In Memoriam

Bengt-Arne Wallin 1926-2015

Första gången jag hörde B-A Wallin var på Nalen i början av 60-talet. Han fanns i Arne Domnérus orkester och både hans spel och person gjorde ett bestående intryck. Samarbetet med Domnérus startade 1953 och fortsatte ett tiotal år. Under lika lång tid fanns han i Harry Arnolds radioband som han också var ledare för under dess sista säsong fram till 1966. Quincy Jones samarbetade med radiobandet vid några tillfällen under slutet av 50-talet och det verkar som han och Bengt-Arne då etablerade en nära kontakt som kom att upprätthållas genom åren. När hans arrangemang av svensk folkmusik 1962 gavs ut på LP:n Old folklore in Swedish modern var det första gången denna tradition på ett seriöst sätt presenterades i jazzsammanhang och det kom att inspirera ett flertal efterföljare. I ensemblen fanns, förutom de i jazzsammanhang vanliga instrumenten, även engelskt horn, valthorn, tuba, flöjter, harpa och stråkar vilket ger en musiken en fascinerande och särpräglad klang. Man kan ana influenser från den musik Gil Evans och Miles Davis några år tidigare producerat.

1972-93 var Wallin verksam som pedagog på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm där han också startade storbandet KMH Jazz Orchestra. Det var ett mödosamt arbete som mötte motstånd vad gällde repetitionslokaler och tillåtelse att få använda annat än så kallade brukspianon för jazzmusik. Från 1982 blev dock storbandet etablerat och schemalagt och han lyckades även presentera orkestern i offentliga konserter där de kompade svenska och utländska jazzartister som Monica Zetterlund, Putte Wickman, Arne Domnérus, Clark Terry och Toots Thielemans.

Redan under Nalentiden minns jag B-A Wallin med sitt välansade skägg som en stilmedveten och välklädd person. Med tiden kom han att förändra sin apparition till en ledigare stil med bland annat eleganta västar, tröjor, kepsar och originellt designade glasögon. Vid ett seminarium på musikhögskolan med Wynton Marsalis blev kontrasten mellan den gästande trumpetaren i strikt kostym och slips och tillställningens värd, Wallin, i en gul, hip, overalliknande kreation, en slående illustration till skillnaden i attityd till de studerande. Det märktes även i tilltalet där Marsalis pretentiösa utläggningar var något helt annat än Bengt-Arnes nära nog kollegiala men alltid pregnanta kommunikation. Jag minns honom också som en inspirerande gästlärare på en sommarkurs i jazz på Ingesunds Musikhögskola i Arvika, där han bland annat demonstrerade en notationsmetod där flaggan på noterna kunde vara omvänd för att visa varifrån i rytmen noten fanns i förhållande till taktart och grundpuls. Det var troligen genialt men inte helt lättförståligt.

Som trumpetare framstår Wallin som en välformulerad stilist. På en inspelning med Gösta Theselius från 1957 låter det välartikulerade trumpetsolot fortfarande helt modernt. Vad jag minns var han också en av de första som spelade flygelhorn. Under senare delen av sin karriär var han väl mest verksam som arrangör och kompositör och hade även stora framgångar i mer populärmusikaliska sammanhang, och han har skrivit musiken till elva filmer.

För ett par år sedan hade jag nöjet att vid några jam sessions spela med Bengt-Arne. Tekniskt sett var väl inte dagsformen alltid den allra bästa men musikaliskt och idémässigt imponerade han med originella och i sammanhanget mycket relevanta fraser och rytmiskt överraskande vändningar. Bengt-Arne Wallins gärning har satt betydande avtryck i den svenska jazzhistorien.

Ulf Adåker

Charles Gavatin In memoriam

 

Charles Gavatin har efter en lång tids sjukdom gått bort. Han var till professionen advokat och hade tidigare tjänstgjort i Svea Hovrätt och Högsta Domstolen. Han undervisade på Handelshögskolan och verkade i ledande ställning i företag specialiserade på juridik och revision. En ung kvinnlig sekreterare som fick sin första anställning med Charles Gavatin som chef befarade att hon skulle få stå för en betydande del av markservicen på firman, men det visade sig att han själv stod för kaffekokningen. Även i äktenskapet med Laila Gavatin lär han ha svarat för merparten av disk, tvätt, strykning och fönsterputs.

Men han spelade också piano och i våningen vid Odenplan höll paret Gavatin under många år ”salong” i klassisk mening, det vill säga musikaftnar med välmeriterade jazzmusiker och inbjuden publik. Den välhållna Grotrian Steinwegflygeln från 1928 var nystämd och den lyhörda publiken, som för säkerhets skull även inkluderade de närmaste grannarna, kom nära artisterna i en livesituation som var unik. Här presenterades svensk jazz, ofta i samband med stipendieutdelning, men även internationella storheter som James Moody och Kenny Barron har gästat Gavatins salong.

Charles och makan Laila var alltså stora jazzvänner och de har sedan början av 90-talet drivit skivbolaget Touché Music. Stiftelsen Laila and Charles Gavatins’s Foundation for Jazz Music har delat ut stipendier och bidragit med ekonomiskt stöd till turnéer och svenska och internationella konsertprojekt med mera. Listan över stipendiater är lång och omfattar såväl professionellt verksamma jazzartister som nya talanger, där ett stipendium till musiker av den förstnämnda kategorin vanligen också kopplades till en skivproduktion på det egna bolaget. Den senare kategorin fick stöd via projektet Unga Jazzkometer där nya talanger röstades fram och belönades vid konserter på Jazzklubb Fasching. Viktig dokumentation om svensk jazz i bokform, som Den Gyllene Cirkeln, Jazzen på 1960-talet och Rune Carlssons memoarer Precis i tiden – En Jazzmusiker Minns, har utgivits med ekonomiskt stöd från stiftelsen. På hemsidan touchemusic.se finns info om stipendiater och skivproduktion med mera.

Touché Musics skivproduktion kännetecknas av hög kvalitet där förstklassiga studior bokats och där den mycket drivne teknikern Åke Linton var anlitad för inspelningarna. Även för övriga moment i produktionskedjan, som mastring, albumtext och foton, var högsta kvalitet ett riktmärke. Under en period då allt färre skivbolag producerade jazz, och många jazzmusiker själva tvingades bekosta sina inspelningar, var Touché Music ett av de få bolag som betalade sina engagerade musiker mycket anständiga ersättningar. De gav musikerna fria händer men höll sig väl underrättade om den repertoar som valts och hade ibland bestämda åsikter om vad som passade eller vilken version av en låt som skulle väljas för utgivning.

Definitionen av begreppet jazz har aldrig varit något problem för paret Gavatin. De tycktes nästan vara allergiska mot blandformer där populärare genrer smugit sig in som en ingrediens och det verkar som om det musikaliska hantverket och det personliga uttrycket värderades högst. Typiskt är också att man ofta valde sina stipendiater bland de musiker och sångare som hunnit etablera en verksamhet enligt dessa kriterier och som kanske inte alltid var de för dagen mest uppmärksammade. Charles och Laila sågs ofta i publiken såväl i de stora konserthallarna, på festivaler och klubbar som på alla de mindre scener som serverar jazz, och det verkar vara där de upptäckte mycket av den musik de så generöst valde att stödja.

Ulf Adåker

Claes-Göran Fagerstedt 1928–2015

 
Claes-Göran Fagerstedt är död. En av våra allra finaste och mest personliga jazzpianister har gått ur tiden. ”Fager” som han kort och gott kallades för i jazzkretsarna blev 86 år. I ”Fagers” händer blev musiken direkt till konst som verkligen berör och det hände saker hela tiden, aldrig några ”transportsträckor” eller ren ekvilibrism för att visa sig duktig.

”Fager” växte upp i Birkastan i Stockholm och hans intresse för jazz väcktes tidigt och han lärde sig att spela piano på egen hand. Boogie-woogie var på modet och ”Fager” blev ganska skicklig på att planka stilens olika företrädare, där Charlie Norman var den främste på hemmaplan. 

På Norra Latin ingick han redan i mitten av 40-talet i trumpetaren Nils Näs Dixieband, men det som blev avgörande för ”Fager” var hans och vännen och basisten Bengt Wittströms kontakter med vibrafonisten och sedermera konstkritikern och professorn Ulf Linde. Genom Linde kom ”Fager” i kontakt med den då allra modernaste jazzen, bebop, och han och Wittström spelade även en tid i Lindes kvintett.

Mötesplatsen i Stockholm för dessa nya strömningar, hette Salle de Paris. ”Fager” började nu runt 1946–1947 att intensivt lyssna på skivor med Bud Powell, som kom att bli hans husgud. Han lyssnade även mycket på Monk, Dizzy, Miles och Parker. Vid samma tid blev ”Fager” och Linde anlitade av trumpetaren Nisse Skoog till hans bebop-band som spelade på danspalatset Nalen. Bebopen, som ju är en ganska krävande musik, slog aldrig riktigt an hos de svenska jazzmusikerna vid denna tid, de föredrog att spela en slags moderniserad swingmusik, cooljazz eller jazz inspirerad av amerikansk västkuststil. Detta gjorde att ”Fager” och inte minst hans yngre efterföljare var tämligen ensamma under 50-talet att spela den svarta jazz som hade utvecklats på den amerikanska östkusten, den musik som skulle komma att kallas för hardbop och budskapsjazz. Bland dessa musiker fanns redan trumpetaren Stig Söderqvist men också en ung Lasse Werner, som långt senare bedyrat vilken betydelse ”Fager” haft för hans personliga utveckling som pianist.

”Fager” debuterade på skiva 1955 med en EP på märket Modern Music, en kvintettinspelning under ledning av saxofonisten Rolf Billberg. I denna ingick också Lars Gullin, Georg Riedel och Bosse Stoor. ”Fager” fortsatte att spela med Gullin, som då var en av de ledande jazzmusikerna i landet, under några år på 50-talet och de spelade in skivor 1957–1958. Den grupp av musiker som man kanske mest förknippar med ”Fager” kallades för Jazz Club 57.
I den, Sveriges första hardbop-grupp som också fungerade som ett kollektiv, ingick sångerskan Nannie Porres, saxofonisten Bernt Rosengren, Stig Söderqvist på ventilbasun, basisten Torbjörn Hultcrantz samt trumslagaren Sune Spångberg. ”Fager” blev en viktig mentor för Nannie Porres och Bernt Rosengren, som då var helt i början av sina karriärer. Jazz Club 57 turnerade flitigt i landet och spelade en mycket modern musik med både standardlåtar och eget material och debuterade på skiva hösten 1957 med en EP, vars musikaliska och spirituella vitalitet fortfarande står sig idag nästan 60 år senare.

”Fager” fortsatte att spela till och från med musikerna i kretsen runt Rosengren under 60-, 70- och 80-talen. Till saken hör att ”Fager” aldrig var professionell som musiker. Sin försörjning hade han hela tiden haft med andra jobb som textilhandlare med lämpliga affärsmässiga erfarenheter som väl kom till pass då han också skulle ”deala” med ”folkparks Ivars”.

En mycket nära musikalisk relation utvecklades mellan Nannie Porres och ”Fager”, som kanske är något av det mest innerliga, känslomässiga och kommunikativa som vi har fått uppleva i det här landet, mellan en sångerska och en pianist. ”Fager” var en enastående komppianist och medverkade på flera av Nannie Porres skivor. Några skivor hann ”Fager” ge ut i eget namn ”Stone Free” från 1975 (EMI), en CD med tidiga inspelningar från 1957–1962 (Dragon) samt samlingsskivan Claes-Göran Fagerstedt with Friends feat. Nannie Porres (Ladybird) som kom ut 2008. Tilltagande ohälsa gjorde ”Fager” mindre aktiv som pianist under senare år, men oförglömliga är de magiska kvällarna i slutet på 90-talet då han brukade framträda med Sune Spångberg på Café Aguéli i Stockholm.
”Fager” var också en hängiven seglare, bosatt på Tynningö i Stockholms skärgård. Han var dock ingen ”söndagsseglare”, varken vid rodret eller vid pianot. ”Att spela med honom kan liknas vid en krängande segling på ett lynnigt hav”, enligt Sune Spångberg. ”Äventyrligt. Håll utkik! Ingen fingerfärdig finlirare, snarare handfast sjöbjörn van att brottas med makterna. Hans harmonisökande har alltid fängslat mej. Med tunga rika ackord välklingande som malmklockor kan han skulptera och smycka låtarna till dramatik och skönhet som biter djupt”.
Roger Bergner

Ornette Coleman 1930–2015

De reaktioner Ornette Colemans [9 mars 1930–11 juni 2015) musik gav upphov har likheter med de som be bop-pionjärerna Charlie Parker och Dizzy Gillespie möttes av 15 år tidigare. Spelsättet ifrågasattes, musiken och improvisationerna ansågs obegripliga och flera av tidens etablerade jazzartister ansåg att det var effektsökeri. Men många blev också helt begeistrade av ”The New Thing” och Bird och Dizzy liksom Ornette kom att ändra jazzens inriktning ganska radikalt.

Ornette växte upp i Fort Worth, Texas, och fick en altsax när han var 14. Han lärde sig spela på gehör och lär ha utvecklat en grundläggande misstro mot den västerländska musiktraditionen när han upptäckte att pianots C var A på altsaxen.  Han blev fascinerad av den nya be bop-stilen men spelade mest tenorsax i rhythm-and-bluesband där han blev trakasserad, ibland ganska aggressivt, för sitt okonventionella spel. I början av 1950-talet flyttade han till Los Angeles men hade svårt att bli accepterad av de lokala jazzmusikerna. Han försörjde sig som hissoperatör på ett varuhus och spelade mest hemma. När Red Mitchell hörde Colemans låtar uppmanande han honom att kontakta Lester Koenig på Contemporary Records som ordnade en inspelning 1958 som gavs ut med titeln: Something Else!!!! The Music of Ornette Coleman. I bandet fanns Don Cherry och Billy Higgins som kom att bli Ornettes kongeniala medarbetare under kommande år. Men på plattan fanns också pianisten Walter Norris och Colemans låtar har både form och konventionella harmoniföljder av standardlåttyp. Det som är nytt är uttrycket, soundet och fraseringen. Ornettes låtar har starka teman och han och Cherry är expressiva solister.

Ett år senare kommer ännu en platta: Tomorrow is the Question! The New Music of Ornette Coleman och här etableras kvartettformatet utan piano som blir den permanenta sättningen under ett tiotal år. Här har formen luckrats upp men kompet med Red Mitchell alternativt Percy Heath och Shelly Manne bidrar till jazzkonventionen upprätthålls men låtar som Mind And Time, Compassion och Rejoicing signalerar att nya förhållningssätt till teman och solospel är på gång. Det påtagligt nya är blåsarnas imponerande samspel i Ornettes originella och attraktiva teman och det fria och överraskande förhållandet till form och harmonik. Soloinsatserna karaktäriseras oftast av energi och flöde. Nat Hentoffs baksidestexter på de här båda skivorna bygger upp förväntningarna och spektakulära titlar kännetecknar också de första utgivningarna under kommande decennium på nya skivbolaget Atlantic: The Shape of Jazz to Come, Change of the Century. Coleman har nu en permanent kvartett med Don Cherry, Charlie Haden och Billy Higgins som tidvis ersätts av Ed Blackwell. Till bilden hör också den vita plastsax Ornette spelade på liksom den lilla pocket trumpet Don Cherry använde. Spektakulära attribut som förstärkte bilden av excentricitet. Vid en genomlyssning av boxen med samtliga Atlantic-inspelningar, Beauty is a rare thing, är kompositionernas originalitet påfallande medan improvisationerna inte alltid når samma intensitet. Med tiden kom Ornette att mer koncentrerat balansera dessa båda komponenter.  

I november 1959, när The Ornette Coleman Quartet kommer till New York för att under två veckor spela på klubben The Five Spot har engagemanget föregåtts av intensiva diskussioner i jazzmedierna och bland musiker och fans. Intresset är enormt och de två veckorna utökas till två och en halv månad med fullsatt hus. De flesta av jazzens etablerade stjärnor kommer för att höra kvartetten och reaktionerna är mycket växlande.

John Lewis: ”The only really new thing since the mid-’40s innovations of Dizzy Gillespie, Charlie Parker and Thelonious Monk.”
Miles Davis: ”Hell, just listen to what he writes and how he plays. If you’re talking psychologically, the man is all screwed up inside.”
Dizzy Gillespie: ”Are you cat’s serious?”
Gil Evans: ”I like him. He swings, and he’s got a good feeling for melody.”
Charles Mingus: ”It’s like organized disorganization, or playing wrong right. And it gets to you emotionally, like a drummer. That’s what Coleman means to me.”
Thelonious Monk: ”Man, that cat is nuts!”
Maynard Ferguson: ”He’s got bad intonation, bad technique. He’s trying new things, but he hasn’t mastered his instrument yet.”
Roy Eldridge: ”I listened to him high, and I listened to him cold sober. I even played with him. I think he’s jiving, baby.”
Gunther Schuller: His playing has a deep inner logic, based on subtleties of reaction, subtleties of timing and color that are, I think, quite new to jazz. At least they have never apppeared in so pure and direct form.”

Charlie Haden har uppgett att John Coltrane ofta besökte Five Spot och för långa samtal med Ornette efter konserterna. För Sonny Rollins fick Ornettes musik avgörande betydelse och 1962 bildade han en kvartett med Don Cherry, Henry Grimes och Billy Higgins där musiken var starkt påverkad av Ornettes koncept.

1964 engageras Ornette för en tvåveckors sejour på Gyllene Cirkeln i Stockholm, och trion med klassiskt utbildade basisten David Izenzon och trumslagaren Charles Moffet, spelas in och musiken kommer efter en tid ut på två Blue Note-album som blivit klassiker. Vid den här tiden har Ornette också inkluderat okonventionellt violin- och trumpetspel i sitt musikaliska uttryck. Hans musik blir alltmer accepterad vilket med tiden resulterar i betydande kompositionsuppdrag och utmärkelser. Under 70-talet etableras bandet Prime Time som inkluderade två elgitarrister.

Under senare år har Coleman spelat i många olika kombinationer där han med bibehållen förmåga till starka uttryck och sina märkliga, originella teman nått ny publik. Som kompositör har han varit förvånansvärt produktiv. Det är allt från korta enkla sekvenser med ibland naiv karaktär till komplexa kompositioner med spretiga fraser som överraskar och biter sig fast. Hans låtar har återanvänts av en mängd jazzmusiker och Ornette Coleman är en av genrens verkligt originella artister. Han hör hemma på parnassen tillsammans med de riktigt stora.

Ulf Adåker

Willie Mbuende har gått bort

Basisten Willie Mbuende, känd för den svenska publiken framför allt som basist i Peps Blodsband, avled oväntat natten till onsdagen på ett sjukhus i Windhoek, Namibia, 67 år gammal. 

WillieCloseup lores

När Willie var bara 15 år gammal flydde han från apartheiden i Namibia, då ockuperat av Sydafrika, och bodde i bl a Tanzania,  Ungern och England innan han slog sig ner i Sverige 1970. Så småningom blev han en viktig medlem av Peps Blodsband, under perioden när Peps började blanda in reggae och afrokaribisk musik i sin blues. Willie Mbuende spelar bas på flera av Peps klassiska skivor från 70- och 80-talet, bl a Spår och Rotrock. Han startade även det uppskattade bandet Bag Of Rhythm, innan han flyttade till Danmark. 
 
1991 när Namibia hade blivit självständigt flyttade han hem igen, och fick jobb som musikproducent på den statliga TV-kanalen NBC. Där sysslade bland annat med att spela in traditionell musik med landets ursprungsbefolkning (t ex khoi-san) till sitt eget musikprogram, och han satte ihop bandet "Sidadi" där flera av musikerna kom från dessa befolkningsgrupper. 
 
När han återvände till Sverige 2003 var det för att han ville börja spela på heltid igen. Han satte ihop"Willie Mbuende Band"som spelade på bl a Mejeriet, Malmö Sommarscen, Fasching och Nefertiti. Så småningom flyttade Willie vidare till Berlin och sedan till USA, på inbjudan av sin bror Kaire Mbuende, som då var Namibias FN-ambassdör. 
 
Willie Mbuende har bott i många länder, men efter några år i Bristol, där han satte ihop ytterligare ett nytt band, flyttade han hem till Namibia 2012. Han hälsa var god, och han levde sedan många år ett mycket sunt liv, utan alkohol och med mycket motion, och hans plötsliga dödsfall kom som en chock för släkt och vänner.
 
 
 

Annonser