panorama-annons ny

All Included, spirituell friform på Rönnells

Foto: Lars Jönsson

All Included

Rönnells Antikvariat, Stockholm, 10 mars.

Martin Küchen – saxofoner, Niklas Barnö ­ trumpet, Mats Äleklint – trombon, Jon Rune Strøm – kontrabas, Tollef Østvang – trummor.

Fragmentarisk och fri, men med ständiga återkopplingar till teman. Kvintetten All Includeds musik rör sig över breda fält när de spelar på Rönnels Antikvariat vilken utgör en kongenial scen för ny spännande jazz med sin intima inramning. All Included spelar låtar från nyligen utgivna skivan Satan in plain clothes. Martin Küchen leder kvintetten i spirituella tongångar vilket öppnas i ett stillsamt och sorgset stycke. När kompet sedan kommer in kokar det i bakgrunden och driver musiken i en framåtrörelse där Äleklint tar över och spelar ett inspirerat solo.

Det är intressant att ser hur gruppens medlemmar interagerar. De ger plats åt varandra och alla tar initativ till ledarrollen. Efter ett tag bryts det upp och ledaren får aldrig tala till punkt, då är ”kollektivet” på plats och pulveriserar initativet eller kommenterar och förstärker uttrycket. Musiken är på samma gång extatisk/spirituell som fri/sönderhackad. Kompet med basisten Jon Rune Strøm och trumslagaren Tollef Østvang är lyhört och ständigt närvarande när de bygger upp och förtätar stämningar och känslolägen. Trots detta så hamnar de ändå något i bakgrunden en kväll som den här, då fokuset mest hamnar på de tre starka karaktärerna i blåssektionen.

Gruppen för kvällen är en sammansättning med personer som har flera gemensamma nämnare i projekt som Küchens Angels 9 ( Küchen, Äleklint), Je Suis (Äleklint, Barnö) och Fire! Orchestra (Küchen, Äleklint, Barnö). Niklas Barnö har för kvällen ersatt den ordinarie trumpetspelaren Thomas Johansson. All Included spelar frijazz där teman och kollektiva melodier utgör en viktig byggsten i kompositionerna. Musiken rör sig med rötter i frijazz, blues, balkan och klezmer. Det finns gott om solistiskt utrymme men improvisationerna är i första hand kollektiva. Blåssektionens roll är rörlig när den tar på sig olika roller att kommentera, accenturera, spräcka upp och stämföra med solisten.

När andra set börjar känns kvintetten mer fokuserad. Första låten Free Courdes är ett stycke med punkterad rytmik från hela ensemblen och ovanpå det flyter Küchen ut i ett fritt solo som utforskar altsaxofonens register. Trummisen och basisten bygger upp en polyrytmisk vägg för solisterna att jobba emot. Basisten Jon Rune Strøm tar sedan över kommandot i ett extatiskt solo där han ömsom spelar på hela greppbrädan, slår och vrider ut alla tänkbara och otänkbara ljud samtidigt som ljud från munnen används som en extra dimension i solot. I slutet av solot fyller trummisen Østvang ut bassolot i en drömliknande rytmisk sekvens. Explosiviteten och närvaron i ensemblen är tät och sammanhållen.

Setet rundas av med Satan in plain clothes som har ett mer traditionellt rockbeat i trummorna. Küchen har nu bytt till tenorsax och spelar alternerande basgångar på saxen tillsammans med basisten, vilket han senare lösgör sig från genom explosiva stötar och kommentarer. Som extranummer spelar kvintetten War in a Child från förra skivan Reincarnation of a Free Bird och när Äleklint sedan tar över kommer kvällens höjdpunkt i ett fantastiskt och själfullt sordinerat trombonsolo, som blandar lika delar blues, balkan och voodoo magi.

Tommy Lindström

Jernberg i högform i modern opera

Folie à Deux
Mahogany Opera Group, Sofia Jernberg, Finnur Bjarnason.
Kulturhuset, Stockholm den 14 mars.

Läs mer: Jernberg i högform i modern opera

Sensationellt storband i tecknad seriekonsert

Brussels Jazz Orchestra "Graphicology" på  Palladium i Malmö den 11 februari.

Min kunskap om belgisk jazz sträcker väl sig ungefär till Toots Thielemans, Django Reinhardt och tenoristen/flöjtisten Bobby Jaspar (flerårigt knuten till Jay-Jay Johnsons kvintett i slutet av 50-talet). Nu har den utökats med ett storband som tillhör den absoluta världstoppen – Brussels Jazz Orchestra. Under namnet "Graphicology" spelade BJO originalkompositioner i unika arrangemang med fabulös precision, känsla och kollektiv som solistisk dynamik. Unikt nog så är "Graphicology" baserad och i symbios med grafiska berättelser i seriemagasinsformat med pratbubblor utförda av Philippe Paquet – en illustratör och berättare från Antwerpen. Hans grafiska partitur har sedan tonsatts av ett antal tonsättare (Dieter Limbourg, Michel Herr, Pierre Drevet med flera). BJO spelade den extremt fysiskt krävande musiken live medan bilderna/pratbubblorna projicerades på en filmduk bakom bandet.

Det handlade bland annat om Miles Davis minnen av Charlie Parker ("Jag tyckte inte om honom som person men älskade hans musik och utspel"). Inte minst skildrade den tuffa hippa NY-jargongen mycket om "dopeusing" vilket fick namn som Philly Jo Jones, Sonny Rollins, Tadd Dameron, Babs Gonzales, Fats Navarro, Walter Bishop och naturligtvis Bird själv att passera revy ifråga om avverkad fängelsetid. Men även Birds kärleksaffär och senare äktenskap med Chan (Anderson) berördes med öppenriktighet, inte minst rasförtrycket de utsattes för.

Rent jazzhistoriskt markerades även Louis Satchmo Armstrongs liv och betydelse för jazzens utveckling från New Orleans-åren till världsmusiker. I samma anda skildrades swingstilbildaren Fletcher Hendersons New York-liv, karriär och "ringar på vattnet".
Även bluesens näring för jazzyttringar – destruktiva som progressiva i sprit- och knarkkantade musikerliv – stod på agendan, ytterligt skickligt animerat och musikaliskt beledsagande. Men den största upplevelsen var självklart BJO som tveklöst måste räknas som ett av de bästa storbanden – likt de främsta upplagorna av Stan Kentons, Maynard Fergusons, Buddy Richs band. Men allra mest liknar det Francy Boland och Kenny Clarkes historiska Big Band. Det är detta man mest tänker på när det gäller såväl BJO:s framtoning som dess inspirationskälla. Speciellt som Clarke/Boland kom till uttryck i albumet "Felliini 712".

För BJO handlade det om sektioner som startade i furiösa tempon med stor skicklighet. Vilket är extremt glädjande när man tänker på dagens tynande storbandsscen. Därtill ska altsaxofonisten Frank Vaganée prisas. Han startade BJO 1993 och ledde nu bandet till stordåd via sin Cannonball Adderley-påverkade altsax i många häftiga konstruktiva solon. I brasset fanns två smått otroliga trumpetare som typ Kenton/Ferguson med förkärlek snabbt införlivat i sina dåtida organisationer – Nico Schepers och Pierre Drevet. Båda med en ambis som aldrig svek i styrka trots över två timmars "tryck". Schepers solon i Louis Armstrong-storyn var stor konst och ljuvlig  "hörselmat". BJO-projektet  "Graphicology" hade tidigare gjort en bejublad USA-turné. Nu var det Musik i Syd (och tack vare sin jazzproducent, basisten Ulf Rådelius) som lyckliggjorde Malmö som enda plats i Sverige.

Jag är fortfarande skönt bedövad av detta unika storbands bombastiska kapacitet som parades med lätthet och nyanserad smidighet, makalös instrumentkapacitet och möjligheter utan tekniska "snubbeltrådar". Någon jazzfestivalarrangör borde åter ta hit detta storband (Jan Lundgren för Ystads Jazzfestival till exempel?). Vi som hade lyckan att hörsamma Malmögästspelet lär för evigt bära med oss detta vittnesbörd med oförglömligt intryck.

Christer Nilsson

Saligt svängig Sinatra-salut

 Förutom fåtalet platser uppe på andra balkong är Stockholms Konserthus utsålt när den blåmålade musikinstitutionens eget storband firar 100-årsminnet av Frank Sinatras födelse.

Läs mer: Saligt svängig Sinatra-salut

Fredrik Kronkvist Kvartett tolkade Monk med bravur på Mejeriet i Lund

FREDRIK KRONKVIST/JASON MARSALIS QUARTET

Plektrum, Mejeriet Lund, 7 mars 2015

Fredrik Kronkvist as, Jason Marsalis vib, Martin Sjöstedt b, Daniel Fredriksson dr

Precis mitt i releaseturnén för nya plattan Monk vibes och på väg till Montmartre i Köpenhamn mellanlandade Fredrik Kronkvist på Plektrum i Lund för en eftermiddagskonsert.

En konsert som av publiktillströmningen att döma var emotsedd. Monk vibes har varit ute bara en kort tid och hunnit dra på sig en rejäl drös mycket positiva och välförtjänta recensioner.

I turnéupplagan av kvartetten var basisten Reuben Rogers och trumslagaren Gregory Hutchinson ersatta av Martin Sjöstedt och Daniel Fredriksson respektive. Orsaken okänd men en kvalificerad gissning är ekonomin. Skivan Monk vibes spelades in för drygt två år sedan så det är klart att man var nyfiken på hur det skulle låta i dag. Så låt mig säga så här, basisten/pianisten Sjöstedt var inget nerköp och inte heller trumslagaren Fredriksson även om han i dag inte gjorde så mycket väsen av sig. Dessa båda har dessutom vid flera tillfällen tidigare utgjort rytmsektion bakom Kronkvist och är alltså ordentligt samkörda i sammanhanget.

Jason Marsalis har jag inte hört tidigare, med undantag för hans insatser på Kronkvistplattan Scan-Am Quartet från 2010. Hitintills alltså rätt okänd för mig men inte nu längre. Han har den goda smaken att inte försöka låta som de vibrafonister, Jackson m fl, vilka vi vant oss vid att hylla i olika sammanhang.

Vibrafonisten och slagverkaren Marsalis tycker jag nu hör nu till världseliten precis som de övriga Marsalisarna. Bandleader Kronkvist har på de nu gångna två åren lyft sig ordentligt och det på alla plan. Han rör sig på scen med en självsäkerhet som indikerar att han vet hur bra han är. Jag har försökt att sätta in honom i sitt stilistiska sammanhang och resultatet får väl bli att han inte är någon kopia av någon instrumentkollega. Inspiration har han förmodligen fått från många i raden av jazzens alla altsaxar.

I min recension av skivan Monk vibes pekade jag ut både Jackie McLean och kanske framför allt Art Pepper. Efter att i dag ha hört Kronkvist live lägger jag till Paul Desmond. Man läser ofta om det svenska musikundret med numera ganska många artister som nått stora exportframgångar. Med ”moneymått mätt” i alla fall. Jag blir inte förvånad om Fredrik Kronkvist snart blir vår nästa jazzexport. Ja, det är kanske lätt att bli överentusiastisk, men så kan det vara när man möter något eller någon man oförbehållsamt gillar. Men nu till konsertens musikaliska innehåll.

Vi fick naturligtvis höra en stor del av sångerna från skivan, tex calypson Teo där Sjöstedt visade upp ett präktigt och fingerfärdigt baslir. I Round midnight tog Fredrik Kronkvist fram sin allra som mest lyriska ton och Paul Desmond kändes inte långt borta.

Närvarande var också, i allra högsta grad, Jason Marsalis vars duett/duell med Kronkvist gjorde Round midnight till kvällens höjdpunkt. Twinkle tinkle blev något av hela konsertens signum med massor av lekfullhet och låtcitat. Två icke Monklåtar följde sen, först Marsalis´ tribut till Monk, The virtue of patience, där ett medley av Monks mera kända kompositioner ledde in i ett mycket vackert originaltema. Marsalis fortsatte med Brilliant corners och bluesen Misterioso som jag menar var hans främsta bidrag till konserten. Kronkvists tribut till Monk var den mycket trixiga/Monksiga Kronk´s Monk, sen Evidence som med den lilla och charmiga namnhistorien Just you, just me, Just us, Justice landade i just Evidence! Först nu kom Tea for two/Skippy som ju slog knock-out på mig i skivversionen. Extranummer blev I mean you, som jag ju hört massor av gånger utan att egentligen veta vad den heter.

Jag instämmer med Kronkvist och hoppas att det inte skall dröja ytterligare nio år innan vi får höra Kronkvist igen på Mejeriet.

STIG LINDEROTH

Succé för Riddarjazzen

Riddar.Siwochkvartetten

Erling Ribbing Quartett med Siv Malmkvist. Foto: Rigmor Olivegård Landén

 

Riddarjazzen, 8 februari 2015, Riddarhuset i Stockholm

Erling Ribbing Quartett med Siv Malmkvist
Erling Ribbing cl/ts, Jan Sjöblom p, Bengt Hansson b och Jesper Kviberg tr.

Ulf Johansson Werre Trio med Johanna Grüssner
Ulf Johansson Werre p/tb/sång, Kenji Rabson b och Oscar Johansson Werre tr.

Pygmé Jazz Band
Olle Törnqvist co, Knut Rutenborg tb, Hasse Sporre cl, Olav Fermelin p/sång, Tomas Ekström b och Sigge Dellert tr/sång.


Den arrangerande eldsjälen Hans R S Wetterberg anordnade för 16:e året detta evenemang för en fulltalig publik. Pygméerna spelade i den nedre salen till dans och konserterna hölls en trappa upp i Riddarsalen. Pygméerna startade sin musikaliska bana redan 1954 med bland andra Anders Linder cl, Hans Linder p, Eje Thelin tb och Gunnar Lundkvist tr (för övrigt son till Margareta Kjellberg) och snart ersattes Hans Linder med den ryktbare Lalle Svensson. Årets upplaga spelade som vanligt klassisk jazz (mestadels så kallad tradjazz). Dansbanan på knaggligt stengolv var välbesökt och musiken, som också numera ofta består av swingklassiker, utfördes mycket rutinerat av de inte längre så småväxta pygméerna.

Konserten inleddes med några trevliga nummer av Ulf Johansson Werre Trio, där kapellmästaren visade sitt virtuosa handlag med tangenterna, sjöng och spelade stortonad trombon, understödd av amerikansk-svenske Kenji Rabson och sonen Oscar Johansson Werre. Trions spellåtar var ”Badineri” (J S Bach) och ”Battle Hymn of the Republic”. Bachstycket gjordes med Ulf Johansson Werres vissling i stället för det ordinarie flöjtpartiet, och hans mästerliga visselteknik tog andan ur oss lyssnare. Däremellan sjöng Johanna Grüssner: ”Aint Misbehavin’”, ”Honeysuckle Rose”, ”Day by Day”, ”Someone To Watch Over Me”, ”Hallelujah I Just Love Him So”, ”It’s Allright With Me” med trions skickliga uppbackning och naturligtvis även med instrumentala soloinpass. Hon har en varm och fyllig jazzröst och betydande rutin och scennärvaro, och publiken föreföll nöjd.

Riddarbildny

Ulf Johansson Werre Trio med Johanna Grüssner. Foto: Rigmor Olivegård Landén

Andra delen av konserten efter paus för Pygméernas dans(-låtar) inleddes med Erling Ribbings Quartet, och deras repertoar uppblandad med Siw Malmkvists sångnummer bestod av: ”Rosetta”, ”New Orleans”, ”Mr A. R.” (hyllning till sonen), ”After You´ve Gone” och ”Memories of you”. Ribbing själv alternerade mellan klarinett och tenorsaxofon. Klarinettspelet övertygade med en stor fyllig ton åt Edmond Hall-hållet, medan tenorspelet är betydligt mera åt swing/mainstream, där jag märker att Herr Riddaren tagit intryck av en viss idol, nämligen Don Byas. Herrarna har ju spelat många år tillsammans i det för tillfället pausande Sveriges Jazzband, men även gjort en skiva och varit på Asienturné. Jan Sjöblom är en lysande pianist med komprutiner från sina många år på 60-talet i Harlem på gamla Nalen. Bengt Hanssons stortonade bas fanns ofta med i sammanhang kring den suveräne Knud Jørgensen och fyllde sin uppgift även här. Jesper Kviberg fyller som alltid upp och ger spänst och innehåll i alla sammanhang.

Att Siw Malmkvist fyller 79 år i år är smått omöjligt att tro när hon intar scenen. Följande sånger exekverades: Horace Silvers ”The Preacher” med svenska Himmelstrand-texten ”Jazzbacillen”, ”Sermonette” av Nat Adderley där Himmelstrand även gjort texten ”Låt ingen bli kär i mig”, med där Siw Malmkvist faktiskt sjöng på engelska. Sedan ”I’m In The Mood For Love, ”Bye, Bye, Blackbird”, ”In A Mellow Tone”, ”When Your Lover Has Gone”, ”The Way You Look Tonight”, ”Can Anyone Explain” och ”Sentimental Journey”.

Siw Malmkvist hade en fruktansvärd otur, då det inte givits tid för ljudprov. Detta resulterade i att det bitvis kom ett eko eller reverb som inte alls gav riktig rättvisa åt vår tappra storstjärna. Men med sin förkrossande rutin och scennärvaro fick hon publiken på fall, vilket slutapplåderna bevisade.

Nalle Nilson
Foto: Rigmor Olivegård Landén

Gyllene Skivan

guldcd neutraltext 
2014

Resultatet presenteras i OJ #2 2015

Annonser