panorama-annons ny

Succé för Riddarjazzen

Riddar.Siwochkvartetten

Erling Ribbing Quartett med Siv Malmkvist. Foto: Rigmor Olivegård Landén

 

Riddarjazzen, 8 februari 2015, Riddarhuset i Stockholm

Erling Ribbing Quartett med Siv Malmkvist
Erling Ribbing cl/ts, Jan Sjöblom p, Bengt Hansson b och Jesper Kviberg tr.

Ulf Johansson Werre Trio med Johanna Grüssner
Ulf Johansson Werre p/tb/sång, Kenji Rabson b och Oscar Johansson Werre tr.

Pygmé Jazz Band
Olle Törnqvist co, Knut Rutenborg tb, Hasse Sporre cl, Olav Fermelin p/sång, Tomas Ekström b och Sigge Dellert tr/sång.


Den arrangerande eldsjälen Hans R S Wetterberg anordnade för 16:e året detta evenemang för en fulltalig publik. Pygméerna spelade i den nedre salen till dans och konserterna hölls en trappa upp i Riddarsalen. Pygméerna startade sin musikaliska bana redan 1954 med bland andra Anders Linder cl, Hans Linder p, Eje Thelin tb och Gunnar Lundkvist tr (för övrigt son till Margareta Kjellberg) och snart ersattes Hans Linder med den ryktbare Lalle Svensson. Årets upplaga spelade som vanligt klassisk jazz (mestadels så kallad tradjazz). Dansbanan på knaggligt stengolv var välbesökt och musiken, som också numera ofta består av swingklassiker, utfördes mycket rutinerat av de inte längre så småväxta pygméerna.

Konserten inleddes med några trevliga nummer av Ulf Johansson Werre Trio, där kapellmästaren visade sitt virtuosa handlag med tangenterna, sjöng och spelade stortonad trombon, understödd av amerikansk-svenske Kenji Rabson och sonen Oscar Johansson Werre. Trions spellåtar var ”Badineri” (J S Bach) och ”Battle Hymn of the Republic”. Bachstycket gjordes med Ulf Johansson Werres vissling i stället för det ordinarie flöjtpartiet, och hans mästerliga visselteknik tog andan ur oss lyssnare. Däremellan sjöng Johanna Grüssner: ”Aint Misbehavin’”, ”Honeysuckle Rose”, ”Day by Day”, ”Someone To Watch Over Me”, ”Hallelujah I Just Love Him So”, ”It’s Allright With Me” med trions skickliga uppbackning och naturligtvis även med instrumentala soloinpass. Hon har en varm och fyllig jazzröst och betydande rutin och scennärvaro, och publiken föreföll nöjd.

Riddarbildny

Ulf Johansson Werre Trio med Johanna Grüssner. Foto: Rigmor Olivegård Landén

Andra delen av konserten efter paus för Pygméernas dans(-låtar) inleddes med Erling Ribbings Quartet, och deras repertoar uppblandad med Siw Malmkvists sångnummer bestod av: ”Rosetta”, ”New Orleans”, ”Mr A. R.” (hyllning till sonen), ”After You´ve Gone” och ”Memories of you”. Ribbing själv alternerade mellan klarinett och tenorsaxofon. Klarinettspelet övertygade med en stor fyllig ton åt Edmond Hall-hållet, medan tenorspelet är betydligt mera åt swing/mainstream, där jag märker att Herr Riddaren tagit intryck av en viss idol, nämligen Don Byas. Herrarna har ju spelat många år tillsammans i det för tillfället pausande Sveriges Jazzband, men även gjort en skiva och varit på Asienturné. Jan Sjöblom är en lysande pianist med komprutiner från sina många år på 60-talet i Harlem på gamla Nalen. Bengt Hanssons stortonade bas fanns ofta med i sammanhang kring den suveräne Knud Jørgensen och fyllde sin uppgift även här. Jesper Kviberg fyller som alltid upp och ger spänst och innehåll i alla sammanhang.

Att Siw Malmkvist fyller 79 år i år är smått omöjligt att tro när hon intar scenen. Följande sånger exekverades: Horace Silvers ”The Preacher” med svenska Himmelstrand-texten ”Jazzbacillen”, ”Sermonette” av Nat Adderley där Himmelstrand även gjort texten ”Låt ingen bli kär i mig”, med där Siw Malmkvist faktiskt sjöng på engelska. Sedan ”I’m In The Mood For Love, ”Bye, Bye, Blackbird”, ”In A Mellow Tone”, ”When Your Lover Has Gone”, ”The Way You Look Tonight”, ”Can Anyone Explain” och ”Sentimental Journey”.

Siw Malmkvist hade en fruktansvärd otur, då det inte givits tid för ljudprov. Detta resulterade i att det bitvis kom ett eko eller reverb som inte alls gav riktig rättvisa åt vår tappra storstjärna. Men med sin förkrossande rutin och scennärvaro fick hon publiken på fall, vilket slutapplåderna bevisade.

Nalle Nilson
Foto: Rigmor Olivegård Landén

Mezzoforte fyllde Fasching två dagar i rad

Den isländska fusiongruppen Mezzoforte har sedan bildandet 1977 släppt ett drygt dussin skivor och periodvis intensivt turnerat i både Europa och USA.

Läs mer: Mezzoforte fyllde Fasching två dagar i rad

Inspirerat av The New York Connection

Jojje Wadenius

Lapp på luckan var det på Söderhamns teater när The New York Connection premiärspelade på sin pågående Norden-turné.

Läs mer: Inspirerat av The New York Connection

Amanda Sedgwick 18 januari

Konsert 18 januari 2015 i Spånga Församlingshus.

Medverkande: Amanda Sedgwick, altsax o sång, Kjell Fernström, piano. Filip Augustsson, bas och Jesper Kviberg, trummor.

Saxofonisten Amanda Sedgwicks har en rik och fyllig ton i ”luren” och hon ger sig med flyhänt teknik under denna konsert i Spånga Församlingshus in i den harmonistruktur som aktuella melodier från ”The American Songbook” bygger på. Och är det så gott som dessa låtar som spelas under konserten.

Sedgwick är en lysande solist på den fjärde storleken av det instrument, som belgaren Adolphe Sax fick patent på 1846 och som då kom att kallas saxofon. Instrumentet användes i början i symfoniska och marschsammanhang och började först i mitten av 20-talet komma in som jazzinstrument med Sidney Bechet och Coleman Hawkins som pionjärer. Det kanske kan vara intressant att veta att saxofonen gjorts i hela tio storlekar med soprillon som ljusaste och tubax längst nere i botten. En kontrabassaxofon som ägdes av Gunnar Lundén Welden krävde en liten stege för att han skulle nå upp till klaffarna.

Amanda Sedgwick

Sedgwicks sång har jag något svårare att ge högsta betyg för. Indelningsmässigt och improvisatoriskt är det högsta klass, men rösten har inte den jazzfeeling som man fann hos till exempel Alice Babs, Sonya Hedenbratt och Monica Zetterlund.

Den ständige kapellmästaren i de Spångaevenemang, som arrangerande eldsjälen Bo Jonsson anordnar, är pianisten och spirituelle mellanprataren Kjell Fernström. Han behandlar den fina flygeln med samma accuratess som ordvalet mellan låtarna. Humor i såväl musicerande som under mellansnack brukar ge publiken en trevlig upplevelse.

Amanda Sedgwick med band, Kjell Färnström i förgrunden

Kjell föddes 1936 och började sin professionella musikerkarriär genom att starta en trio 1954 och har därefter både turnébokat och kompat musikaliska storheter som Barney Kessel, Scott Hamilton, Warren Vaché, Benny Bailey, Ken Peplowski, Peanuts Hucko, Dan Barret, Conte Candoli och Kathy Morrow. Han blev även professionell pianotekniker och verkade som sådan vid sidan av musicerandet för familjens försörjning.

Basister i Sverige som haft med musikens utveckling att göra finns många, men några markanta är Thore Jederby, Sture Nordin, Georg Riedel, Sture Åkerberg och dagens ”riksbasister” Hans Backenroth och Martin Sjöstedt. I samma klass som de sistnämnda klassar jag Filip Augustsson, som förutom att ge en stortonad stadga som kompare även glimrar till med ett flyhänt och intressant pizzicatospel i kortare soloinpass.

Till ”Årets trummis” har Föreningen Jazz i Alingsås utsett Jesper Kviberg. Här platsar han som alltid med sin stadga, melodiska uppfattning och teknik bland skinn och metallbitar. Jag saknade ett solo som jag hörde honom göra för en tid sedan, där han blandade trumspel med scatsång. En något unik händelse! Första gångerna jag hörde Kviberg satt han i Gugges grupper och spelade dubbeltrummor med Måns Ekman. Ganska spektakulärt!

Lokalen var som så ofta fullsatt under konserten med Amanda Sedgwick och publiken krävde som vanligt ett extranummer.

Låtlista:
Södermalm (Swanerud) pianosolo
S:t Louis Blues (Handy)
I Thought About You (van Heusen) sång
Social Call (Gryce) sång
When Sunny Gets Blue (Fisher/Seagal)
After You’ve Gone (Creamer/Layton)
Ellingtonmedley: Perdido (Tizol), Do Nothing Till You Hear From Me (Ellington), Satin Doll (Strayhorn/Ellington).
Love Walked In (Gershwin/Gershwin) sång
East Of The Sun (Bowman) sång
Cherokee (Noble)
Things Ain´t What They Used To Be (Mercer Ellington)
Billies Bounce (Parker) Extranummer

Text: Nalle Nilson Foto: Per Strömbäck

 

Rigmor Gustafsson och High Coast Jazz Orchestra öppnade jazzsäsongen på Metropol

I samarbete mellan Öbacka Jazz och Blues och Musik i Västernorrland inleddes vårens jazz på Metropol med Rigmor Gustafsson och High Coast Jazz Orchestra. När vi som vanligt gick in på vår jazzklubb vid sjutiden för att få platser framför scenen mötte oss en näst intill fullsatt lokal. Folk småpratade, drack kaffe eller småsmuttade på något lite starkare. Jag fick en plats på hyllan där glada jazzvänner erbjöd mig en plats. Samtidigt fylldes lokalen av ytterligare förväntansfulla jazzintresserade.

High Coast Jazz Orchestra på Metropol

Strax efter klockan åtta inledde de 16 medlemmarna av High Coast Jazz Orchestra varefter Rigmor gjorde entré på scenen och en två timmar lång konsert med landets nu främsta jazzvokalist hade startat. I första set bjöd Rigmor på flera vokalklassiker, t ex Over the Rainbow från filmen Trollkarlen från Oz men även Call Me Lonely från nya och kritikerrosade CD:n When You Make Me Smile. Rigmor utstrålade glädje och entusiasm under hela konserten och publikens gillande tilltog allteftersom, vilken jazzsångerska hon är!

Rigmor Gustafsson på Metropol

Inför extranumret fylldes lokalen av långa varma applåder som aldrig ville ta slut. Rigmor log och sa med Värmländska dialekt: Vi har en låt till men jag försöker inte tränga mig ut mellan er för att åter ta mig till scenen, vi tar den på en gång. – På vägen ut fick vi även med oss ett signerat exemplar av Rigmors nya CD. Vårens jazzsäsong på Metropol hade inte kunnat börja bättre.

Text: Anders Olofsson
Bild: Åke Dahlbäck

JAZZPARTY - Akademiska Föreningen i Lund

Akademiska Föreningen i Lund 17.1 2015

Copenhagen Washboard Five, PS Swing band, Topica Tangarte, Lady Swing Orchestra, Paul Banks, Lillian Boutté, O Sister, Second Line Jazz band, Swedish Swing Society.

Du milde tid! Detta är verkligen en ”fiesta” som heter duga. Jazzpartyt är i full gång, och som vanligt tar arrangören Louis Mitchell ut svängarna rejält i sin presentation av olika musikstilar, vilka mer eller mindre kan sorteras under begreppet jazzmusik. Men en sådan här afton struntar vi i renlärigheten. Det är bara att låta sig hänföras.

Med andan i halsen rusar jag upp och ner i ärevördiga AF borgens trappor för att hinna med så mycket som möjligt av swing, blues, dixieland och tango!

PS-swing lores

Aftonen går i den klassiska swingens tecken upptäcker jag snart och första anhalten är danska PS Swingband som inne i Tegnérs matsalar öser loss med en frenesi som för tankarna till Franska Hotkvintetten - det är som om Django Reinhardt och Stéphane Grappelli plötsligt uppenbarar sig framför mina ögon, mycket tack vare virtouse fiolspelaren Esben Kjaer, vars violinlir står helt i klass med mästarens, och kompet är det typiska med två unisona gitarrer som pumpar upp en obeveklig rytm bakom solisten. Ösigt värre!

Från fransk ”Gypsy swing” är steget måhända inte långt från argentisk tango, i varje fall inte denna afton då jag bara promenerar några meter tvärs över hallen i AF intill Athen  Café, där Topica Tangarte bjuder på sensuella tongångar i klassisk sättning: Fiol, cello, bandoneon, piano som stöd för den känslosamma vokalissan Sofia Àlvarez Tidstrand och legendariske sångaren Joan Jose Passo. Denna musik är strikt notbunden utan inslag av afroamerikanska improvisationer, men skönt smäktande är den likväl.

juan-passo lores
Jag störtar upp på trapporna till Stora Salen, ty här det full rulle med O Sister - ett spanskt band med två skönsjungande senoritas i förgrunden som bjuder på amerikansk trettiotalsjazz klädda i tidstypiska kläder. Både Boswell- och Andrew Sisters ekar från scen - en kul och medryckande show!

Jodå, tjejer kan. Bevisas övertygande av Lady Swing Orchestra, en sprudlande damorkester som kan konsten att leverera klassisk swing i form av Fats Waller och andra, under ledning av vokalissan Maria Bah Schilling. Svängigt, proffsigt, med kraftfulla solon från altsax och trumpet, Sille Dille och Tove Darelid.

Lady-swing lores
Kvällens huvudnummer, sångerskan Lillian Boutté ger mig rysningar av vällust, när hon uppe i Stora salen lägger ut sina sensuella och smått råa stämband i en rad blues-och gospelnummer, uppbackad av Etienne New Orleans Ensemble med pianist Phil Parnell som sagolik ackompanjatör. Vilken höjdare!

Lillian-Boutte lores
Andra band framträder under kvällens förlopp, men dessa hinner jag inte med. Man kan ju inte vara på flera platser samtidigt (oavsett vad kvantfysikerna säger).

Lillian Boutté och PS Swingband är för mig aftonens höjdpunkter, utan att jag för den skull vill föringa de andra artisterna.


Text & foto: Per Wikén

 

Gyllene Skivan

guldcd neutraltext 
2014

Resultatet presenteras i OJ #2 2015

Annonser