Het afton med Karin Hammars Fab4 på Fasching

Karin Hammar Fab 4 

Releasekonsert Fasching, Stockholm 10 februari

 Fasching var scenen för trombonisten Karin Hammars nya skivsläpp Imprints på (Nisse Landgrens bolag Redhorn/Naxos), hennes fjärde album i eget namn.

Med sitt band Fab4 levererar Karin en överlag mycket njutbar afton med melodiös klang, några rejäla doser latinskt och innehållsrika soloinsatser av Karin själv och Max Schultz på gitarr – både elförstärkt och akustisk. Niklas Fernqvist på bas och Fredrik Rundqvist på trummor gav dom en stadig ryggrad att ta spjärn mot. Max Schultz elgitarr gav, i avsaknad av klaviaturer,konsertens snabbare nummer välbehövligt ”bett”och fyllighet.

Självklart dominerades låtvalet av Karin Hammars egna kompositioner från den nya skivan. Titelspåret – en unison hyllning till Pat Metheny och Wayne Shorter med en blinkning mot den sistnämndes Footprints – bjöd på elastiska rytmer och en trombonstämma längs hela spannet mellan cool och hot. En tolkning av Milton Nascimentos Vera Cruz framhävde väl Karins vurm för brasiliansk musikvärld. Karins egen Light is your shadow, skriven till prenatal dotter, blev till en helt underbar ballad i tretakt, med smeksamt gung och finstämd akustisk gitarr.

Andra set innehöll några påfallande lågmälda nummer där konserten löpte risken att tappa tempo, men anrättningen fick nytt liv med Praia de Busios i rak och energigivande sambatakt. Och ännu mer drag blev det när skivbolagsdirektören själv klev upp på scenen med sin röda lur för att sitta in i avslutningsnumret Mama Cash – Nisse Landgren slängde i en hel näve chili som gav grytan en krydda och mersmak att ta med sig hem.

Som alltid ger avlyssning via skiva och live två rätt skilda upplevelser – så också den här gången. Få studioproduktioner når upp till den fräschör som bjuds direkt från scenen. Många fler än de som hade hittat till Fasching den här kvällen får chansen att uppleva lite av detta tack vare att SR/Musikradion spelade in – watchout!

Anders Wenström

Caecilie Norby öppnade på Metropol

Cæcilie Norby med High Coast Orchestra
Säsongsöppnade på Metropol i Härnösand, 20 januari.

Onsdagskväll den 20 januari öppnade vårsäsongen på Öbacka Jazz & Blues. Kvällens artist var Cæcilie Norby från Danmark med länets High Coast Jazz Orchestra. Norby är en jazzsångerska som imponerar. Hon har en i grunden djup röst som hon varierade allt efter låtvalen, från nästan viskande sång, som aldrig blev svag till höga starka, vackra toner som om opera var hennes profession. Hon var inte heller främmande för att sjunga rock.
Låtvalen varierade från kompositioner av Cole Porter till David Bowie. High Coast Jazz Orchestra bidrog till att Norbys sång backades upp med ett variationsrikt och väl sammansatt blåskomp med många individuella solon. Fredrik Norén, kapellmästaren själv, bidrog med ett solo, på sin trumpet, som om han spelade i ett band från New Orleans. Kvällens gitarrist, Carl Sjöström, imponerade stort vid ett par av sina soloinsatser och Fredrik Lindeborg på barytonsax likaså. Cæcilie Norby själv lyfte flera gånger fram Tobias Helén på bas som i ett par låtar stod för kompet, kanske ett självklart val från henne med tanke på att hennes ”husbonde” som hon själv utryckte det, är den kände basisten Lars Danielsson.

Efter konserten fick jag möjlighet att prata med Cæcilie Norby och hon uttryckte ett stort gillande av Metropol, kvällens orkester och publik. ”Jag kommer gärna tillbaka och då tillsammans med Lars”. Något att se framåt, ty onsdagskvällens konsert var ett av de bästa jazzvokalistframträdanden man kan få vara med om! Spelningen var ett samarrangemang mellan Öbacka Jazz och Blues och Musik i Västernorrland

Text och bild: Anders Olofsson

Jan Lundgren solo i Lund

Jan Lundgren, solopiano
Magle Konsertsal, Lund  11 januari 2016.

Jan Lundgren, då inte mer än 14 år gammal, fick en dag höra av sin pianolärare att denne inte längre kunde förmedla mer kunskap inom klassiskt klaviaturspel - han ansåg nämligen att unge Lundgren blivit lika skicklig som han själv. Pianopedagogen slängde i stället, i sin desperation, till Janne en skiva med Oscar Peterson  med orden:  Pröva detta i stället! Och på den vägen blev det.

Jan Lundgren är en landets främsta pianister inom afrikanskamerikansk musik, och i denna regntunga måndagafton berättar Lundgren inför ett fullsatt auditorium om sin karriär och om sina speciella förebilder på ett avspänt och behagligt humoristiskt manér, mixat med inslag av längre eller kortare pianostycken.

Icke förvånande har han som inspirationskällor tre av den svensk jazzens legender: Bengt Hallberg, Jan Johansson och Arne Domnerus. Det var i den sistnämndes band som Lundgren slog igenom på allvar, och sedan dess har de båda utvecklat ett intimt och fruktbart samarbete. 

Jan Lundgren har, även han, en förkärlek för den svenska folkmusiken,  demonstrerat via ”Visa från Utanmyra ”, ett av Jan Johanssons paradnummer, pietetsfyllt tolkad, och ”Autumn Walk”, en egen komposition i Bengt Hallbergs anda.

Lunds Kammarmusiksällskap är värd för kvällens arrangemang och Jan Lundgren ser sig därför kanske manad att ta sig an stycken av Monteverdi, Mozart och Beethoven, men på sitt högst egensinniga manér: En bokstavstrogen inledning övergår efter hand i lekfulla bluesfärgade improvisationer: Nu är Lundgren på sin mammas gata!
Lundgren påstår till och med att det var Beethoven som en gång uppfann bluesen, tro det den som vill...
Andra av Lundgrens favoriter får sin beskärda del av hyllningar: Billy Strayhorns ”Take The ”A” train” levereras i en version som vi i början knappast kan urskilja: Tjocka ackord, häftiga löpningar över klaviaturen, våldsamma rytmiska kast - en lekfull Jan Lundgren i sitt esse träder fram när han demonstrerar en fingerfärdig teknik utöver det normala.

En annat Strayhornnummer, den smått impressionistiska ”Lush Life” tolkas med yttersta varsamhet och samarbetet med Georg Riedel illusteras via en egenhändigt komponerad barnvisa, ”Leklåt” kallad, vars oregelbundna rytm och dissonanta ackord vill framkalla en bild av småttingars vilda danslekar.
Malmöförfattaren Jacques Werup föräras en hommage i form av Lundgrenkompositionen ”The Poet”, och slutligen hyllar Blekingesonen sin hembygd med en egen slängpolska, benämnd just ”Blekinge” - en livligt omtumlande historia som mer eller mindre tar andan ur oss lyssnare.

Jan Lundgren aktar sig noga för att slaviskt imitera sina idoler, utan vill lägga an en personlig touch när han tolkar deras kompositioner - och det gör han med stor framgång.

Magle konserthus är det som en gång var Frälsningsarméns lokaler, och jag vandrar, saligen styrkt av herr Lundgrens intensiva artisteri, mot hemmet i snålblåstnatten.

Per Wikén

Stark jazz med "Brännvinskungen"

Janne Kullhammar & Smith Absolute Jazz Band
Konsert på Swejs 4 december 2015
Anders Ekholm ts, Per Karlström p, Claes Askelöf, g, Jan Adefelt b, Janne Kullhammar tr.

För de som undrar över bandtiteln gör jag en snabbversion av den mångordiga förklaring som Janne Kullhammar gav publiken. På Carlshälls Gård på Långholmen bodde den ryktbare L.O. Smith, som blev mannen som fulländade reningsprosessen för dåtidens finkelrika brännvin. Janne Kullhammar gestaltar numera Brännvinskungen vid festligheter på Gården, som till exempel under julborden, där han klädd i dåtida festkläder och med cigarr i handen går omkring och underhåller gästerna. Dessutom spelas det jazz i Brännvinskungens sal flera gånger per år. Janne Kullhammar har även grundat jazzskolan Musikania i Nacka, som han driver med sin son Jonas. Musiken har gått i arv, då även Farfar Kullhammar spelade trummor.

Nu till dagens konsert. Det är svårt att fatta att saxspelande Anders Ekholm inte är mera känd för en större publik. Han spelar med auktoritet och har en fyllig ton i luren. Dessutom bidrar han med trevliga kompositioner och hans bearbetning av Fats Wallers ”Jitterbug Valse” var smått genial.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är lätt att tycka om Claes Askelöfs behandling av sin gitarr. Det är flytande och sångbart och inslagen av ackord, som den store Wes Montgomery blev känd för, gör Claes till en av vårt lands intressantaste gitarrister tycker jag.

Det är skönt att höra en kontrabasist med Ray Browns stadga i sitt spel och Jan Adefelt har just den egenskapen i sina fina basgångar, som han säkert försöker lära sina elever vid KMH, där han är huvudlärare sedan många år. Hans lätthet och underfundighet som solist är trivsam att höra. Ofta kommer stråken fram i låtarnas avslutningsfas. Fint ljud i basförstärkaren ger mig alltid lyssnarglädje, då de distinkta bastonerna lättare uppfattas av mina åldrade hörselgångar.

Pelle Karlströms agerande vid pianot bjuder på dubbla intryck. Det drivna intressanta spelet åtföljs av såväl ansikts- och kroppsmimik, som ger en extra dimension. Det blir lite som att se Harpo Marx vid sitt piano.

Så Brännvinskungen bakom sitt trumset. Behåringen i ansiktet är på pricken som Smiths egen och berättarkonsten i mellansnacket intressant rutinerad, men trumspelet hade inte 1800-talsprägel. Det är snärtigt, svängigt och drivet. Passar de övriga musikanterna bra som det verkar.

Swejs husband hade denna dag ett inhopp i stället för pianisten Leo Lindberg. Det var Hans Bergman, som mestadels leder orkestern Saxarus, som denna dag spelade fin tenorsax. Tillsammans med Anders Nyberg tr, Pelle Karlsson b, och Fredrik Olsson g, som är de ordinarie i bandet, underhöll Bergman publiken timmen före konserten. Gruppen var också stommen i det jam, som avslutade tillställningen. Vi fick höra två saxofonister och två sångerskor och som brukligt är leddes jammet av Swejs ordförande Anders Sjöstedt. Han avslutade den jazziga lunchen med att framföra min favoritmelodi ”Misty” vackert på sin trumpet.

Låtlista:
Blues on the corner (McCoy Tyner)
Monaco (Per Karlström)
Cool, it’s only Wednesday (Claes Askelöf)
Pingu (Anders Ekholm)
A dance with you (Per Karlström)
Saturday night in the Cosmos (Don Pullen /Frank Dean)
Stardust (Carmichael/Whiteman)
X2 (Jitterbug Valse) (F.Waller)) omarbetad av Anders Ekholm

Extranummer:
Fried Bananas (Dexter Gordon)

Nalle Nilson

Laddat med Fire! Orchestra

Fire! Orchestra Foto Heiko Purnhagen

Fire! Orchestra Ritual,Fasching, 18 december 2015.

Sammanträffande: samtidigt som jag sitter och skriver det här visar SVT Roland Schimmelpfennigs lysande pjäs Det flygandet barnet i Lars Rudolfssons regi från Orionteatern. Fire! Orchestras grundtrio Mats Gustafsson, Johan Berthling och Andreas Werliin ackompanjerar det sorgliga skeendet i pjäsen där även Mariam Wallentin spelar en sjungande huvudroll.

Alla fyra står och trängs med 15 till på Faschings scen när de publikt ska spela upp det stycke de just nu är i färd att spela in på skiva: Ritual, som släpps på norska etiketten Rune Grammofon i januari. Men först, som för att kontrastera mot den orkestrala massan, framförs tre solostycken av olika orkestermedlemmar: En portugis och två danskar lagom till jul, som Gustafsson uttrycker det vid presentationen.
Portugisiska trumpetaren Susana Santos Silva, som vi vanligtvis kan höra i Torbjörn Zetterbergs sextett, improviserar fram ett finstämt stycke med såväl sordin som kakburk till resonanshöjare. Efter ett tag sluter danska saxofonisten Lotte Anker upp med sin varma tenor. Duon fungerar som hand i handske men när Anker ensam blåser på blir det hela något litet överflödigt och enahanda.
Bättre då att Mads Forsby tar plats vid batteriet och inleder med en intensiv virvel som håller i sig i flera minuter. Först kommer jag att tänka på en loop, men liknelsen känns på något sätt fel, för datoriserad. Så när rökmaskinen går igång vaknar metaformaskinen: ett ånglok som istadigt tuffar fram över slätten. Ett ånglok som likt det i filmen Runaway Train från 1985 övergår i ett monster, rusar som en dieselosande jaggernaut ur en Mad Max-film.
Fires fem musikaliska medlemmar utgörs av 1960-70-talets blues- och hårdrock: Berthlings pumpande bas, Edvin Nahlins stämningsfulla orgel, Julien Desprez och 
Finn Loxbos distade gitarrer, Forsbys och Werliins tunga trummor. Liksom fallet med Tonbruket, MÖG och LED är de äldre bandmedlemmarna uppvuxna på den musiken. Och jämte den funken, som ofrånkomligt med en bleckblåssektion som i antal vida överstiger övriga sektioner. Säkerligen är flera av de yngre bandmedlemmarna, som återfinns i blecket, nära bekanta med musikstilen som utgör ett fundament i dagens r'n'b.
Det var fötterna det. Händerna består av minimalism och noise: Den stadiga, tillförlitliga högerhanden ger ensemblen en ihållande rytm, en repetitiv slinga som ofta behövs vid större ensemblespel. Men jag misstänker att Fire! även är förtjusta i att smälla på med en rytm tutti forte. Det går att höra såväl Steve Reich som Terry Riley i musiken. Den stadiga högerhanden får sin motvikt i den fria vänsterhanden. De olika satserna, delarna i Fires stycken – Exit!, Second Exit och Enter finns förevigade på skiva – mynnar ofta ut i en kakofoni där alla krämar på i forte fortissimo.
Sist men inte minst, själva huvudet, toppositionen och utsiktspunkten: Frijazzen. Bandledare Gustafsson är ju en av Sveriges, ja i dag rentav en av världens bästa fribagmusiker. Det är även de andra fyra saxofonisterna och vokalisterna. Sådant smittar självfallet av sig på övriga bandmedlemmar. ”Free The Jazz”, som det står på Gustafssons vit-svarta t-shirt.
Ritual minner i sin struktur en hel del om förra stycket och albumet Enter: Men själva kompositionen skiljer sig en del. Dels är det ett längre stycke, med flera satser. Dels är det ett klart närmande till konstmusiken. Fast i stället för att begagna den klassiska symfoniformen i fyra satser, tänk Beethoven, så utvidgar ensemblen den till sex satser, säg Mahler.
Det är ett roligt och omväxlande stycke, Ritual. Vid ett tillfälle plockar Kullhammar stolt fram sin dubbelsax, baritofon, för övrigt en av blott tre i världen. Vid ett annat duellerar Kullhammar och Gustafsson med varsitt slidehorn, som har en entonig och monoton ton. Sångarna Sofia Jernberg och Mariam Wallentin är dessvärre för lågt inställda. De drunknar i blecket. Synd. Deras unika röster torde få en mera framskjuten position i ljudbilden. När de får sola loss blir det bättre.
Slutligen några ord om konsertlokalen. Om en jämför trånga, avlånga Fasching med stora ödsliga Orionteatern – en före detta verkstad – så är mellantinget att föredra. På Fasching drunknar den mångsidiga, skiftande ljudbilden i det svårspelade rummet. På Orionteatern är det å andra sidan för högt i tak, där försvinner många av de fina nyanserna i tomma intet (läs taket). Med det sagt är Fire! Orchestra likväl ett liveband. Inspelat är inte alls samma sak. Orkestern är bland det mest innovativa, utforskande och spännande en kan höra på en svensk scen, oavsett musikgenre.
Rikard Rehnbergh
 
 
 
 
 
 
 
 


Stående ovationer för Ulf Andersson

Ulf Andersson New Quartet featuring Hanna Svensson
Metropol, Härnösand, 25 november.

Vad händer när jazzmusiker med olika åldrar och olika erfarenheter kommer samman och bildar en orkester? Ulf Andersson nya kvartett är ett synnerligen bra exempel på hur utsökt bra jazzmusik kan skapas vid en sådan sammansättning. Ulf själv på saxofon med rötter i 60-talets ljusa och melodiska ton, Hans Backenroth som trakterar sin bas med lätta hand- och fingerrörelser och får instrumentet att ljuda harmoniskt njutbart, Ewan Svensson som skapar solon och komp på sin gitarr som om vi satt i New York på 60-talet. Bandet hålls sedan ihop med hjälp av Chris Montgomerys välavvägda spel på trummor. Sist men inte minst så den unga lovande sångerskan Hanna Svensson som behärskar konsten med timing och frasering i jazzton.

Onsdagen den 25 november fick publiken på jazzklubben Metropol möjligheten att lyssna till och uppleva den varma jazz bandet skapade för dem. Konserten bjöd på såväl instrumental- som vokaljazz i såväl första som andra set.

Låtvalet bestod till största delen av gamla kända sånger som Billy Holidays What a Little Moonlight Can do, Harold Arlens Come Rain, Come Shine med fler. Det rådde en öppen och uppsluppen stämning bland musikerna och det gick inte ta fel på att de trivdes att spela tillsammans vilket resulterade till att en mycket god kontakt skapades med publiken som gav aftonens konsert stående ovationer.

Anders Olofsson

Annonser