico Rava var på plats med en ny, ung kvartett som framförde helt nytt material. Enligt Rava själv – som jag fick en pratstund med – var låtarna skrivna till en platta som släpps i höst. Ravas musicerande har tydliga rötter i 60-talets avantgarde och sedan återkomsten till ECM 2004 har han lyckats integrera, men framförallt förnya och utveckla, sina erfarenheter från den tiden i sin musik. Kvartetten rörde sig sömlöst från neobop till rockfusion och frijazz. Francesco Diodati var en ny trevlig bekantskap – med sin gitarr utkämpade han ödesmättade, täta, intima dueller mot Ravas lyriska, ofta subtila, trumpet. Även när Rava tog i fanns den modulerade lyrismen i botten. För Rava existerar inga gränser, hans musik är som ett kalejdoskop: den skimrar och byter skepnad ständigt.

ELBJAZZ innehöll flera mycket hörvärda konserter:
Den 84-åriga tyska ikonen, klarinettisten Rolf Kühn spelade i Alte Maschinenbauhalle samtidigt som Rava uppträdde, men det lilla jag hann höra visade att avantgardisten Kühn fortfarande har chops och jobbar med spännande formexperiment. Gitarrikonen Marc Ribot och hans trio sprängde alla gränser senare med ett laddat set som sträckte sig från andlösa filmiska ljudlandskap till nutida artrock. Finska lyriska trumpetaren Verneri Pohjola (son till basisten Pekka Pohjola) spelade med sin kvartett ett intimt, laddat set som rörde sig mellan hardbop, 60-tals jazz och impro. Höjdpunkten var den skira balladen The End Is Nigh. Franska Orchestre National de Jazz lockade med sin mollstämda, progressiva rockjazz medan brasilianska pianisten och sångaren Ed Motta bjöd på medryckande souljazz.

En hel del svenskar fanns på plats bland publiken. Kanske lyckas festivalbossen Tina Heine och hennes team locka ännu fler till 2016 års upplaga – och det vore ju inte helt fel med fler svenska artister på ELBJAZZ-scenerna!

Patrik Sandberg

Universalgeni på Fasching

Akira Sakata / Johan Berthling / Paal Nilssen-Love
Fasching, 19 maj 2015

Altsaxofonisten Akira Sakata ser inte bara ut som en zenbuddhistisk munk, han låter som en när han släpper saxen och låter strupsången eller ett liturgiskt recitativ ljuda över den för kvällen märkligt öde jazzklubben. Det lugn han utstrålar på scenen är outstanding. Inte nog med det, karl'n är dessutom marinbiolog, skådespelare och essäist. Ett universalgeni helt enkelt.

Sakata är ett toppnamn inom frijazzen. Likt en Miles Davis, Bill Laswell, Björk eller Beck förnyar han sig för varje sekel: på 1970-talet turnerade han världen över med pianisten Yosuke Yamashita och trumslagaren Takeo Moriyama. På 1980-talet med Last Exit som inkluderade Peter Brötzmann och Bill Laswell (som också "proddade" flera av Sakatas följande skivor). På 1990-talet organiserade han en turné i Uzbekistan, Mongoliet och Kina med Mijinko Flying Band, 14 medlemmar från tre kontinenter samt musiker från de besökta länderna. Ett musikaliskt brobygge.

På 2000-talet har han sökt samarbeten inom electronican, som med DJ-Krush och Chikamorachi. Och han är en sann Skandinavienvän. Han har lirat med såväl Nacka Forum som med gitarristen Ketil Gutvik och batteristen Paal Nilssen-Love. Med Arashi – Johan Berthling, kontrabas; Paal Nilssen-Love, trummor – går han tillbaka till början men bryter ändå ny mark. Som en zenbuddhistisk koan. Den "nordiska" trion debuterade på Molde jazzfestival 2013, gick in i studion strax därefter och spelade in plattan Arashi – ej att förväxla med det japanska pojkbandet – varifrån huvudparten av kvällens konsert hämtas.

Arashi betyder storm och det är en träffande beteckning. Musiken improviseras och trevas fram. Den är ömsom rik på aggressivitet och explosivitet, som på plattans titelspår och konsertens första röjiga stycke, ömsom på kontemplation och lågmäldhet. Men alltid späckad med energi. När Sakata greppar klarinetten och Berthling stråken och Nilssen-Love vispar och smeker batteriet blir det genast en kammarmusikalisk upplevelse.

Det är skivans sista spår, den innerliga Fukushima no ima ("Fukushima nu"), som självklart handlar om kärnkraftsolyckan 2011, som ger oss besökare en mild behandling jämfört med den stråldos de i området boende drabbades av. Då känns det skönt att vi är så få på Fasching. Och slipper skål och skrål.

Rikard Rehnbergh

Högtidsstund med McLorin Salvant

Cécile McLorin Salvant
Nefertiti 15/5
 
Stjärnskottet Cécile McLorin Salvant har gedigen musikutbildning och uppträder med stor självsäkerhet på scen, trots att hon bara har en skiva på meritlistan. Vad arrangörerna rubricerat som vårens jazzhändelse i Göteborg, gjorde näppeligen ingen av de dygt 160 andäktigt lyssnande besviken. Den skeptiska uppmaningen ”don’t believe the hype” byttes här till sin motsats. Damen från USA - med fransk mamma och pappa från Haiti - har vunnit den mest prestigefyllda tävlingen inom jazz, fyra utmärkelser i Down Beat och har således redan blivit en omtalad röstkonstnär. Hon omformar gärna mindre känt material till ett eget uttryck. Det blir därför ganska missvisande att jämföra med legendariska namn, sådana som Sarah, Dinah, Abbey, Betty och Carmen. Arrangemangens lekfullhet i kombination med ett dramatiskt utspel påminner om Cassandra Wilson.

Hennes excellenta pianotrio startar flyhänt och nyanserat i mediumtempo. Sedan kommer McLorin Salvant i sina karaktäristiska vitbågade glasögon.  Öppnande sången ”I never kissed a man before”, kommenteras med att inledningen var i avtantgardistisk anda. I en ballad av Blossom Dearie demonstrerar vokalissan sitt enastående register. Bara undantagsvis fokus på skönsång, däremot gestaltar 25-åringen textens innehåll, med en stämma pendlande mellan starkt och vasst till mjukt och betagande. Annorlunda takt och rytmer förför i ett stycke från musikalen Askungen, vars sång ”Stepsister’s lament” har betytt mycket för den artist som nästan dragit fullt hus på anrika Nefertiti. Den gälla rösten moduleras på ett synnerligen begåvat sätt.

McLorin Salvant vill något mer än att stryka medhårs och lyckas osannolikt väl att lagom utmana publikens öron. John Henry (från kommande skivan) har ett rullande beat med udda takter, vilket avslutas acapella utan mikrofon. Helt enkelt bedårande!  Andra set fortsätter kvartetten fira triumfer i kompositioner från ”Porgy & Bess”, Blanche Calloway och Nancy Wilson. Vid ett minnesvärt tillfälle bjöds på upphackade rytmer och en mäktig stämma i afrikansk-amerikansk spiritual-stil tryfferad med growling.

I perfekt symbios med henne spelar en mycket njutbar spännande trio under ledning av kapellmästaren Aaron Diehl, vars stride piano var en extra krydda   I några instrumentala partier märks hur kolossalt samspelta de är.  Affischnamnet påpekar själv vilka underbara musiker hon förfogar över samtidigt som hon gläds över att vara i Sverige för första gången. Den ofta diskret tassande trummsien Larence Leathers var ett under av känslighet. Paul Sikivie på bas lånad från lokal musiker, hade ett par snygga solon. Snappade efteråt upp ett passande omdöme om konserten från Nefertitis huspianist: ”Otroligt följsamt och dynamiskt!”.

Mats Hallberg

David Sanborn på festival i Finland

Vi fick en rapport av Esa Paavolainen från April Jazz Festival i Finland. Den är på engelska, men vi tänkte att vi kör den ändå.

The largest jazz festival in the Helsinki Metropolitan Area “April Jazz Festival” was arranged for the 29th time in Espoo during 21–26 April 2015. The event presented some of the most prominent Finnish and international artists including interesting rising stars. Espoo Cultural Centre in Tapiola and Sello Hall were the main venues. In addition to the concert program there were also organized jazz clinics which were run by the visiting masters and children’s events among others. As in the previous years, April Jazz was  hosted by the Espoo Big Band.

At the Festival the major international and Finnish attractions were among others: David Sanborn (USA, sax), Ruthie Foster (vocals, guitar USA), Antonio Sanchez & Migration (MEX/USA), Artist clinic: Antonio Sanchez (drs), Diane Schuur (USA), Master class for singers: Diane Schuur (voc), Tapiola Sinfonietta & Tim Ries (sax USA) played ”The Rolling Stones Project”, Ana Moura (fado POR), Anna-Mari Kähärä Orchestra, Manuel Dunkel Quartet feat. Anders Bergcrantz (trumpet, SWE), Espoo Big Band 35 Years Anniversary Concert, Featuring Junnu Aaltonen, Gerard Presencer & Conductor Marzi Nyman, Artist clinic: Felix Zenger (beatbox), Children’s Jazz Event,  Oregon (USA), Jukka Perko & Iiro Rantala, Artist clinic: Ralph Towner (gtr), Grégoire Maret Quartet (CH/USA) Artist clinic: Grégoire Maret (harmonica), Soweto Kinch (UK), Elektro GT, Tapiola Big Band, Ebeli in Concert and Akseli Gallen-Kallela 150 Years Anniversary Concert.

David Sanborn & Band
(David Sanborn, sax; Ricky Peterson, keys; Nicky Moroch, guitar; Andre Berry, bass; Chris Coleman, drums)
At the opening concert of April Jazz Festival performed the famous alto saxophonist David Sanborn, who has since the sixties played in many different casts and music genres. David Sanborn performed various pieces from his career time, among others gospel type Brother Ray dedicated to Ray Charles, and various rock and funk colored pieces, many of which were composed by Marcus Miller. Also he played a ballad dedicated to his wife Sofia. David Sanborn and his band had a good performance for the listening audience.

Manuel Dunkel Quartet feat. Anders Bergcrantz                                                        
(Anders Bergcrantz, trumpet; Manuel Dunkel, saxophone; Alexi Tuomarila, piano: Antti Lötjönen, bass; Teppo Mäkynen, drums)
Saxophonist Manuel Dunkel has been among the most prominent musicians in Finnish jazz scene since the mid-1990s. In 2011, Dunkel received the Yrjö prize, which is the most highly-regarded jazz accolade in Finland. The quartet led by Dunkel also includes pianist Alexi Tuomarila, bassist Antti Lötjönen and drummer Teppo Mäkynen. The concert featured music from the band’s third album “Meeting Point”, which was released in April. One of the most distinguished jazz musicians in Sweden, Anders Bergcrantz, who also played on the album, made a guest appearance at the concert. Dunkel has developed beautiful sounds on both tenor and soprano which are captured perfectly on this album.
 
Diane Schuur
(Diane Schuur, vocals, piano; Benjamin Wolfe, bass; Adam Pache, drums; Julan Siegel, saxophone)
Diane Schuur, considered one of the best female vocalists of modern jazz, returned to April Jazz for the first time in 25 years. The two-time Grammy winner’s new album “I Remember you” ( released in June 2014) was to honour to two of her heroes – Stan Getz and Frank Sinatra.

Espoo Big Band
Espoo Big Band (EBB) is one of the best jazz big bands in Finland. At their 35th anniversary concert, the EBB ensemble were taken to new heights by the English trumpeter Gerard Presencer, whose previous employers included Ray Charles, James Brown and Incognito. The concert featured premiere performances of new pieces by Jukka Linkola and Marzi Nyman, along with Mikko Innanen’s piece dedicated to Juhani ”Junnu” Aaltonen, with the nearly 80-year-old maestro himself as the soloist.
EBB has been ambitious in their efforts to promote Finnish jazz music, and they are especially known for their productions of new Finnish music. The band has raised many Finnish top musicians, such as Iiro Rantala, Lenni-Kalle Taipale, Jukka Eskola, Jarmo Saari and Marzi Nyman, who currently leads the orchestra.

Esa Paavolainen

For more information on April Jazz Festival see http://apriljazz.fi

Annonser